Underbara Clara skriver idag att alla med barn borde gå ner i arbetstid så att barnen slapp långa dagisdagar. Själv har hon ju ordnat det så finurligt för sig att hon mest sköter sitt arbete hemifrån, så jag gissar (utan att veta) att hennes barn i sinom tid kommer att vara mer hemma än på förskolan.
Fast, det är ju mitt barn också. Dygnet har 24 timmar och sju av dom är Esme på dagis. Ja, oftast inte ens fullt sju timmar, om vi ska vara petiga. Övrig tid är hon med mig och sin pappa, både i vaket och sovande tillstånd.
Är då sju timmar på dagis för länge för en flicka som är två veckor från sin 18-månadersdag? Det vet inte jag, men det undrar jag om Underbara Clara heller vet. Eller om ens någon vet. Hur vet man sånt? Alltså på riktigt, fullt ut, vet? Jag frågade min mamma om hennes åsikt, och hon suckade mest och sa att det här har förändrats så mycket sedan hennes tid. Hennes bästa råd var ändå att följa Esme och hennes reaktioner, och vara lyhörd för om det verkar som att hon inte mår bra av sina dagisdagar.
Och det jag ser nu när vi har inlett den tredje veckan av förskolelivet är följande:
- Esme har gråtit en kort stund varje gång vi har lämnat henne fram till imorse, då hon bara nöjt sträckte ut armarna mot den i personalen som är hennes anknytningsperson. I övrigt har hon inte gråtit alls.
- Hon äter nästan ingen lagad mat på dagis, vilket kan bero på att det smakar annorlunda än hemma, eller på att det är mer spännande att titta på alla de andra som sitter vid bordet, eller på att hon inte är van att äta lunch redan klockan 11. Eller så matvägrar hon av ren och skär ångest. Mellanmål äter hon i vilket fall med god aptit.
- Mig veterligen har hon heller inte gjort nummer två på förskolan. Jag känner igen bajsvägrandet från när vi har varit ute och rest, men det har alltid brakat loss så fort vi har kommit hem igen.
- Hon somnar gott och helt odramatiskt när det är dags för middagsvilan på dagis. Det har funkat klockrent sen dag ett.
- Personalen beskriver henne som försiktig, avvaktande och stillsam. Hon har väl aldrig varit den gåpåigaste av barn, men inte är hon tyst som en mus här hemma, det kan jag verkligen inte påstå. En sak som jag dock tror påverkar hur mycket hon tar för sig av utrymmet på förskolan är att hon ännu inte kan gå eller stå utan stöd.
- Hon blir jätteglad när jag kommer och hämtar henne och vill genast att vi ska gå. Sen sjunger hon nöjt i vagnen på vägen hem, men är kinkig, mammig och ammig resten av kvällen. Ikväll var det dock klart mindre gråt och frustration än tidigare efter-dagis-kvällar.
Så kan man utifrån dessa observationer dra slutsatsen att det vore bättre för Esme att få komma hem från dagis en timme tidigare per dag, eller något åt det hållet? Jag tror inte det. Däremot tror jag att vi fortfarande är inne i en invänjningsperiod och att det kommer att ta sin tid innan Esme känner sig helt trygg på förskolan.
Dessutom tänker jag att även om Underbara Claras dröm om sextimmars arbetsdag för alla slog in, så skulle många av barnen ändå vara längre på dagis än föräldrarna är på jobbet. Det är liksom så det blir, om man inte kan gå omlott (vilket inte alla kan!) eller om vi inte helt sonika sätter barnen på dagis först när de kan börja gå dit och hem utan en vuxen. Och där nånstans har man ju plötsligt avvecklat hela idén med dagisverksamhet, och börjat prata ungdomsgårdar i stället…
Jag tror såhär: vissa barn gillar förskolan, andra inte. Precis som allt annat i livet. Vissa förskolor är bra, andra sämre. Er verkar bra. Och lite mindre grupp också, gör väl att varje barn kan bli extra bra sedd?
I As småbarnsgrupp som hon lämnade idag trycktes 5 nyblivna ettåringar in, i en grupp med tre och två-åringar. Mindre bra skulle jag säga.
Men allt är individuellt, och även om det är mindre bra så vad gör en eller två timmar hit och dit? Och som din mamma säger: Så var det inte förr. Jag började när jag var sex månader. Det gick ganska bra för mig (det som inte gick bra hade definitivt inte med dagis att göra). Min kille hade svart dagmamma från två månaders ålder då hans mor blev tvungen att jobba.
Hela denna diskussion kom upp pga att Lady Dahmer skrev på sin blogg att hon tycker barn ska vara hemma med henne till de är tre. Hon tycker det är viktigare att de är hemma än vad de cementerar könsroller hos dem. Hon tycker det är viktigare att prata hen och icke-kön hemma än att mamma går och jobbar (typ) och jag håller väl inte riktigt med där. Slut på världens längsta kommentar.
En bra världens längsta kommentar, Clara! Jag tror att det jag känner, alldeles frånsett alla detaljer kring just mitt barn och hennes dagis, är att det lätt blir så dogmatiskt. Antingen blir barnen förstörda av att vara mer än tre timmar per dag på dagis före en viss ålder, eller så blir dom förstörda av att inte få gå på dagis före en viss ålder. Allt beroende på vilket läger du frågar.
Har också oerhört svårt för den retoriska frågan “Varför skaffar man barn då, om man inte vill vara med dom?” som (främst barnlösa) kan svänga sig med i såna här diskussioner.
Jag tror att alla människor som inte typ är nere i avgrundsdjup misär i form av psykisk sjukdom eller dylikt faktiskt ärligt vill det bästa för sina barn. Men det finns andra parametrar i livet som behöver tas hänsyn till också. Allt är inte svart eller vitt. Att JAG gör på ett sätt som jag är extra nöjd med, kanske inte alltid behöver eller ens ska översättas till andra människor och situationer?
Och om man nu ändå ska utgå från det man ser omkring sig, så kan jag inte se att de vuxna jag känner som har fått vara hemma med sina mammor i många år, är särskilt mycket tryggare eller stabilare än de vuxna som behövde börja på dagis eller hos dagmamma tidigt. Men, det är ju en oerhört teoretisk och svår diskussion eftersom det aldrig blir ett Sliding Doors där man ser hur saker hade blivit om det hade fallit sig annorlunda…
Hehe hon tycker att HENNES barn ska vara hemma med henne. Inte alla barn i världen.
Nä fan vad trångt det hade blivit!
Väl skrivet! Även Claras kommentar gillade jag.
Det känns som att Esmes reaktion på hela förskolegrejen är väldigt normal? Att maten och magen krånglar när saker i livet förändras, det händer mig mest hela tiden och borde ju hända barn minst lika ofta. Ni verkar ha fått tag i en väldigt fin förskola, hoppas vi har samma tur när det är dags, för jag tror inte att det blir någon sextimmarsarbetsdag än på ett par år i alla fall… Även om det är en bra tanke, förstås.
Jo jag tycker också hennes reaktion känns väldigt begriplig. Allra helst som jag själv också är en person som hellre betraktar lite från sidan tills jag känner mig hemma i en situation.
Och absolut är det fantastiskt att vi hittills är så nöjda med förskolan. Vi var ju inte alls så säkra när vi var där och hälsade på första gången, men det är också svårt att bedöma sånt som man inte har kunskap om. Så mitt tips till er är väl att hälsa på på de förskolor ni har någorlunda chans att få plats på, och få en känsla för personalen och verksamheten. Det är ju människorna som är viktigast tror jag, och resurserna. Sen råkar Esmes dagis vara en privat förskola, men eftersom vi inte har erfarenhet av kommunal verksamhet vet jag inte hur stor skillnaden egentligen är. Att dom har möjlighet att ha relativt små grupper för de små barnen kan ju vara en effekt av ägandeformen, eller så handlar det mer om att endast finskspråkiga barn kan gå där.
Jag tycker också att E verkar klara sig bra! Ingen av mina barn har bajsat på dagis, men nog ätit väldigt bra, nästan bättre än hemma
Båda mina barn har fått börja dagis när de varit strax under ett år (bor i Finland, föräldrapenning tar slut vid 10 månader, efter det får man ett mycket lågt hemvårdsstöd som vi inte ekonomiskt kunde klara oss på längre än någon månad till hemma, båda gångerna har pappan varit hemma de sista månaderna före dagisstart, jag började jobba när sonen var 7 mån, dottern 10 mån, men ammade dem båda länge ändå). Dagisstarterna har det aldrig varit problem med, när de är runt ett verkar de vara i en “öppen” ålder och vara nyfikna på andra. Sonen gillade inte dagis mellan 3 och 5 års ålder då det sociala utvecklas mer. Han är den känsliga typen som inte klarar mycket intryck och behöver lugna tydliga rutiner… Nu är han 6 och klarar sig jättebra i en mindre förskolegrupp. Dottern har det inte varit något problem med alls, hon lärde sig gå 5-6 månader efter dagisstarten, och har älskat att ha kompisar att leka med. Samtidigt är hon väldigt mammig och ammade henne till 2,5 år… tror att det möjligen gjorde dagis lättare för henne. Båda barnen har varit bara 6-7 timmar på dagis de första åren. Jag och pappan har turats om med kortare arbetstid. Vi har tur på det viset att jag kan vara flexibel med arbetstider, hör till yrket, har också under långa perioder varit min egen chef (med den stress som det sen innebär att få olika jobb färdiga ändå).
Det här med att (alla) barn ska vara med enbart mamman till 3 års ålder är strunt, men förstås kan det ju hända att en viss typs personer trivs bättre med det. Det finns inte ens evolutionsbiologiska “bevis” för det. Om man t.ex. läser Lasse Bergs böcker om människans ursprung i Afrika blir det tydligt att barn ofta tagits hand om också av andra vuxna i gruppen (allocare heter det), och att de aldrig levt isolerade med bara en förälder. Då kan dagis faktiskt ses som lite mer “ursprungligt” än det här moderna påhittet med att barnet ska vara fastklistrad i mamman… Dagis är dessutom inget hinder för att fortsätta amma…
Sorry, kommentarroman blev det
Intressant kommentarroman, so keep ‘em coming!
Nej, nog upplevde vi att Esmes behov av stimulans och andra intryck än hemmalunk ökade under hösten. Om vi hade pusslat ihop det så att hon skulle ha börjat på förskolan exempelvis efter sin 2-årsdag istället, så hade nog den av oss som stannat hemma i vår fått styra upp en hel del aktiviteter för att ge barnet meningsfulla dagar. Och är man bra på sånt, och tycker att det är roligt, så är det ju toppen. Men i ärlighetens namn är jag varken särksilt pysslig, lekfull eller pedagogisk (och inte direkt min man heller). Så ur den aspekten tror jag att hon, när hon väl har vant sig, helt klart kommer att ha roligare på förskolan.
Det jag ser redan nu som jag tycker är jättebra, är de schematiska rutinerna. Visst, det kommer ta lite tid för Esme att ställa in magen och hungern och smaklökarna och allt det där, men vad är egentligen dåligt med att hon nu börjar lära sig att man exempelvis måste vänta på sin tur och ta hänsyn till andra vid matbordet? Det händer ju liksom inte med en eller två dyrkande föräldrar som enda sällskap.
Tycker att det är spännande också att du nämner att du tror att amningen kan ha gjort inskolningen lättare för din dotter. Esme ammar verkligen väldigt mycket just nu, när hon har tillgång till mig. Det känns bra att kunna ge henne den välbekanta tryggheten, så att inte allt i hennes värld förändras på en gång liksom.
Intressant, fast egentligen verkar ju du och Clara tycka rätt lika – att det ÄR bra om någon av föräldrarna (oftast då mamman) jobbar lite kortare dagar
. Jag har en ca 1-åring som kommer att börja dagis till hösten när hon är ungefär ett och ett halvt och visserligen har vi ännu inte utarbetat rutinerna kring detta, men jag antar att någon av oss (= sannolikt jag) kommer att försöka dra ner på tiden, inte för att hon skulle lida av att vara på dagis, utan för att JAG kommer att lida av vetskapen att hon förs dit före kl. 8 och hämtas halv 5 och ska man sedan handla mat är klockan lätt halv 6 innan man är hemma och sen lägger hon sig vid 8. Så för mig är det lika mycket ren egoism och att jag vill hinna se henne…
Jag tycker att det vore toppen om alla människor hade möjligheten (om än inte tvånget!) att jobba mindre och vara mer med sina barn och respektive. Där är jag nog väldigt överens med Underbara Clara. Men jag tror inte att det bara finns ett rätt sätt, och jag tror inte att man kan garantera sitt barn en fantastisk barndom och ett fullständigt helt inre ÄVEN om man gör allt rätt på pappret. Det är komplext att vara förälder, det gör ont att växa upp. På olika sätt, för olika människor.
Sen håller jag fullständigt med dig om att det finns ett egenintresse i att jobba kortare dagar för att hinna vara mer med sitt barn. Jag tyckte att det var öken att jobba heltid i höstas av just den anledningen, att kvällarna med Esme blev så försvinnande korta.
Och, om man nu ska dra in jämställdhetsaspekten i det hela (vilket väl var både Underbara Claras och Lady Dahmers poäng från början) så är en anledning till att det är jag som har gått ner i arbetstid att min heltid omfattar fler timmar i veckan än min mans. Det skiljer alltså inte i slutändan så många närvarotimmar i hemmet oss emellan, även om jag har en 80-procentstjänst nu.
Alltså vi har haft det såpass bra med våra tider att vi inte behövt fundera så mycket på det hela. Jag har jobbat 9-18 och min kille är egen företagare men börjar oftast 10 och är ledig i veckodagar, jobbar helg. Samt att mormor och farmor har velat hämta varsin dag i veckan. Så hon har gått 9-16 eller 9-15 hela tiden för att det inte har funnits behov av mer. Ingen av oss har gått ner i arbetstid. Nu är vi föräldralediga båda två halvtid i veckorna men då får hon bara gå deltid. Har dock intyg nu till dottern så att hon ska gå upp till heltid eftersom hon VILL vara med på förskolan och det är fine med oss, mindre stress med hämtning med den lilla babyn klockan 15.
Drömmen vore väl att alla pappor OCH mammor hade råd och kunde gå ner till deltid med små barn, för att man ville det.
Det är fantastiskt att ni har både mormor och farmor till hjälp. Det önskar jag att vi också hade. I ett annat liv, kanske?
UnderbaraClara-Clara syftade jag alltså primärt på, utan att vara uppmärksam på att det kunde missförstås. Jag har också ett sådant arbete att det till stor del kan skötas hemifrån, dock INTE som enda vuxen tillsammans med en ettåring som står bredvid och drar i en och gnäller och hamrar på alla tangenter hon kommer åt! Så dagis blir det nog.
Hehe, sorry *tog åt mig av äran *
Ja herregud vad jag känner igen mig där. Förstår inte hur man tar hand om en toddler och jobbar vid en dator samtidigt, det går ju inte?
Nee, det går nog inte, åtminstone fattar inte jag hur man gör! Och det kan stressa mig lite ibland när folk verkar tro att “jobba hemifrån” innebär att man mest sitter och kikar på förmiddagstv och bakar lite cupcakes mellan varven och klart ungen kan vara med, liksom…
Jag tycker dagis verkar vara helt utmärkt och säkerligen mycket mer utvecklande än att sudda på hemma med mig, men just den där längden på dagarna. Det verkar inte <-rättvist<- att de blir längre än vuxendagar, vilket de ju blir… Suck. Vill också ha släktingar i närheten!
Clara:
Ja är det något jag skulle önska alla familjer så är det väl att ha ett redigt skyddsnät omkring sig när man får barn. Personligen har jag ju misslyckats nästan helt på den fronten, men vi har i alla fall Esmes faster ganska nära. Dock kan ju inte en heltidsarbetande 30-nåntingkvinna hinna engagera sig i det dagliga livet kring barnet på det sättet som jag har förstått att många far- och morföräldrar gör.
Och, ur den aspekten tror jag också att förskola är en bra sak för Esme. Hon får fler trygga vuxna i sitt liv, samtidigt som hon kan inspireras av de andra barnen. Världen blir lite större och lite mer mångfacetterad, men ändå inom förutsägbara och begripliga ramar.