Apropå det här med Engla och silikonbrösten och diskussionen kring huruvida utammade bröst kan/får/bör förbättras på konstgjord väg.
Alltså: jag inser plötsligt att jag är ganska nöjd med min mammakropp. Och det är inte för att den skulle vara så galet het, verkligen inte. Jag är ganska mjuk och slapp, jag har celluliter, huden på magen är lite rynkig, och brösten hänger. Jag har ofta ont i ryggen och jag hinner inte alls göra så många plankor och höftböjarstretchningar som jag borde.
Men jag har också en man som på riktigt blir glad när han ser mig utan kläder, och det gör all skillnad i världen. Då känner jag mig fin och nöjd och tillräckligt snygg. Och väldigt långt ifrån skönhetsoperationer för tiotusentals kronor.
Sen är det sannolikt lättare för mig att nöja mig med den bekräftande blicken hos någon som älskar mig, för att det inte finns andra jag behöver behaga med min kropp. Jag lever inte på att visa upp mig på daglig basis, och är grymt glad över det. Det är faktiskt bättre att tjäna sina pengar genom att prestera med intellektet – i alla fall om man nånstans ska lära sig att stå ut med sina egna begränsningar.
För hjärnan är såklart inte alltid exakt så pigg som man skulle önska heller. Allra helst inte mammahjärnan. Men där finns inte alternativet att köpa sig lite nya fräscha celler att poppa upp verksamheten med. Man får lov att stå ut, anpassa sig, vänja sig. Se till att klara sig med good enough i stället för att sträva efter självutplånande perfektion.
Och det tror jag är själva poängen med det bristfälliga och ofullkomligt mänskliga, och det önskar jag att även den som lever på sitt yttre kunde få känna. Hade inte det varit grymt?
