Beach 2011

Det finns mycket som är konstigt med min pappa, men jag undrar om inte det märkligaste är att han bor vid en sjö som han aldrig har badat i. Han inte bara badvägrar; han lägger inte ens i bryggan eller båten innan vi kommer dit i slutet av juli.

Men jag är tacksam över sjötomten när jag tar mig mina dagliga simturer i ensamt majestät. Jag lärde mig att simma i den där sjön för ett kvartssekel sedan och det är fortfarande den skönaste badplatsen jag vet. Inte så mycket för den steniga stranden eller den svajiga bryggan. Utan för värmen, stillheten och kräftorna som kravlar runt någonstans där på botten.

Dessutom inbillar jag mig att två veckors idogt simmande gjorde något för min degiga lekamen. Kanske blev jag en smula uppstyrd inombords, om inte annat.

Inför ettårsdagen

Idag köpte vi ballonger och serpentiner till Esmes ettårsfirande. Jag tänker baka en tårta också, fast jag har inte bestämt sort än. Säkert blir det väl något gräddigt och bärigt och fluffigt. Födelsedagsbarnet ska jag i alla fall klä i en superfin ljuslila kreation som hennes moster hade med sig från Paris.

Det känns stort det här, nästan lite nervöst. Jag vet inte riktigt varför, men kanske för att jag vet att jag måste separera från Esme i samma stund hon fyllt år. Det gör ont i magen när jag tänker på att jag om två veckor ska bli nåt slags professionell version av mig själv igen, allra helst när hon är så gosig och mammig och busig på en och samma gång.

Men än finns det lösa lediga familjedagar kvar. Vi lyssnade på Olof Wretlings Sommarprogram nyss, det var lysande. Jag önskar jag kunde vara ens en promille så rolig som han någon gång. I stället blir jag bara blödigare ju äldre jag blir. Typiskt.

Underbara dagar vid vatten

I mormor och morfars högt älskade sommarparadis tillbringade vi en vecka nästan helt bestående av solskensdagar. Och regnade det något under dagen var det i alla fall stilla och klart lagom till kvällen, då vi parkerade oss med vinglasen på den magnifika brygga min morfar anlade i början av 60-talet.

Esme åt gräs och grus och småstenar och bark. Men även grillad knackkorv och jordgubbar i mängder. Vi åt rievä och rågchips från Linkosuo, som sig bör i denna del av Finland. Och så badade vi, betade av In Treatment (första halvan av första säsongen, nu väntar jag ivrigt på resten) och pumpade vatten från brunnen och plockade blåbär.

Den enda smolken i bägaren var kvinnligheten som gjorde sig påmind för första gången sedan Esme – varför tajmas det alltid så, när man av årets 52 veckor tillbringar en endaste i en stuga utan rinnande vatten? – och förstås ett blodbad mycket värre än detta: händelserna i Norge. Om det senare kan jag inte egentligen skriva något som känns tillräckligt eller ens nödvändigt. Jag nöjer mig med att konstatera att jag är rädd och förskräckt och äcklad (jo faktiskt, just äcklad) och känner oro inför den värld som Esme ska växa upp i. Högst givna reaktioner alltså, på en högst ogiven kedja av händelser.

Att läsa boken om sömn och amning och dylikt blev det inget av, men däremot kände jag mormor och morfars närvaro mest hela tiden när dagarna tuffade på där i sin idylliska inramning. I köket mindes jag hur mormor en gång lärde mig att diska i rätt ordning (glasen först, kastrullerna sist, övrigt däremellan) och vid bryggan anade jag morfars silhuett när han böjde sig ner för att tvätta sig i det kalla, klara sjövattnet. Och i eftermiddags när vi lämnade mitt andra hemland kunde jag inte låta bli att gråta lite i smyg, för att det på något sätt känns som att jag lämnar min mormor och morfar en smula mer för varje gång jag far därifrån.

Sen spelade min man Joanna Newsoms ”Esme” för oss i bilen och jag grät ytterligare lite till.

Hä-hä

Liksom Kristina har jag kommit hem med en större version av mitt barn. Kanske inte så mycket fysiskt (ska hon aldrig väga mer än nio kilo, börjar jag undra?) som psykiskt. Esme rejsar nu fram på stjärten i en snabb, säker fart och tar sig över alla små och större hinder utan problem. Men mest av allt är hon en ännu mer kommunikativ liten tös än för bara några veckor sedan. Att låtsas ge saker men sen behålla dom för sig själv är bland det roligaste hon vet, för att inte tala om hur nöjd hon är när hon gör dramatiska entréer bakom draperier och gardiner.

Annars älskar hon ”Imse vimse spindel” och ber ofta om att vi ska sjunga den, fast på finska då. Hon säger ”Hä-hä” och gör spindeln-klättrar-uppför-trån gester med sina små, små knubbiga händer. Så blir hon överlycklig när vi sjunger ”Hämä hämähäkki” i kör, och kan vid det här laget härma nästan alla rörelser som hör till.

Fast egentligen är det bokstaven T som är den stora grejen. Hon pratar massor på T, till exempel:

Tyttö (flicka)
Toi (den där)
Tossa (där)
Tässä (här)
Tottakai (självklart)
Tä (va som i Vad är det där?)
Tos (tack)
Titta

Det är med andra ord skitspännande tider vi lever i nu, och det är inget mindre än fascinerande att börja kunna kommunicera i ord med mitt barn. Tänk att just jag skulle få ett sånt roligt litet bustroll till bebis!

Stugliv

Nu flyr vi undan det svenska regnet mot det finska dito, som dock enligt rapporterna ska dröja åtminstone några dagar. Det blir stugliv för hela slanten: jag hoppas på bastu, sjöbad, grilla, låta Esme äta gräs och leka med kottar, lyssna på fåglar och vid sämre väder glo på Frasier och In Treatment. Kanske hinner jag till och med läsa Somna utan gråt som verkar vara en sympatisk bok med kanske ett och annat användbart knep för den som eventuellt borde dra ner på nattammandet inför stundande arbetsdagar.

Måste ju bli bra, eller?

Vi hörs om ett par veckor vänner!

Sweet child of mine

Näpen är ett ord som omgivningen ofta använder om Esme. Och ja, hon är näpen, mycket söt, nästan docklik med sina stora, intensiva blå ögon och sin präktiga ljusbruna kalufs. Dessutom är hon glad nästan jämt och skrattar och vinkar, dansar och charmar.

Men, hon är också blyg, avvaktande och mellan varven extremt bestämd. När hon tröttnar flyger leksakerna till höger och vänster, mammas närmanden och pappas uppmuntringsförsök avvisas med tvära knuffar och gråten ljuder högt och genomträngande tills hon får det hon behöver: oftast mat eller vila eller bådeoch.

Ibland tänker jag att jag nästan tycker mest om henne när hon är sådär målmedvetet förbannad, kanske för att jag ser spår av mig själv och hennes far i det beteendet. Vi är ju inga sociala genier som älskar alla människor vi möter – snarare är vi hyfsat knepiga och selektiva individer som enas i vår samstämmiga skepsis mot ganska mycket. Jag säger inte att det är rakt av sympatiskt att vara sådan, men det är åtminstone ärligt och i princip aldrig lismande eller tillgjort.

Vi är som vi är, och vi väljer noga vilka vi visar våra finaste, innerligaste sidor för. Och lite så tror jag att Esme också är, även om hon till det yttre råkar vara mer intagande än jag hade kunnat föreställa mig att mitt barn skulle bli.

Kroppsfakta

Jo men jag gör fortfarande plankan varje dag. Lite rump- och lårövningar på det. Väljer bort hissen och stånkar i alla trappor jag ser. Och så avstår jag stoiskt från glass och andra godsaker, nästan hela tiden.

Vad vågen visar?

Jag har gått upp två kilo igen.

Semester för apostlahästarna

Många som har bil beklagar sig över hur jobbigt det är. Det är dyrt med bensin, det är svårt att hitta parkeringsplats, det är träligt med alla reparationer. På vintern är det tungt och svinkallt att skrapa is från rutorna, på sommarn är det alltid nån måsjävel som skiter på motorhuven och varje halvår måste ju däcken bytas.

Vi har ingen bil, jag har inte ens körkort. När jag lyssnar på mina bilburna vänner är jag nöjd med det valet. Men när vi just nu faktiskt förfogar över en silvergrå Toyota, är det ändå en helt ny värld som öppnar sig. För det är ju lyxigt att ha bil. Allrahelst när man har barn. Det är bara att packa in sig i sitt eget lilla utrymme och bränna iväg, långt eller kort, helt oberoende av tidtabeller och andras skrikiga ungar.

Men även den lyxen har en förrädisk baksida, och jag undrar om inte den stavas bekvämlighet. Igårkväll fanns den enda lediga parkeringsplatsen några kvarter från vårt hus, och jag hann tänka att det var skit att vi skulle behöva gå så långt med vårt bagage för att ta oss hem. Tills det slog mig att vi i vanliga fall ju alltid går och bär och släpar, det är liksom vårt liv, inget konstigt alls.

Kanske har dom som alltid glider runt i sina bilar glömt hur det kan vara – eller aldrig ens riktigt upplevt det? Och kanske är det därför dom tycker att det är så himla surt att det finns trängselskatt och idiotiska medtrafikanter och grusskott och lapplisor? För att dom inte anar hur mycket det kan värka i trötta armar när man bär ICA-kassar och barn och skötväska och glasåtervinning och IKEA-möbler och fan vet allt, varje dag, jämt, för att det liksom inte finns något annat sätt?

Jag vet inte. Jag vet bara att det i alla fall inte är synd om oss den här veckan när vi har en bil, inte ens den natten som det ska städas rent på just vår gata. Däremot är det lite synd att vår lista över saker vi skulle vilja passa på att göra är så orealistiskt lång, och att det kommer att dröja ganska länge innan vi har tillgång till en bil igen. Fast inte så synd att vi skulle välja att köpa oss ett eget fordon ändå.

(Tror jag.)

I mörkret kan ingen se dig

Efter ett lunchdopp i havet fick vi oss lite konst till livs. Kulturforum i Järna har en omfattande James Turrell-utställning som visade sig vara ganska underbar. Jag njöt mest av Dark Matters, ett kompakt mörker som jag fick känna in i ljuvlig ensamhet i närmare en kvart. Det var som att bli inbäddad i ett intensivt ingenting; meditativt och fullkomligt avslappnande. Jag fumlade mig ut med ett fånigt leende på läpparna, uppfriskad och utvilad på ett närmast mirakulöst vis.

Väl hemma igen slog dig mig att den nya mörkläggningsgardinen i sovrummet kanske skulle kunna skapa en liknande känsla. Åtminstone när det är någorlunda mörkt ute också, vilket det ju faktiskt redan börjar bli om nätterna.

Nu gäller det bara att lista ut hur jag ska kunna ha utrymmet för mig själv den tiden på dygnet också, vilket lär vara lättare sagt än gjort.

I havsbandet

I eftermiddagssolen smakade Esme på havet. Först tjöt hon till av lycka och började plaska ivrigt som hon gör hemma i sin badbalja. Sen insåg hon att det var femton grader för kallt och tjöt av olycka.

Vi bar tillbaka henne till gräsplätten och filten där hon närmast självtorkade i den kaxiga julihettan medan hon fnittrande betraktade förbiflygande insekter och tuggade på en kotte.

Sen blev det min tur att bada med bägge mina älsklingar på vakt vid strandbrynet. Vågorna gungade mig varligt till avslappning och i den stunden var livet fullkomligt perfekt.

Jag måste tillbaka till havet, helst så snart som imorgon igen.