Arkiv | december, 2011

Hejdå 2011

31 Dec

Det här var alltså året då:

    • Esme var hos oss från början till slut. Underbara barn, som gick från spädis till toddler i ett nafs!
    • Jag ledighetsnjöt så det stod härliga till, ända tills det var dags att börja jobba igen. Med facit i hand var det osmart att gå tillbaka på heltid på en högpresterande PR-byrå, allra helst som Esme (och därmed jag) fortfarande vaknar mellan tre och tjugo gånger per natt. Men 2012 går jag ner i arbetstid, så håll tummarna för att det blir lite mer energi över till mig.
    • Jag testade bikramyoga. Och gillade! Men tappade tiden att göra det, för tid tar det.
    • Morfar blev permanent boende på ålderdomshem…
    •  …mormor somnade in
    • …och mamma sålde deras hus. Vi barnbarn fick spridda skurar silverskedar och andra troféer i julklapp, helt märkligt men ändå fint.
    • Vi kämpade i åtta månader med att få balkongräcket lagat. När det väl gjordes tog det en timme. Hantverkare, alltså. Kan någon förklara för mig vilken parallellvärld dom kommer ifrån?
    • Min syster och svåger fyllde 50. Fast det drunkande lite i det här med att begrava mormor. Men jag fick i alla fall välja diamanter till min syrra.
    • Min brorsdotter tog studenten. Helt galet att jag har syskonbarn som är så stora. Fast kanske inte galnare än att jag har en 50-årig syrra?
    • Jag åt fler wraps än någon människa egentligen borde göra.
    • Jag tyckte att Mad Men och Breaking Bad var det på riktigt bästa på tv. Även om det blev mycket Bachelor och annat underhållningsskräp också, förstås.

Och nu är det snart 2012. Vi ska fira med skaldjur och skumpa, och har alldeles lagom med förhoppningar och löften inför det nya året. Jag kommer inte ifrån att något så snusförnuftigt som hälsa är det jag mest av allt önskar mig och mina kära.

Så Gott nytt år och var rädda om er, fina bloggvänner!

Julkalendern lucka 14. Berätta om ett foto som någon annan tagit på dig

30 Dec

Här står jag på vårt hotellrum i Chicago, vår första anhalt på den något försenade bröllopsresan.

Det är i början av april 2010 och jag är ungefär halvvägs gravid med Esme. Det är just under de här veckorna som magen poppar fram ordentligt: jag får de första frågorna från främlingar om huruvida jag är ”expecting”.

I USA blir man otroligt väl behandlad som gravid, på hemvägen vill flygplatspersonalen nästan med tvång sätta mig i en rullstol. Jag vägrar, förstås, men i säkerhetskontrollen konstaterar man tveklöst att jag väntar en flicka. Det syns visst på magens form, säger man mig – själv undrar jag fortfarande vad det är för megaröntgen dom kör med, egentligen.

Ledighetslyckan

30 Dec

Det är så underbart att få vara med Esme hela dagarna.

Hon är rolig, gosig och i ständig utveckling – som de flesta 16-månaders, får man väl anta. Hon övar mycket på att gå nu, mot möbler och hållandes i våra händer. Jag tror inte att hon kommer att kunna gå utan stöd vid dagisstart, men kanske ganska snart därpå.

Hon älskar fortfarande ”Lille katt” och sjunger lyckligt med så fort den hörs ur högtalarna eller våra strupar. Hon dansar till det mesta med stor glädje och ganska avancerade rörelser, så jag tycker mig ana talang. Känsla för rytm, om inte annat. Hon leker gärna med Duplo, bilar, kartonger och det galna rosa trollet hon själv fick välja på Arlanda.

Och så kramas hon mycket och gärna. Pussas med vidöppen mun, river och drar i hår och kläder. Skrattar och klappar händer av förtjusning, men drar sig också undan med darrande underläpp när något verkar hotfullt. Hon lyder nej så gott hon förmår och badar varje kväll med sina leksaker prydligt uppradade som publik på badkarskanten. Favoritorden just nu är hej, heja, ta (som i tack) dä (som i där) tata (som i pappa) mamam (som i mamma) äiti (som i mamma) och nä.

Min lilla stora kärlek, snart ett år och fem månader gammal.

Julkalendern lucka 13. Berätta om din favoritsak i ditt hem

30 Dec

Jag har nog ingen favoritsak, lika lite som jag är någon passionerad inredare. Ju mer jag har tänkt på den här rubriken, desto mer har jag landat i att jag egentligen inte äger sånt som jag skulle sakna jättemycket om det brann upp.

Ja, mina dagböcker förstås, som jag började skriva på min åttaårsdag. Dom skulle jag gråta efter. Och foton och annan memorabilia. Men saker? Som i möbler, pryttlar, tavlor, tyger…? Näe.

Men om jag måste: Jag är rätt nöjd med min rosa Jetson som jag fick hyfsad rabatt på eftersom den blivit solblekt i butik. Vi har en väldigt tjusig öppen spis också, i något slags grågrön ton. Köksbordet som min pappa har tillverkat av en gammal dörr är vacker. Och jag tycker så mycket om ljuskronan från Pentik som jag fick i julklapp för några år sedan, att den får hänga framme året om.

Julkalendern lucka 12. Berätta om någon som du saknar

28 Dec

Mormor föddes i mars 1919 och dog en majmorgon 92 år senare med mamma vid sin sida. Hon var färgstark och krävande, en riktig stålkvinna vars förväntningar nog ingen av oss kunde leva upp till. Men hon var hjärtlig också, gränslöst generös och socialt begåvad på ett sätt som jag bara kan drömma om att vara.

Mamma var mormors enda barn i en tid då stora syskonskaror fortfarande var norm. Jag antar att det berodde på mormors handikapp, bäckenet som måste blivit snett i samband med bilolyckan hon råkade ut för som fyraåring. Mamma var hursomhelst en mycket liten bebis när hon kom till världen, och någonstans har hon nog burit ett slags skörhet med sig genom hela livet. Man kan väl säga att mamma aldrig riktigt klarade av att kliva ur mormors skugga.

Överlag är det fullt av skuggor i mormors historia, saker vi aldrig pratat rent ut om, hemligheter och gissningar som färgat av sig på oss som kom efter henne. Som storasystern vars existens aldrig blev fullt erkänd, även om jag mötte hennes åldrade söner på begravningen i juni. Eller sjukdomen som gjorde att man opererade bort mormors livmoder och äggstockar när hon nyss fyllt 40 år. Var det cancer? Jag tror inte att någon säkert vet. Däremot har mamma ofta pratat om att mormor inte riktigt blev sig själv igen, det var som att en del av hennes livfullhet försvann med ingreppet.

Jag minns också snålheten i det lilla, som en märklig paradox mot generositeten i det stora. Tejp som aldrig fanns i mormors hem,  eftersom hon minsann kunde slå in paket utan sådana nymodigheter. Skrynkligt presentpapper som återanvändes från förra årets julklappar. Prutandet i varenda given situation – men också det ständiga trugandet, tjatandet om att alla måstemåstemåste äta mer. Sånt som mamma förklarade som krigsskador, vanor man la sig till med i tider som var så mycket hårdare än någon idag kan förstå.

Kriget, det som alltid färgar ett land och dess befolkning mer än något annat. Mamma som var evakuerad ute på landet medan morfar och de andra unga männen var ute i front och försvarade det som försvaras skulle. Mormor som kämpade på, smugglade skinka från landet trots att all föda egentligen var noga uträknad och ransonerad. Det är saker jag har hört om hela mitt liv, men aldrig riktigt kunnat se framför mig.

Lite som ett skådespel, som filmen som mamma och mormor hade små roller i 1949 när det värsta äntligen var över. Edvin Laines klassiska version av Törnrosa, där min åttaåriga mamma kliver fram till prinsessan och säger sin enda allvarsamt uttalade replik. Mormor någonstans längre bak som en av hovdamerna, uppklädd och sminkad till oigenkännlighet.

Skådespelarkarriären som mamma skulle ha haft, om inte morfar hade sagt nej.

Mormor och hennes drömmar, jag vet inte vad som är sant och inte. Och nu är det ju alldeles för sent att reda ut.

Midnattsrapport från Borgå

25 Dec

Esme är i sitt esse, i den knarrande 20-talsvillan med kusinerna och hunden. Hon älskade tomten – sitt livs första- och allt han kom med. Särskilt speldosesmyckeskrinet (vad kallas egentligen såna?) och sexbitarspusslet.

Själv är jag gladast över mormors halsband som hon enligt graveringen fick av morfar julaftonen 1960. Och över den finska julmaten (potatislåda!) och min fina syster och mamma som är så lycklig när Esme väcker henne klockan 07:45.

Tror sällan en jul har dykt upp mer lägligt. Jag älskar min ledighet, det gör jag.

Hej hets

22 Dec

Så var det dan före dan före dopparedan, och jag har inte ens hunnit halvvägs med den stackars Julkalendern. Jobbet kräver sitt in i det sista och så har vi ett gäng klappar, en härlig 16-månaders och två virriga föräldrar som ska packas ihop och forslas över till Suomiland redan imorgon.

Omtag efter jul, det funkar väl?

Puss, kram och bjällerklang till er alla!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.