Ingen bloggare är en ö

En anledning till att jag bloggar är att jag vill skriva friare än jag gör i mitt jobb. En annan är att jag föreställer mig att jag kanske därigenom ska bli en skickligare skribent.

Men så inser jag att när man bloggar så följer man andra bloggar. Och det färgar av sig på hur man skriver, lika ofrånkomligt som man påverkas av de romaner, krönikor eller dikter man senast har plöjt.

Det är också därför man ganska snabbt kan hitta tio bloggare som skriver på så identiskt manér att dom kunde varit en och samma. Det betyder inte att dom skriver dåligt, bara att dom skriver ganska exakt likadant. Dessutom är det så klurigt ordnat att man i princip aldrig är medveten om sitt plagierande. Det bara sker, idéerna poppar upp och så berömmer man sig själv för att man tänker så himla bra, fast man egentligen bara upprepar något man såg någon annanstans för en halvtimme sedan. Och det här gäller förstås även mig.

Så om jag verkligen vill blogga för att skriva bättre, är det sannolikt att jag skulle ha större framgång om jag avskärmade mig från den övriga bloggvärlden. Annars blir det ganska säkert så att de uttryck och formuleringar som jag känner mig extra nöjd med i själva verket är direktimporterade från Peppe, Sara, Clara, Kristina, Hanna eller någon annan av mina favoritbloggare.

Men, halva poängen med att blogga är ju att följa andra bloggar (den andra halvan, om ni undrar, är att man får läsare). Annars kunde man ju likagärna skriva en vanlig dagbok. Fast när jag jämför det jag skrivit i min dagbok med det jag skriver här, så måste jag säga att blogginläggen är sjufalt bättre. Mer genomtänkta, mer kompletta – åtminstone som texter betraktat.

Kanske är det så enkelt som att man ändå höjer sig i sitt skrivande genom att vara en del av det kollektiva medvetandet, även om man inte direkt blir mer originell på kuppen. Jag är inte helt säker, men jag tror att det kan vara så.

Dagens kaktips

Ni har väl smakat Ballerinas kladdkakekex? Om inte, gör det. Så jäkla gott. Och något färre kalorier än i en hel kladdkaka (vilket förstås är vad jag annars skulle sätta i mig) inbillar jag mig.

Man kan ju inte ge upp om någon som lever.

Jag har inte träffat min morfar på jättelänge. Alltså, det går ju alltid lång tid mellan våra möten, eftersom vi bor i olika länder. Men såhär lång tid har det nog inte gått sen jag vara tonåring och ointresserad av det mesta som hade med familjen att göra.

Jag tror att jag fick lite panik senast jag såg honom, för att han var så förändrad. Den person som jag minns och älskar har förstås varit på väg bort ganska länge nu, men utseendemässigt har han ändå varit sig lik. Dessutom kamouflerades en del av demensen genom att han var hemma, i sin egen miljö. Sedan han hamnade på sjukhus har han rasat i vikt, fått på sig den deprimerade sjukhusuniformen (vad är grejen med det egentligen? Dom klädde aldrig mormor i hennes egna kläder heller, fast mamma bar dit en massa mjukt och lätthanterligt som vi sedan fick tillbaka i närmast oanvänt skick) och blivit klart mattare i blicken.

Och så dog ju mormor. Och vi trodde att morfar också skulle dö, men det har han inte gjort. Än.

Så jag antar att jag är en fegis med en massa förlorarångest. Jag vet att jag förlorar morfar snart, jag vet att jag redan har förlorat det mesta av den människa han en gång var, så jag klarar inte av att möta det som finns kvar. Så himla fjuttigt och något jag kommer att ångra bittert den dagen när allt är försent.

Jag förstår allt detta, förstår min egen feghet, men mäktar inte att göra något åt saken. I mitt huvud pratar jag med morfar flera gånger i veckan, håller i hans starka varma hand och känner mig nära. Och när jag är riktigt besviken på mig själv, så försöker jag vila i att mamma är så säker på att han ändå inte kommer ihåg om han har träffat mig eller inte.

Ibland är man bara så liten.

Och ni då!

Jag är så glad att hela 17 stycken av er kära läsare har tagit sig tid att svara på mina frågor! Heja er, vad roligt att få veta lite om er och vad ni tycker.

Kort sammanfattning: Den genomsnittlige läsaren är knappt 33 år, har en egen blogg, har läst mig mellan ett halvår och några år (det fanns ju en blogg innan denna) och har inte träffat mig i verkliga livet. Förvånansvärt många av er gillar mina texter om Esme – förvånansvärt eftersom det är det mest inåtvända och distanslösa jag tycker mig producera – men det finns också dom som önskar sig fler inlägg om föräldraskap, mode, tv-serier, mina släktingar, arbetsliv, kultur och bilder.

Det ska bli mig ett sant nöje att försöka fylla på med inlägg kring dessa ämnen. Fast jag måste redan nu förvarna om att jag inte har läst en hel bok sen jag fick Esme, att jag inte längre hinner se så mycket på tv som jag kunde under ledigheten, och att jag sannolikt inte kommer att börja publicera en massa smaskiga bilder på oss.

Men i alla fall. Jag gör vad jag kan, så hojtar ni till om det börjar barka iväg åt helt fel håll, eller hur?

Värdet sitter inte i pengarna

Mamma och jag går igenom våra smyckeskrin och diskuterar via telefon vad som skulle kunna avyttras. Guld är ju rekorddyrt just nu och vi har båda en del gammalt, trasigt och fult. Innan jag börjar rota i gömmorna tänker jag specifikt på en safirring jag fått av mormor för en herrans massa år sen, jag har aldrig tyckt om den, än mindre ens använt den.

Men när den dyker upp blir jag oväntat helt tårögd och sentimental, och inser plötsligt att det är ett av de vackraste smycken jag någonsin sett. Ursprungligen var ringen ett örhänge min mormor älskade, men tappade bort kamraten till. Runt den klarblåa stenen sitter ett förtjusande gyllene filigranmönster, som den skiraste spetskrans man kan tänka sig.

Jag sätter ringen på min högra hand och slås av hur perfekt den bryter av mot de modernt avskalade vigselsafirerna på min andra hand. Det är som att ädelstenarna på de bägge händerna talar till varann, berättar en historia om mig om min mormor där olikheterna förstärker skönheten och nuet bottnar i dået.

Det har gått tre månader sedan mormor dog och inte en dag har passerat utan att jag tänker på henne. Jag tror aldrig att jag kommer att ta av mig den här ringen igen.

Våga vara nära!

Hannas BVC-kontakt har sagt att hennes femmånaders borde börja somna själv, och helst inte vid bröstet.

Jag måste nästan ta sats för att skriva om det här, för så upprörd blir jag. Varför säger BVC på det här sättet? Om jag förstår Hanna rätt är det i alla fall inte för att hon själv skulle ha något problem med sakernas tillstånd. Däremot börjar hon nu oroa sig för vad läkaren ska säga på sexmånaderskontrollen, eftersom hon anar att det inte blir någon förändring till dess.

Sexmånaderskontrollen.

Vi pratar om ett barn som fortfarande inte ens har levt ett halvår!

Och om en mamma som fortfarande inte har varit mamma i ett halvår!

Någon i många av de kloka kommentarer som Hanna har fått konstaterar att man är väldigt hudlös som nybliven mamma. Jag vet exakt vad hon menar. Skulle jag nu, när jag har varit Esmes mamma i drygt ett år, gå tillbaka till den där trötta men lyckliga och i sin egen magkänsla ändå ganska trygga personen som förra hösten fick välmenande (men helt onödiga) påtryckningar om att Esme borde somna själv, att det borde vara mysigare för Esme att få somna själv, att Esme väl inte skämdes bort, att det väl var för tungt för oss att bära runt på Esme så mycket, och så vidare, och så vidare, så skulle jag inte vara så lam och artig som jag var då

Jag skulle be rådgivarna hålla tyst och lova att den som hade och har bäst koll på Esmes behov är hennes föräldrar, ingen annan. Inte trettiofem år gamla erfarenheter baserade på lika gamla föreställningar, inte de förlegade generaliseringar som BVC fortfarande sitter med. Utan vi (kanske allra helst jag) som varje sekund av dygnet levde med detta späda lilla barn. Det var ju från mig hon kom, ur min kropp, och det var genom mig hon sakta började vänja sig vid att vara en egen liten person.

Om man som nybliven förälder känner att det bästa för ens barn faktiskt är att ligga så mycket som möjligt i egen säng och så lite som möjligt hud mot hud, så fine. Då är det ju bara att köra på det. Men den här ivern, den här märkligt verklighetsfrånvända föreställningen om att det är  fel att följa sina egna och barnets instinkter och låta saker ta tid, rutiner formas i det lilla, mjukt och försiktigt, utan gråt och viljekamp, den skulle jag bara vilja krossa en gång för alla.

Esme kommer att bli en stark, självständig och fullt fungerande vuxen. Den som tror något annat baserat på att hon vid två, sex, åtta, tolv – säkert tretton och femton också – månaders ålder får somna på den plats där hon slappnar av allra bäst, nämligen vid mina bröst, kanske ska ta och läsa på lite om anknytning, psykologisk utveckling och hur kvinnor har ammat genom hela historien, istället för att i all välmening försöka gå in och laga något som inte är trasigt.

För jag kommer att göra många fel som mamma, men att ha en harmonisk, fysiskt nära och intuitiv relation till Esme den första tiden, är garanterat inte ett av dom. Det hoppas jag att Hanna och alla andra som får påstötningar om något annat också ska känna sig trygga i.

Kändisbästisen

Tre av mina senaste kollegor har bästisar som även är kändisar. Den vägen har jag fått lite insideinfo om sångerskor, programledare och fotomodeller, vilket varit väldigt spännande för lantisen i mig.

För det är lite the story of my life, att jag endast känner folk som känner folk. Själv har jag inte ett enda telefonnummer i min iPhone som går till någon som alla vet vem det är. Däremot känner jag exempelvis:

- Hon som är bästis med Viktoria Tolstoy
- Hon vars bror nästan blev prins Daniel
- Han vars pappa är Max von Sydow
- Hon som lever med Håkan Hellström

För större än så är förstås inte Stockholm, än att även den mesigaste hemmaråttan bara är ett stenkast ifrån några riktiga A-listemänniskor.

(Dessutom råkar hemmaråttan i fråga ha otroligt fina okända bästisar, så egentligen går det ju ingen nöd på henne alls.)

Sanningen tål att diskuteras

En sak som jag tycker är extra bra med er som följer min blogg är att ni är öppna för diskussion. Ni är inte sådär snabba på att tysta ner tankespår som inte passar med era egna. Det finns ju säkert saker jag skriver som ni tycker är fel eller dumma eller konstiga. Men ni har aldrig skyndat er till kommentarsfältet för att huta åt mig för den skull.

Det uppskattar jag verkligen.

Allra helst när jag genom Sara läser Ebba von Sydows inlägg om den engelska prinsessan Kates magra lekamen. Ebba slår typ knut på sig själv för att försvara att hon nämner det uppenbara. Varför? Jo, för att en och annan naturligt mager person, som minsann äter typ hela hästar till middag, annars kan ta illa upp.

Och vad händer?

Några smalingar känner sig förorättade ändå.

För det första vittnar ju den typen av reaktion om att man är helt oförmögen att skilja på sig själv och andra (”om inte jag har anorexi så kan inte någon annan ha det heller”). För det andra närmar det sig en åsiktsfascism som är direkt kvävande. Varifrån kommer alla dessa rättrådiga som alltid tänker och gör allting rätt, och som har som enda livsuppgift att brotta ner alla tankespår som pekar åt nåt annat håll än det förment goda och kloka? Och var går egentligen gränsen för vad man får säga, med risk för att någon annan kanske kan misstolka, ta åt sig eller känna sig kränkt?

Jag vill i alla fall slå ett slag för rätten att säga att Kate Middleton ser ut som ett spöke. Och i samma andetag slår jag ett slag för rätten att säga emot.

Det är liksom poängen med att vi alla har begåvats med varsin hjärna. Dom ska användas, men dom ska inte användas på exakt samma sätt.

Glädjen

För övrigt blir jag så väldigt glad och peppad när ni berättar lite om er själva här. Kan inte ännu fler fylla på?

Två bibliotekarier har förökat sig. The rest is history.

Jag typ dog lite igårkväll när Esme lyckligt skrattande studshasade fram till sin pappa med en pekbok i handen. Sen satt hon blickstilla brevid honom i säkert trettio sekunder medan han gjorde sitt bästa för att demonstrera hur hästen, kossan och fåret låter. Halvvägs genom fåret pilade hon iväg för att hämta en bok till. Och en till. Och en till.

Hon är förutbestämd att bli en boknörd. Så är det bara.