Arkiv | mars, 2011

Beach 2011

31 Mar

Jo men jag yogade idag, det gjorde jag.

Sannolikt imorgon också – bikinikroppen hägrar.

(Om man bortser från rödvinet och glassen som maken bjöd på, då. Ehrrm.)

Esmes framgångar

31 Mar

Hon slutade säga hejhejhej – heiheihei ungefär i samma stund som jag publicerade ett blogginlägg om det. Däremot är namnam den givna responsen på mat. Fast inte gröt, det äter hon för att hon måste, inte för att det är gott. Men all slags mat slinker numera ner utan tveksamheter, frukt och bär likaså. Allra helst just bär, oj vad det är namnamnam.

Och så sitter hon stadigt, riktigt fint utan stöd. Inte så konstigt kanske, med tanke på att sitta på rumpan är favoritsysslan dagarna i ända. Ibland lägger hon sig på mage en stund, men ganska snart tröttnar hon på det igen. Sitta är bäst, ingen protest (för ja, hon är sin mammas flicka, och nej, det hjälper inte att jag försöker skrämma henne med åsynen av min nedsuttna, platta degrumpa. Hon sitter ändå).

I övrigt är hon glad och skrattig och på väg att få tand nummer två. Det verkar klia en del och dregglet rinner på, men hon döljer sitt ömma tandkött envist under tungan om jag försöker titta efter. Men igårkväll när vi borstade tanden råkade jag se något vitt blänka till där brevid, fortfarande djupt nere i tandköttet men ändå. På väg.

Och så är det ju fantastiskt roligt att dra av strumporna och stoppa dom i munnen. En ren triumf, rent av.

Min vackra Esme, sju månader och nitton dagar.

 

Om att föda barn. Del 157

31 Mar

Hanna Rosell vars blogg jag sporadiskt följer har fött en dotter. Fantastiskt, förstås. Och ännu en påminnelse om att jag, trots snart åtta månaders distans till den stora händelsen, ännu inte blivit tillfreds med min egen förlossning. Hanna skriver:

Jag har aldrig haft så ont eller varit så rädd som under de där åtta timmarna på förlossningen och samtidigt aldrig varit så modig.

Och jag avundas henne. För än idag kan jag inte se det som att jag var modig. Jag minns bara känslan av att bli en urvriden, orkeslös trasa. Ett hopplöst stycke kött som andra var tvungna att bokstavligen pressa på, för att Esme skulle komma ut. Ibland undrar jag om inte den där känslan av misslyckande till och med har ökat med tiden.

Jag vet inte varför.

Varför är jag så hård mot mig själv, när jag fick en sån fantastisk belöning, en underbar frisk liten Esme? När kroppen var så god mot mig efteråt, och läkte så lätt och snabbt och fint? När jag ju på alla andra vis var duktig och stark och fick beröm för min rosighet.

Men det är som att det inte räcker. Det finns nånting där, nånting med prestationskrav och förväntningar och självbild som jag inte är klar med. Så jag fortsätter att titta på En unge i minuten och läsa andras förlossningsberättelser och försöka försonas med min upplevelse, med mina tillkortakommanden, med mina bragder. Sådana de nu var. Och inte var.

Myten om delad sorg

30 Mar

Peppe vill inte ha fler barn, men oroar sig för att det ska vara dåligt för sonen att växa upp utan syskon. Och visst finns det många åsikter om detta, vet nog de flesta som har fått ett barn utan att genast (eller åtminstone efter de obligatoriska två åren) följa upp med ett till.

Ett argument som ofta dyker upp är det hemska i hur ensambarnet en dag ska behöva stå just ensam med allt det praktiska, när föräldrarna blir gamla och/eller sjuka och dör.

Och då slår det mig att jag faktiskt aldrig sett syskon hjälpas åt särskilt bra i dessa svåra stunder. Snarare är min erfarenhet att det är en i syskonskaran som tar ansvar, medan övriga glider undan för att dom är rädda för sjukhus, bor för långt bort, har för mycket med sitt eget, eller helt enkelt inte tycker sig kunna hantera situationen på något konstruktivt sätt.

Det finns säkerligen många bevis på motsatsen också. Men jag tror ändå att man bedrar sig, om man förutsätter att blotta det faktum att det finns syskon skulle vara en garant för att de allra tyngsta bördorna delas rättvist.

Ska man utöka sin familj med fler barn, tror jag därför att man bör ha helt andra drivkrafter till det. Exempelvis att man tycker att det vore roligt. Ja, kanske att just det är viktigare än allt det där andra, som man i förväg ändå inte vet någonting om.

Det nya livet – uppdatering

30 Mar

Det var dags för efterlängtad lunch med min kollega C. Planen var att promenera till Östermalm och hem igen, eftersom det inte gick* att klämma in ett yogapass innan lunch. Dock blev promenaden bortprioriterad till förmån för sminkningen, som tog en evighet med en inte helt nöjd Esme. Inte förrän jag kom på att hon skulle få kasta alla saker hon ville (hur många gånger hon ville) från köksbordet ner på klinkergolvet, fick jag möjlighet att snabbsmeta på Guerlain och Dior och Helena Rubinstein. Sen sprang vi till tunnelbanan och blev bara sju minuter sena till restaurangen.

Men, hemvägen sköttes till fots med sovande flicka i vagnen. Jag övervägde att chocka cellulitrumpan i Observatorielundens tokbacke, men kom sen på att mockadoningarna inte skulle må bra av slasket i en park. Så jag gick en extra vända inne på ICA i stället. Och inte fick jag med mig en endaste onyttig godsak heller.

Så om ingen har något att invända eller tillägga så blir det yoga imorgon förmiddag igen. Nu ska jag spana på bikinis och baddräkter – ungefär såhär föreställer jag mig att jag kommer att se ut i sommar:

 

* Inte med min planeringsoförmåga i alla fall.

Nytt liv på en tisdag

29 Mar

Extremt lång startsträcka och alla ursäkter i världen att sluta. Så kan man sammanfatta mitt träningsliv so far.

Men nu.

Nu.

Nu jävlar, alltså. Snart är det april och sommaren lurar bakom knuten. Jag tycker egentligen inte att det är så knasigt ställt med kroppen rent kilomässigt. Men konsistensen, mina vänner. Konsistensen. Jag är så slapp! Mjuk överallt! Degig! Cellulitig!

Och eftersom jag inte frivilligt har tagit ett steg i löparspåret sen den uppochnervända sommaren 1994 (då jag av okänd anledning sprang fem finska skogskilometer varje dag och avrundade med rappa simtag i sjön) så blir det såklart hemmamysyogan som ska göra tricket.

Så. Nu. Jävlar. Esme sover ändå minst en timme per förmiddag, nu är det slut på slösurfande och soffhäng under den timmen.

Banne mig!

Sett på tv

28 Mar

Nu har jag gjort min plikt som hobbytyckare och betat av och betygsatt ett gäng tv-premiärer. Håll till godo:

Bachelorette Sverige

Snyggare och lyxigare produktion än tidigare inhemska försök. Dock känns den fagra mön tillkämpat glamourös, och stuket på de många aftonklänningarna är påfallande amerikanskt. (Och det senare är inte en komplimang.) De kärlekskranka karlarna finns det inte så mycket att orda om, det är den sedvanliga kavalkaden av uppumpade svennar standardmodell 1A. Inget för mig, men säkert något för modellen/hälsokonsulten Frida. Tempot är för övrigt sövande långsamt, även när man snabbspolar sig igenom de allra segaste bitarna. Men det är möjligt att jag kommer att se ytterligare något avsnitt, osvuret är bäst när det kommer till mig och dejtingsåpor av det här slaget.

Betyg: 2


Trinny och Susannah stylar om Sverige
”Är det Tits and Ass igen?” brukar min man sucka när han ser något av damernas hundra olika stajlingprogram flimra förbi på 32-tummaren. Och javisst, inom loppet av de första två minuterna har Trinny och Susannah jagat fatt i en stackars Lundadam på eftermiddagspromenad och börjat klämma henne på brösten. Jag tröttnade efter ytterligare fem minuter, oklart om det var för att den svenska produktionen var ännu långsammare än Bachelorette-kollegan här ovan, eller för att jag bara inte tillhör målgruppen.

Betyg: 1


Episodes

Låt er inte luras av Femmans marknadsföring av Episodes som Matt LeBlancs nya serie. Detta är ingen höhöhö-Joey Tribbiani-spin off, utan smart och träffande om smärtan i att förflytta en brittisk tv-succé till USA. Utöver knivskarpa Tamsin Greig i en av huvudrollerna är Daisy Haggard helt fantastisk som humorlös komedichef. Missa inte!

Betyg: 4


Project Runway
, säsong 7

Jamen dokusåpor blir ju inte rappare än såhär, till och med maken tyckte att det var spännande att följa den stressiga klänningsproduktionen. Dessutom är duon Heidi Klum & Tim Gunn alltid oemotståndlig. Och, det verkar vara ovanligt hög lägstanivå på deltagarna den här säsongen. Måndagarna är räddade!

Betyg: 5

Sven-Harrys konstmuseum

27 Mar

Det slår mig att jag som arkitektdotter kanske borde ha något klyftigt att säga om det nya mässingshuset här i parken intill. Jag passerade det faktiskt med Esme i fredags, och betraktade glimmandet i förmiddagssolen. Ett äldre par hade också stannat till, men hur jag än ansträngde mig kunde jag inte höra deras omdömen.

Om jag inte missförstår Svenskans Clemens Pollinger totalt så pekar han på huset som ett monument över den goda smaken. Men hur jag än vänder och vrider på det, så tycker jag inte att det är särskilt vackert. Kanske är det för att jag alltid har föredragit silver framför guld. Eller så är det för att det är ett så väldigt nytt och skinande inslag i parken.

Men, det är i alla fall modigare än mycket annat som byggs i Stockholm just nu. Och längre än så kommer jag inte i min analys, inte utan att fråga pappa arkitekten om hans mer skolade åsikt, förstås.

Min lycka

27 Mar

Grovt förenklat skulle man kunna säga att det finns två falanger bland föräldrabloggarna: dels de som beskriver allt i lyckligt fluffiga kärlekstermer, och dels de som skriver uppgivet om kräks, sömnlösa nätter och depressioner. Såklart lånar falangerna lite av varann mellan varven, men det finns ändå en skillnad i uttrycket, vari tonvikten läggs.

Jag antar att min blogg skulle kunna upplevas som lite fluffigt förljugen med allt hyllande av Esme. Men hormonsvängningar och depressioner har aldrig varit en del av mitt barnalstrande. Jag kanske har haft tur, jag tror i vilket fall inte att det är en personlig förtjänst eller nåt slags duktighet som ligger bakom harmonin.

Men, balansen är ett faktum. Jag tyckte om att vara gravid. Jag tyckte inte om att föda barn, men jag tyckte om känslan direkt efteråt. Jag upplevde inte tillstymmelsen av någon babyblues. Och jag har på sju månader haft högst en handfull snabbt övergående bryt när Esmes behov känts övermäktiga. Då har jag vrålat av trötthet rakt in i madrassen och dunkat huvudet i väggen (jo; bokstavligen så).

Men resten av tiden har jag mått jättebra, på riktigt. I varje fall i allt som rör Esme och det här med att vara mamma. Det är resten av livet jag emellanåt kan uppleva som en trög uppförsbacke. Men inte hon. Esme är, på alla sätt, den viktigaste pusselbiten jag saknat i mitt liv.

Och med det sagt menar jag förstås inte att mindre toklyckliga föräldrar älskar sina barn mindre. Men jag menar att mig, sådan jag nu är skapt, ger barnet så oerhört mycket mer energi än vad hon tar. Och kanske finns det en poäng i att jag berättar det, på samma sätt som det finns en poäng i att andra berättar om hur tungt det också kan vara, att vara förälder.

(Dessutom är det ju inget som säger att jag inte blir galen av frustration om ett år eller fem. Föräldraskapet är en redigt lång resa.)

Hejhej

27 Mar

Esme har börjat formulera sitt första riktiga ord. Och som det kommunikativa geni hon är har hon valt ett som låter likadant på finska och svenska.

Hej, säger Esme. (Eller Hei, beroende på vem som lyssnar).

Hejhejhejhejhej. Heiheiheiheihei.

Jättefint är det. Och nej, klart hon inte fattar vad hon säger, men hon säger det. Och det är det som räknas. Så det så.

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.