Arkiv | maj, 2011

Ärligt talat

31 Maj

…så känner jag mig ganska ledsen, grå och oinspirerad. Jag tror att det vore kul och bra om jag nördade ner mig i något blogginlägg om något som är oviktigt men roligt, men jag orkar inte riktigt.

Så. Jag kommer igen sen?

Gubbhumor

30 Maj

Frasier är kvällsnöjet för närvarande. Jo, ni läste rätt. Jag menar verkligen radiopsykologen med Michael Bolton-frissan som delar lyxlägenhet med sin griniga gamla pappa och hans sjukgymnast/hemhjälp. Och den smala brorsan som på nåt sätt är förvillande lik radiopsykologen, fast han har en mer normal frissa och är gift med någon som aldrig syns i bild. Det är kul på ett stillsamt småputtrande sätt, ett slags trygghetsknark för den som söker stabilitet genom tv-rutan.

Somna

29 Maj

Det kanske härligaste är på kvällen, när det är dags att sova. Esme är oftast lite stissig och uppe i varv och går gärna igenom hela repertoaren av handklapp, vinka, peka, klicka med tungan, skratta, ramsa äi-äiti-titi-tä-tä-äiti, tills hon börjar vrida huvudet fram och tillbaka, från sida till sida. På ena sidan suger hon tag i bröstet, på andra sidan leker hon med nappen. Sen börjar hon blunda, nynna sin egen speciella sömnsång och till sist stannar hon på sidan, med ansiktet vänt från mig. Så ligger vi sked, jag med min mun mot hennes mjuka, fina hår, och andas lugnare och lugnare tillsammans. Till sist lossnar det lilla greppet om mitt finger och hon somnar.

Efter en stund lyfter jag ytterst försiktigt den varma tunga barnkroppen och bär Esme till spjälsängen, trycker en liten puss mot hennes panna och smyger ut.

Dilemmat

28 Maj

Idag fyller förresten morfar 92 år. Och han vet inte att det är hans första födelsedag i en värld där inte mormor längre finns. För vi vet inte hur vi ska göra, om det är rätt eller fel att berätta. Han minns mormor, och pratar om henne ibland. Men han har inte träffat henne på länge, kanske ett år eller så, och saknar inte att göra det heller. Vi har försökt att fråga vårdpersonalen om vad som är rätt; hur stressad och uppriven en redan förvirrad människa skulle kunna bli av att få höra att hans hustru är död? Men ingen vet, ingen vill råda oss åt nåndera hållet.

Så vi avvaktar.

Snart har det gått en vecka, och jag tänker att det här ju är ohållbart, oetiskt på något sätt. Och samtidigt: hur ska en genomdement människa kunna hantera en sådan sorg? Eller kommer han att glömma det så fort han har hört det, och ska man då påminna honom så fort man får chansen, eller nöja sig med att det ju blivit uttalat, åtminstone en gång?

Jag vet inte. Men jag tänker att jag måste prata med mamma om det här, snart, kanske redan imorgon. För det skaver i mig, stressar mig så att hjärtat slår i otakt när jag tänker på det.

Avspisad

28 Maj

På promenadstråket möter jag en tidigare kollega, en jag har för mig att jag tyckte hyfsat mycket om, men som jag inte har haft så värst mycket att göra med sen vi hamnade på olika arbetsplatser. Men jag blir spontant glad över att se det bekanta ansiktet, och förväntar mig detsamma från henne. Så jag bromsar in, gör en ansats att stanna, innan jag förstår att hon redan har passerat. Ett avmätt hej i farten var visst allt hon hade lust att bidra med, och kvar blir jag, lite förargad och fånig. Det behövs inte mycket för att egot ska få sig en törn, särskilt inte dagar som dessa.

På Esmefronten

28 Maj

Esme rapporterar att hon fått tre nya tänder, samtidigt. Dom tittade ut inatt. Sett till den ruljangsen har hon sovit helt rimligt gott, men däremot varit ganska ointresserad av mat de senaste dygnen. Nu är det spännande att gnissla de tre nykomlingarna mot de två hon har sedan innan, det är ju helt annorlunda det här, att ha tänder i bägge käkar.

I övrigt fortsätter hon att rumphasa framåt i nåt slags halvcirklar och sa igår det viktiga ordet isi* med ett litet, läspande s. Och så blir hon rasande arg om man tar ifrån henne något spännande (papperskvitto, tandborste, dammtuss, vinglas) som hon just håller på att undersöka. Det är bra det, klart mitt barn har temperament.

Nu ska vi äta gröt, både mor och barn. Godmorgon lördag!

*Pappa

Skinnet

25 Maj

Nu när jag är nere på min normalvikt kan jag inte längre blunda för sanningen. Jag har överskottshud på magen. Det syns inte när jag står upp, men satan vad det bucklar och veckar sig när jag sitter eller ligger på sidan. Ganska otrevligt att titta på, ännu läskigare att greppa tag om. Plankan hjälper inte mot sånt här, va?

Nä, man får väl helt enkelt ta och välja ut en trevlig burkini inför sommarens strandövningar.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.