Dag 16 – Min första kyss

Han hette David, var blond (vad annars?) och gick i min parallellklass på högstadiet. Jag hade haft ögonen på honom sen sjuan, och när vi närmade oss julen i åttan började det hända saker. Nu ska man veta att David inte var någon fager kille, utan finnig och målbrottig och ganska fånig. Men, han var lång. Och jag som länge lidit av att vara längst i stan (eller åtminstone längst i klassen) såg bara dom killar som kommit tidigt i puberteten. Hösten i åttan var dom fortfarande bara två: blonda David och mörka Erik  - Erik blev jag kär i efter jul.

Jag vet inte riktigt hur det kom sig men en vinterkväll var David hemma hos mig, i mitt flickrum. Det var väl något av en date. Som mest gick ut på att komma fysiskt och fumligt nära, fort. Jag hade fantiserat mycket om det här med att kyssas, med tungor och allt, och känt mig ganska misslyckad som fortfarande vid fjorton år fyllda (hallå!) var okysst. Men nu äntligen skulle det ske.

Och som det skedde! Jag hade dock inte riktigt förberett mig på att det skulle vara så…våldsamt. Det var tusen tänder mot mina läppar, en hård och bestämd tunga mot mitt svalg. Men David var ju erfaren, hade redan kysst många tjejer, så jag blundade och hängde med så gott det gick. Han mosade ivrigt på, tackade för sig och smet hem. Kvar stod jag vid badrumsspegeln och betraktade högtidligt mitt ansikte. Blossande kinder, blodröda läppar. Nykysst, inte längre någon oskyldig flicka.

Nästa morgon vaknade jag med en konstig liksom bortdomnad känsla i trakterna kring munnen. Masade mig upp och fram till den där spegeln igen. Och där fanns Davids bokmärke, beviset på att det där hetsiga verkligen hänt. En fläskläpp av guds nåde, helt sinnessjukt stor.

Det var inte så många som trodde på mig i skolan när jag berättade att misshandeln i själva verket var mitt första hångel. Och det dröjde faktiskt ganska länge innan jag vågade mig på det där med kyssar igen. Och David, han var  ju överhuvudtaget inte intresserad av mig mer. Vilket man väl får säga var en himla tur det, med lite perspektiv på saken.

Den svenska lilla ankdammen

Noterar att Tommy Nilsson ska berätta i Nyhetsmorgon om sin nya julskiva. Den som handlar om att vara frånskild och bara få fira jul med barnen varannat år.

Vad extra fint då, att det är barnens moster Kristin Kaspersen som ska intervjua. Allra helst som det sägs att Tommy brukade slå Malin Berghagen gul och blå. Man kan ju bara hoppas att det inte är sant. (Även om det allt för ofta tycks vara det, när det kommer till dessa omhuldade kändismän.)

Dag 15 – Mina drömmar

Men hjälp.

Mina drömmar, alltså. Dom jag har nattetid är ju pinsamt prosaiska. Inatt gav jag julklappar till mina syskonbarn och letade efter bloggvännen Kristina. Ingen spännande symbolik där inte. Men mina drömmar i ett större perspektiv, dom som handlar om livet, har ju i ganska hög grad förverkligats de senaste åren.

Jag har ju liksom bildat familj. Det har varit min inte så orginella dröm länge, länge. En höstdag bara någon månad in i relationen med Esmes pappa gick jag ut och handlade och kände mig så in i bängen harmonisk och härlig. Tänkte att om jag bara är bra nog nu, om jag bara låter bli att tabba mig, så är det här mannen jag kommer att gifta mig och få barn med. Sen tabbade jag mig såklart ungefär hundra gånger om, och var stundtals inte ett dugg värd honom. Förmodligen kan man säga samma sak om honom.

Han blev min man ändå, nånstans i den där sörjan av projektioner, förhoppningar, besvikelser, omständigheter och erfarenheter som utgör en lång kärleksrelation. Och som kronan på verket kom Esme, den fantastiska sprattlande lilla människan som landade på mitt bröst för bara några månader sedan och därefter liksom har gjort sig hemmastadd där. Och jag vet ju att drömmen om Esme kommer att fortsätta resten av mitt liv, drömmen att få se henne utvecklas, växa, förändras, ta form.

Men sen finns det väl andra drömmar, som handlar mer eller kanske enbart om mig. Som drömmen om att hitta ett jobb som jag verkligen älskar och tror på. Där jag inte hamnar i ett halvcyniskt avståndstagande, där det inte känns som att jag låtsas min roll. Jag har ju närmat mig, jag får faktiskt betalt för att skriva nu. Men jag är inte i hamn; inte ett dugg skönlitterär och ärligt talat inte ens särskilt utmanad som skribent. Så antingen får jag hitta mig en arbetsplats där någon kan tvinga mig att bli skickligare, där jag kan behöva jobba hårt med orden för att göra dom mer till mina, eller så får jag sadla om. När jag var liten drömde jag att jag antingen skulle bli författare eller starta upp ett eget litet antikvariat, fullt med dammiga och härligt doftande gamla böcker. Båda illusionerna känns barnsliga och orealistiska nu, men kanske finns det nånting där som jag inte riktigt ser. Kanske.

Så ibland drömmer min man och jag om ett helt annat slags liv, långt från hetsen i Stockholms innerstad. Hus vid havet, slappa deltidsanställningar på bibliotek eller liknande, massor med tid för varann och vårt barn. Jag älskar den drömmen, samtidigt som jag vet att den är helt orimlig. Vi som efter ett och ett halvt år fortfarande inte ens fått upp vår namnskylt på dörren, eftersom vi tycker att den är svår att borra upp. Haha, ha ha. Skrattet fastnar i halsen. Drömma går ju…

Blod till mjölken

Bästa amningsunderhållningen just nu är ju senaste säsongen av Dexter. Jag som älskade Six Feet Under har haft lite svårt för den uppbiffade versionen av Michael C Hall. Har ändå följt serien med ett halvt öga för att nu, halvvägs genom femte säsongen, bli helt knockad. Det måste vara Julia Stiles förtjänst, för jäklar i min låda vad spännande det är nu när hon blivit hämndgudinna vid Dexters sida.

Missa inte!

Dag 14 – Vad hade jag på mig idag?

Det är ju rätt typiskt att just klädsel är den sak som ska redovisas två gånger enligt den här listan. För jag menar, jag går hemma. Jag ammar var tredje timme. Jag har hållt på såhär i tre och en halv månad nu. Jag har förfallit, inget snack om den saken. I början kände jag mig så jäkla smal och smidig jämfört med slutet av graviditeten. Nu är jag bara less på mina evinnerliga Hempan-amningstoppar. Håret måste jag ha uppsatt om inte Esme ska äta upp det, eller riva av det. Och smink och smycken tar jag knappt heller på mig. För att inte tala om manikyr. Hahahaha. Jag är nöjd om jag smörjer händerna innan jag somnar.

Så jag tror att jag i stället för att sanningsenligt redovisa för rättså deppiga mjukisbyxor och yllesockor ska berätta vad jag önskar att jag hade haft på mig idag. Nämligen:

Svart klänning i 50-talsmodell med smal midja och rejält vidd i kjolen.
Svarta strumpbyxor.
Svarta högklackade stövletter.
En hallonröd kofta med 3/4-ärm.
Lagom slarvig knut på vänster sida av huvudet.
Pärlörhängen.
Välmålade kortklippta naglar i låt oss säga… vinrött?

Ja, ungefär så önskar jag att jag hade sett ut idag. Men kanske man ska börja med en dusch såhär lagom till halvsju-snåret på kvällen?

Hörrni, en halvtimme senare har jag faktiskt shapat upp mig. Pimpat morsan, eller vad man ska säga. Dusch, parfym, håruppsättning, smink, en (amnings)klänning…jag ser faktiskt helt okej ut. Och vågen bevisade att vi har 2,3 kg kvar till utgångsvikten. Inte så farligt ändå kanske?

Dag 13 – Den här veckan (eller i alla fall de här två senaste dagarna)

Ömsom vin, ömsom vatten. Så kan man väl sammanfatta den här veckan. Vi har inte gjort så mycket, främst för att sömnen varit ovanligt upphackad och mamman således rätt trött. Men igår eldade vi i öppna spisen, drack lite vin och åt Boeuf Bourgignon. Idag letade vi vinterkängor i källarförrådet för att bege oss ut på fredagsfika med kollegorna. Men lådan med skor var så ordentligt gömd någonstans längst ner, längst in att jag fick lov att ge upp. Och att halka ut i Converse-dojorna med barnvagnen känns inte som ett alternativ.

Så nu antar jag att jag ska stoppa skrikande bebis i Baby Björnen, göra mig lite espresso och titta på snön som ligger så fint både på balkongen och innergården. Det funkar det också.

Dag 12 – I min handväska

Jag säger som Kristina. Mina många och fina handväskor hänger numera oanvända till förmån för den praktiska men ack så oromantiska skötväskan från Polarn o Pyret. Och innehållet i den liknar förstås innehållet i de flestas skötväskor. Det vill säga:

Blöjor
Amningskupor
Liten handduk
Tvättlapp i tyg
Tvättservetter
Ombyte till Esme
Plånbok
iPhone
Nycklar
Tuggummi
Åhléns rabattkuponger
Lypsyl
Mynt

Jag har inget myntfack i min så kallade plånbok. Överlag kommer jag inte särskilt bra överens med mynt. Därför har jag en mindre förmögenhet i mynt som jag ibland överväger att släpa till banken. Men dom väger mycket och luktar illa och ja… ibland kan det ju vara bra att ha pengar hemma?

Dag 11 – Mina syskon

Jag har haft tre bröder och en syster. Nu är två av brorsorna döda. Det här berättade jag lite om i min förra blogg, den som inte finns längre. Det är ett av de knepigaste ämnena i mitt liv och inget jag orkar försöka göra poesi av.

Men alltså. Mina syskon är en syster och en bror som närmar sig de femtio och lever i Finland. Jag älskar dom och deras familjer mer än dom kanske anar. Den ömhet dom i sin tur har visat min dotter är ovärderlig. Jag önskar att vi levde närmare varann, ibland önskar jag också att vi skulle ha en mindre åldersskillnad än vi har. Men mestadels är jag bara så innerligt glad över att ha två underbara syskon i mitt liv.

Liknar vi varandra då? Njae, men på vissa sätt märks det nog att vi har samma mamma. Vi är mörkhåriga och har temperament. Vi har roligt åt dom äldre i släkten, även om mina syskon minns saker som jag aldrig har upplevt. Och så älskar vi god mat, såpass att jag vet att om jag inte passar mig så blir jag lika rund och go som mina syskon redan är.

Dag 10 – Det här har jag på mig idag

Oh, så ospännande, är jag rädd. Men såhär:

Svarta strumpbyxor modell varmare.
Svart liten kjol i stretchigt material.
Svart amningströja.
Vit kofta med svarta ränder.

Esme älskar för övrigt den där koftan. Hon kan knappt äta när jag har den på mig, för ränderna är så härliga att stirra stirra stirra på.

Dag 09 – Min tro

Jag är inte konfirmerad. Jag har vigt mig borgerligt. Och jag kommer inte att döpa min dotter. Men jag tillhör Svenska kyrkan, jag besöker gärna kyrkor och kyrkogårdar och jag finner tröst i att tända ett ljus för dom som inte finns här längre.

Så nej, jag är inte religiös. Men jag är inte helt tom på existentiella förhoppningar och trygghetslängtan heller. Jag hoppas att det finns försoning och avslut och kanske nåt slags fortsättning. Mål och mening ska man inte förakta när det kommer till nåt så mellan varven överjävla svårt som att leva det här livet.

Och även om jag sannolikt kommer att fortsätta att tvivla och vägra etiketter på min eventuella känsla för gudomlighet, vet jag i alla fall en sak: det skadar inte att mellan varven tänka tanken att någon kanske ser dig. När du är ditt bästa, men kanske ännu hellre när du är ditt sämsta. Ja, kanske allra helst just då.