Arkiv | oktober, 2011

Som alla andra

30 Okt

Här hemma har vi det högt i håntaket, och uppfattas säkert som elitistiska och cyniska av ganska många. Inte blir det bättre av att det är en av de egenskaper* som vi genuint gläds åt, vilket gör att vi gärna förstärker den småbittra livshållningen hos varandra. Ett plus ett blir tre, liksom.

Men igår var vi riktiga livsnjutare och lyckades med konststycket att tajma en liten kaffetermos, två pappmuggar, fantastiska kardemummabullar och solsken i Hagaparken. Vi var så löjligt nöjda över detta tilltag, att man väl kunde tro att vi hade uppfunnit hjulet eller nåt. I stället insåg vi bara något som de flesta barnfamiljer har kommit på långt innan oss: nämligen att det är trevligare att picknickfika i en park, än att klämma in sig på ett svettigt innerstadscafé.

Esme var överlycklig bland höstlöven och kaffet smakade dessutom särskilt bra när vi på medelålders manér gratulerade varandra till att ha sparat flera tior på att skippa köpevarianten. Så bara för att fira folklighetens genombrott i vår familj publicerar jag härmed en (förvisso beskuren) bild på hela härligheten. Skön söndag på er, vänner!

*Den andra tror jag är humorn, vi skrattar alltid åt samma saker av exakt samma skäl. Det är underbart.

Morgonrycket

30 Okt

Den här förmiddagen har Esme gjort två saker för första gången:

1) Hon har ätit hela grötportionen med sked. Själv. Nästan allt hamnade i munnen och magen, och ingenting på golvet, vilket är revolution bara det. Och grejen är att hon absolut vill ha skeden i vänster hand. Kanske är hon vänsterhänt, såsom BVC-läkaren misstänkte redan förra vintern, när vi berättade om att hon dunkade sin lilla vänsterhand i skötbordet vid blöjbyten, men lät högern ligga still?

2) Hon har gått runt hela soffbordet. Alltså det här är verkligen big stuff. Esme har övat sig på att stå sen strax efter ettårsdagen, men det har verkligen bara varit att stå på samma fläck med händerna mot soffbordet, längre och längre stunder. Men idag satte hon av och jobbade väl på ungefär en timme sig runt hela bordet. Hon var frustrerad och stånkade och klagade en del, men så fort jag applåderade och tjoade fick hon nya krafter och kämpade lite till. Finaste lilla!

Om att amma lite längre

29 Okt

Om ni tycker att det där med att amma en 14-månaders verkar jobbigt, så har ni kanske rätt till viss del. Det finns nätter när jag gladeligen skulle stoppa en vällingflaska i munnen på henne i stället. Men mestadels är det faktiskt helt ojobbigt.

Såhär gör vi:

Esme ammar fritt när jag är hemma. På vardagarna är det kvällar, nätter och tidiga morgnar. Hon har ställt om sig till den rytmen utan någon som helst dramatik, så även min mjölkproduktion.

När jag kommer hem efter en lång arbetsdag vill hon gärna amma på en gång. Då går vi till sovrummet och jag liggammar henne i vår säng. Precis när jag tar fram bröstet skrattar hon ett lyckligt litet skratt, som låter ehe, ehe, ehe. Sen ammar hon, ofta kort, ibland lite längre, och därefter är hon på gott och energiskt humör och vill klättra hinderbana över mig och ut ur sängen.

Inför natten somnar hon av amning och sen följer dagens mest spännande moment, nämligen Lyftet. Det är då hon ska flyttas från den stora sängen till sin spjälsäng. Det gäller att ha tålamodet att vänta in tills hon andas riktigt tungt, för annars händer det att hon vaknar av Lyftet och då måste hela proceduren börjas om. (Mycket frustrerande, när det händer.) Därefter sover hon två-tre timmar för sig själv och vaknar oftast när jag kommer och lägger mig. Då vill hon till mig, så det får hon. Sen samsover vi resten av natten. En bra natt ammar hon bara ett par gånger innan det är dags att gå upp till jobbet, en mindre bra natt sover hon oroligt, gråter och gnyr, sätter sig upp och pratar, och har det allmänt stökigt. Då ammar jag så mycket att jag på morgonen är redo för total avvänjning och därmed basta.

Men hur det nu faller sig kommer jag aldrig till att förverkliga något avvänjningsprojekt, utan fylls av kärlek nästa kväll igen när Esme skrattar ehe, ehe, ehe, och så fortsätter vårt liv såsom vi vant oss vid att ha det.

De enda två tankarna jag hade kring amning innan jag fick barn var att jag ville amma, och att jag, om det skulle kännas bra, gärna skulle amma  i ett år eller så. Nu har det året passerats med marginal och jag ser fortfarande mer för- än nackdelar med amningen. Jag vet i dagsläget inte när vi kommer att sluta. Ibland tänker jag att det vore smart att göra det innan hon ska skolas in på dagis, ibland tänker jag att det kanske är smartare att behålla myset och tryggheten medan hon ska vänja sig vid en ny typ av dagar. Framför allt hoppas jag att det ska gå att få ihop hennes och mina behov så att det funkar att amma tills hon själv är redo att sluta. Men inget är ristat i sten.

Hur har amningen varit eller blivit för er andra?

Tand elva och tolv

27 Okt

Och så upptäckte jag två stora sprillans nya kindtänder i Esmes mun vid tandborstningen. Hon är lustigt hemlig med sina tänder, det har inte varit nån direkt dramatik kring dom efter att hon fick de allra första. Visst har hon dreglat lite extra på sistone, och pillat sig en hel del i munnen. Men å andra sidan pillar hon ju lite varstans där hon kommer åt, och gnäller och gnyr om allt möjligt som vi inte kan härleda eller förstå, så vi har liksom slutat nicka förstående åt att det nog är tänder på gång nu igen. Tills det plötsligt då visar sig att det visst var just det som skavde.

För övrigt tycker jag att det är praktiskt att Esmes tänder kommer i omgångar om två eller tre samtidigt. Det måste ju halvera den besvärliga tiden, även om det kanske är dubbelt så jobbigt medan det pågår (vilket jag alltså verkligen inte vet, eftersom hon sköter det så diskret). Med tolv ute är det ju bara åtta kvar att pressa fram. Då borde det ju inte dröja till treårsåldern innan vi är i mål.

Barnlösheten

27 Okt

Så har jag mellan nattningsförsöken bölat till Drömmen om ett barn igen, och pussat lite extra på min kvällspigga flicka. Träffade igår en gammal vän som skulle kunna vara med i dokumentärserien: hon som vid snart 34 är singel med en stark barnlängtan.

Så när min vän med lätt rodnad på kinderna berättade att hon övervägt att kontakta Storkkliniken i Köpenhamn för att försöka bli gravid på egen hand, kunde jag inte annat än uppmuntra henne. Självklart önskar sig väl alla en partner att starta familj tillsammans med, men när åren går och besvikelserna läggs på hög, är det fantastiskt att det finns alternativa sätt att bli förälder.

Jag vet också att det här är en klok, kärleksfull och stark kvinna som skulle bli en fantastisk mamma. Hon har gått igenom massor i sitt liv och jobbat hårt för att landa i den hon är. Därför ser jag fram emot att följa hennes resa mot föräldraskap, hur den än kommer att se ut.

Hejdå, Mutti

26 Okt

Ibland kan man få för sig att moderna konsumentföretag förstår värdet av sociala medier och vikten av att vårda företagets varumärke som en nyfödd bebis. Dessutom utgår man ju från att den som arbetar med kommunikation förstår vitsen med att vara ödmjuk och lyhörd och att välja sina ord med omsorg.

Sen snubblar man över PR- och marknadschefen på Matric Italgross och inser att så inte är fallet. I en blinkning har hon dömt ut en av sina bästa ambassadörer i de sociala medierna som inte bara smaklökshandikappad, utan också som löjlig, ja till och med tragikomisk. Varför? Jo, eftersom denne i en bloggpost vågat påstå att Muttis ketchup inte är jättegod. Och fått medhåll på det.

Hoppla. Jag drar slutsatsen att det nog är klokast att inte diskutera Mutti alls. När jag tänker efter kanske det är bäst att inte köpa övriga produkter från Matric Italgross heller. Det känns ju ändå lite som att dom bett sina kunder att dra åt helvete.

För det är ju det vi som lägger vår tid och energi på att tycka och skriva och sprida era varumärken i slutändan är, och alltid borde betraktas som: kunder. Och när man förlorar sådana börjar man förlora pengar, och det, Matric Italgross, kostar långt mycket mer än stillsamt framförd produktkritik.

Vi som heter som jag

26 Okt

Jag har ett ganska ovanligt förnamn och ett mycket ovanligt efternamn. Min farmor bar samma namn, men hon dog året innan jag föddes så vi gick om varandra i det. Därför trodde jag länge att jag var ensam i Sverige – om inte hela världen – om att heta exakt som jag gör.

Men för några dagar sedan fick jag reda på att det faktiskt funnits ytterligare en kvinna som hette som farmor och jag, och hon hann leva parallellt med oss båda. När hon somnade in 2004 var hon 83 år och efterlämnade en son. Denne son hittade mig av en slump via Google, och beslöt sig för att kontakta mig.

Det visade sig att vi är avlägsna släktingar via våra pappor, medan hans mamma alltså inte var biologisk släkt med vare sig farmor eller mig.

Jag gissar att hon var en högt älskad mamma, eftersom min släkting verkar så berörd över att jag knallar runt och heter som hon. Så om ett par veckor ska vi träffas på hans initiativ. Jag vet inte riktigt vad han förväntar sig av vårt möte, men jag hoppas att jag inte ska göra honom alltför besviken. Förmodligen kommer jag ju inte att vara ens hälften så märkvärdig som hans mamma, och inte har jag så mycket att berätta om farmor heller.

Men om han undrar hur det är att heta som jag gör, så kan jag i alla fall bre ut texten om det. Det är alldeles toppen, och har alltid gjort att jag har känt mig en smula speciell. Kanske är det därför det var så självklart att inte byta bort efternamnet, ens när jag gifte mig.

Mitt namn är ju liksom jag, även om jag nu vet att det också har varit någon annan, under större delen av mitt liv.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.