Arkiv | november, 2011

Skönhetens förbannelse

30 Nov

Apropå det här med Engla och silikonbrösten och diskussionen kring huruvida utammade bröst kan/får/bör förbättras på konstgjord väg.

Alltså: jag inser plötsligt att jag är ganska nöjd med min mammakropp. Och det är inte för att den skulle vara så galet het, verkligen inte. Jag är ganska mjuk och slapp, jag har celluliter, huden på magen är lite rynkig, och brösten hänger. Jag har ofta ont i ryggen och jag hinner inte alls göra så många plankor och höftböjarstretchningar som jag borde.

Men jag har också en man som på riktigt blir glad när han ser mig utan kläder, och det gör all skillnad i världen. Då känner jag mig fin och nöjd och tillräckligt snygg. Och väldigt långt ifrån skönhetsoperationer för tiotusentals kronor.

Sen är det sannolikt lättare för mig att nöja mig med den bekräftande blicken hos någon som älskar mig, för att det inte finns andra jag behöver behaga med min kropp. Jag lever inte på att visa upp mig på daglig basis, och är grymt glad över det. Det är faktiskt bättre att tjäna sina pengar genom att prestera med intellektet – i alla fall om man nånstans ska lära sig att stå ut med sina egna begränsningar.

För hjärnan är såklart inte alltid exakt så pigg som man skulle önska heller. Allra helst inte mammahjärnan. Men där finns inte alternativet att köpa sig lite nya fräscha celler att poppa upp verksamheten med. Man får lov att stå ut, anpassa sig, vänja sig. Se till att klara sig med good enough i stället för att sträva efter självutplånande perfektion.

Och det tror jag är själva poängen med det bristfälliga och ofullkomligt mänskliga, och det önskar jag att även den som lever på sitt yttre kunde få känna. Hade inte det varit grymt?

Backmanbikram

27 Nov

Medan degen är på jäsning tittar jag på det här och ångrar att jag la ner det där med bikramyoga. Okej för att man lider, men det är ju ljuvligt efteråt.

Synd bara att nåt slags livsstress kom emellan.

En sockerbagare

27 Nov

För övrigt tänkte jag nu borsta gruset ur ögonen och mot alla odds sjösätta alteregot Underbara E. Ska nämligen baka Annikas saffranssnurror tillsammans med Esme. Men jag lovar att varken fota eller skriva om äventyret.

(Om det inte blir helt överdjävulskt lyckat då, då kanske jag liksom bara måste få poängtera det. Dock inte iförd något 50-talshärligt, så mycket kan jag lova.)

Vi tänder ett ljus i advent

27 Nov

Uppvuxen i ett avskalat arkitekthem var jag inte bortskämd med julpynt. Det lilla som passerade designnålsögat var så subtilt att man knappt kunde urskilja det från den övriga hegemonin av vitt, vitt, björk och lite vitt. Därför var det en fröjd att komma till mormor och morfar, som alltid tog fram glitter, glam och knallröda tomtar i precis lagom mängd för ett litet barn.

Jag tänkte på det igår, när jag efter Esmes middagsvila visade mitt yrvakna barn vårt julpynt. Hon var inte sen att reagera, det var ”Ojjjjj!” och ”Titta!” så fort hennes uppmärksamma blick fångade en ny detalj.

Och idag, på första advent, sålde min mamma mormor och morfars radhus. Det gör ont i hjärtat, allra helst när jag tittar på mäklarens suddiga bilder som totalt saknar liv och rörelse. Vem kan ana att fyra generationer firade femtontalet gemensamma jular där, högljutt, fullmatat, kitschigt och alldeles alldeles underbart?

Fast jag vet ju, jag minns ju, och det kan ingen ta ifrån mig.

 

Begränsningarna

26 Nov

Först blir jag provocerad, sen inser jag att jag är avundsjuk. Underbara Clara får en craving och ställer sig och bakar bröd, trillar  köttbullar och fixar i ordning en rödbetssallad, bara för att få till en perfekt macka.

Jag avundas henne tiden och energin, drivkraften och sa jag det, energin? Själv är jag lynnig, missnöjd och gråtfärdig om vartannat. Och mest av allt är jag så vansinnigt trött. Så, då var det sagt. November 2011, inte den bästa tiden i mitt liv.

En kulturdebatt att följa

26 Nov

Åsa Linderborg brukar vara bra tycker jag, men hennes analys av filmen Play är jättekonstig. Speciellt det långa stycket om vilka tankar hon får när hon ser färgade människor, jag förstår faktiskt ingenting av vad hon vill ha sagt med det. Eller, vad tycker ni om det här stickspåret:

”Efter filmen gick jag till Coop. Det var bara jag där och en pappa med sin son. De var svarta. Inom loppet av en nanosekund rullade min ofrivilligt förprogrammerade hjärna upp samma förvirrade trailer över historiens gång som den alltid gör när jag ser en färgad människa: slavskepp, Tintin i Kongo, bomullsplantage, Rwanda, ANC, Muhammad Ali, familjen Cosby, I have a dream, negerbollar, Malcolm X, barn med flugor i ansiktet, Obama, aids, Idi Amin … en förortsmobb som stjäl mobiltelefoner.”

Tur då att Expressens Jonas Holmberg går in med en kort och kärnfull replik. Det här är kvällstidningarnas kultursidor när de är som bäst.

Nakenteater

25 Nov

Teater har jag lite sådär hatkärleksförhållande till, det kan vara så skitnödigt att jag tappar koncentrationen efter tio minuter, eller så är det bara dåligt och då sitter jag där och skäms men anstränger mig för att hålla anletsdragen neutrala. På nåt sätt tar man ju ansvar för dom som kämpar där framme på scenen, inte vill man att dom ska behöva känna sig dåliga även om det är just det dom är (och det är också anledningen till att jag generellt sett undviker allt vad amatörteater heter).

Men. Om ni går på Blev det inte mer än såhär? så kommer ni inte att behöva anstränga er. Det är nämligen bra på riktigt, och det på ett sällsynt rakt och fyndigt sätt. Visst kan man bli lite besvärad av att skådespelarna är sprollans nakna ungefär halva föreställningen, men sen kommer en befriande och extremt välregisserad påklädningsscen som väger upp för eventuell genans. Dessutom träffar mycket av tematiken mitt i prick för en utarbetad småbarnsmamma – och såna är vi ju fler av här i bloggvärlden. Så, gå och se. Det är en stark rekommendation.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.