Arkiv | februari, 2012

Vem Esme är

28 Feb

Såhär en och en halv månad in i förskolandet förstår jag att Esme inte riktigt beter sig som hon gör hemma. Det i sig är väl ganska logiskt: man blir oftast en lite korrektare version av sig själv bland människor som inte självklart älskar en. Och det tycks gälla även för en 18-månaders, vilket ju är lite hjärtskärande i sig.

Förskolepersonalen beskriver Esme som försiktig, eftertänksam, blyg och lite tillbakadragen. Samtidigt verkar dom väldigt glada de dagar dom kan rapportera att hon har lekt och skrattat mycket, så det händer ju – också.

Missförstå mig rätt: Esme är ingen tornado här hemma heller. Jag sa redan när hon låg i magen att det här är ett lugnt barn, även om jag såklart inte visste hur det är att vara gravid med någon annan än just henne. Å andra sidan skulle jag inte påstå att hon är det enklaste lilla barn som världen har skådat.

Hon har alltid haft ett stort behov av fysisk närhet och uppmärksamhet. Det dröjde länge innan hon gick med på att vara just någon annanstans än i min famn, ens i vaket och nyätet tillstånd. Och hon har temperament och blir väldigt upprörd när hon inte får som hon vill, på studs. Dessutom är hon uppenbart pladdrig och kommunikativ, och har så varit riktigt länge. Det är bara synd att vi än så länge dras med ett översättningsproblem mellan hennes ljudflöde och vår vuxna ordvärld.

Jag hoppas i alla fall att hon med tiden kommer att visa mer av sina utåtriktade och härliga sidor även på förskolan, det lär ju bli roligare för henne själv så. Men svårt att förstå den där tillbakadragenheten har jag såklart inte, jag behöver bara minnas hur jag själv var som liten för att se parallellerna. Esme kommer ju någonstans ifrån, och ibland är det inte så svårt att se varifrån det är.

Frisyren

28 Feb

Eftersom det inte kom ett enda tips på skicklig barnfrisör i Stockholmsområdet har vi landat i den här lösningen.

Jag tycker att det är sjukt rörande att se den där lilla nackgropen, och är lite tagen av att vi redan är i hästsvansåldern.

Tvåsamheten

27 Feb

Att plötsligt få sitta där på bussen tillsammans, bara vi två. Hålla handen, stryka med fingertopparna lätt över kinden. Se den kalla klara solnedgången med alla sina skiftningar svischa förbi. Fnissa lite när vi kliver av, kramas på vägen mot restaurangen.

Komma in i värmen, omfamnas av väldoft och kritvita linnedukar. Slå sig ner, få varsin meny, bläddra igenom vin och drinklistor. Se varandra i ögonen, djupt och länge.

Smutta på Bellini, drottningen av drinkar. Bryta brödet, förtjusas över smöret. Välja vinet, le artigt mot servitrisen. Ta emot sin välkomponerade tallrik, låta maten smälta i munnen. Smaka av den andras rätt – min var bättre! – pussas lite. Börja prata, komma till punkt och förvånas över att de enda avbrott som äger rum är de av vattenglas som fylls på.

Nästan gråta lite, för att samtalet är känsligt och viktigt och sånt vi aldrig verkar hinna med längre.

Beställa in en ljuvlig dessert med fylligt kaffe. Ta in notan, vänta på att betalningen ska gå igenom, betrakta grannborden förstrött och belåtet, som en katt som latar sig i solsken. Klä på sig, svepa in sig i de duniga ytterkläderna igen.

Hålla om varandra på vägen, den raskt kindbitande lilla promenaden från grannstadsdelen hem till vardagen. Snart är vi där.

Och i hallen mötas av ett ivrigt framtultande skratt, från hon som är det finaste vi har.

Estelle av Sverige

25 Feb

Jag är en tant som gillar kungligt skvaller, det står jag för. Jag är inte säker på att jag är för monarki, men när det nu ändå finns, så gillar jag den pompa och ståt och de tjusiga klänningar och konstiga ceremonier som kommer på köpet. Så har det varit sen jag satt på gillestugegolvet i mitten av 1980-talet och lusläste allt jag kom över om Diana och Sarah Ferguson i mammas årgångshögar av Damernas Värld.

Fortfarande är det ju så att underhållningsvärdet kring kungligheterna i första hand finns hos prinsessorna och drottningarna. Männen är mest bara torra höknäsor i uniform, även om dom också gör konstiga och ibland väldigt fascinerande saker.* Därför tycker jag att det är genuint roligt med en ny prinsessa på Haga, och därtill en som har begåvats med ett namn som ingen av förståsigpåarna lyckades klura ut genom att skumma av de närmaste förgreningarna i det bernadotteska släktträdet.

Dessutom är jag innerligt tacksam över att mitt eget tilltalsnamn som förekom i en del av spekulationerna, på det här viset kom att hållas helt utanför spektaklet. För även om jag är torsk på kungligt skvaller, var jag faktiskt lätt illamående vid tanken på att för resten av mitt liv få höra ”Jaha, E som i… prinsessan?”.

Och med det sagt ömmar mitt hjärta förstås lite extra för alla 605 Estelle runt om i landet som just nu eventuellt funderar på att byta namn.

*Såsom att efter 66 år i rampljuset fortfarande inte klara av att formulera en begriplig mening i ett officiellt sammanhang.

Skyr

25 Feb

Nu har jag hobbyjobbat mig igenom tre av fyra Skyr-smaker. Jag har ju alltid haft en faiblesse för yoghurtprodukter, så den här isländska nyheten måste såklart testas. Mina favoriter är hallon och granatäpple respektive vanilj. Blåbär tycker jag är sisådär halvokej. Jordgubbsvarianten har jag inte ens velat betala för: industriframställd jordgubbssmak har aldrig varit min grej.

Eftersom jag inte är någon större hälsokostivrare så bryr jag mig inte så mycket om det här med att Skyr ska vara världens proteinrikaste yoghurt eller vad uspen nu är. Det som får mig att gå igång är däremot att den är tjock i konsistensen, relativt syrlig och inte ens i närheten av sådär äckelsöt som smaksatt yoghurt från svenska mejerier är. Det påminner egentligen mer om Danio eller finsk smaksatt kvarg, än om svensk rinnig yoghurt. (För övrigt tycker jag Valio kan börja skjutsa hit lite kvarg, istället för alla laktosfria produkter dom Sverigesatsar på.)

Gott är det hursomhelst, med Skyr. Har man minsta lilla intresse för den här typen av produkter tycker jag definitivt att man ska prova.

Precis när man trodde att hon inte kunde bli sötare

25 Feb

Alltså man dör ju litegrann gullighetsdöden när Esme ber om pussar. Hon säger ”mmma!” (som väl är hennes tolkning av hur det låter när det smackar) och lutar fram pannan, där hon alltid vill ha sina pussar.

Och herregud, så gärna man gör henne till viljes.

Bästa lilla tjejen

22 Feb

Så var det då äntligen dags för Esmes 18-månaderskontroll. Hon klarade sig på samtliga punkter, även om vi darrade lite på manschetten när BVC-sköterskan efterfrågade gångförmågan.

Men så bestämde sig Esme där och då för att ta sina första steg utan stöd sedan senast. Jag väljer såklart att tro att hon medvetet gav oss svar på tal, medan min mer rationella man menar att det var ren och skär slump. Fint var det i alla fall, när hon plötsligt självmant ställde sig upp och vinglade fram på mottagningsgolvet.

Storleksmässigt var det inte heller några problem: Esme mäter nu 81 centimeter och väger fullt godkända 10810 gram. Medellång och lite lättare än snittet för sin ålder, alltså. Men ingen alarmerande undervikt vilket var allra skönast för mig att höra. Det är ju något ryggmärgsreflexigt i det här med att få barnet att äta, alltså. Det känns superviktigt, även om man fattar att risken för självsvält hos 18-månadersungar är rätt minimal. Kanske är det bara en mammagrej att fokusera på maten. Det har i alla fall alla mammor i min närsläkt gjort.

Bullmamman

20 Feb

Jag har aldrig varit någon bull- eller brödbakare av rang, har tyckt att det varit för tidsödande och besvärligt med allt degknådande, jäsande och mjölspillande. Men sen jag fick Esme känns det annorlunda. Hon är ju för liten för att uppskatta mina ansträngningar och roar sig mest med att banka en träslev mot bakplåten tills öronen blöder, men jag övar ändå inför en tid när hon ska tycka att det är roligt att vi bakar tillsammans.

Dessutom har mitt bagarsjälvförtroende vuxit avsevärt sen jag upptäckte Annikas strålande vetedegsrecept, och insåg att man faktiskt kan låta degkrokarna jobba hårdare än råstyrkan i armarna.

Så ikväll blev det jättemånga fina små fastlagsbullar, mina allra första någonsin faktiskt. Jag byggde några semlor av dom, men insåg efter avsmakningen att fyllningen lämnade lite övrigt att önska. Men Google är min bästa vän och imorgon ska jag få till en riktigt saftig och mjuk fyllning i stället för den där torrivna mandelmassan.

Sen är nog tjocktisdagen i hamn. Och kanske även en idylliskt bulldoftande barndom för Esme.

Något annat för en stund

19 Feb

Igår drack jag två glas iskall Veuve Clicquot och tittade ut över Stockholmsskymningen från en bar högt upp. Det var ljuvligt. Jag hade nästan glömt hur mycket jag älskar champagne och hur trevligt det är att vara sminkad och välklädd en helgkväll.

Det var bra att bli påmind om det.

Det här med att skilja sig

18 Feb

Det börjar hända nu, det som sker i alla kretsar efter några år. Hjärtan går i kras, par går isär, familjer bryts upp. Kärlek är svårt, förhållanden ännu svårare, och småbarnsåren —-.

Och även om fenomenet skilsmässor inte kommer som en överraskning i sig, så gör det mig ändå genomledsen. Att livet ska vara så knepigt, att människor ska ha så svårt att nå varandra.

Det finns ju egentligen inget som säger att just vi tillhör dom som ska klara sig, dom som lyckas pussla ihop det så att familjeprojektet fungerar på alla plan. Men såklart vill jag ändå tro att vårt äktenskap ska hålla. Vi har ju inte levt ihop såhär länge, fått en så underbar dotter, för att alldeles strax bara ge upp alltihopa och börja om från noll?

Fast, för vem skulle det egentligen vara ett rimligt alternativ? Alla vill väl vara undantaget som stärker regeln, alla vill väl se sina livsdrömmar förverkligas och storsatsningar bära frukt. Såklart.

Jag är sannerligen inte den som har knäckt koden och klurat ut receptet för ett livslångt förhållande. Jag kan bara hoppas, tro och önska att vi ska tillhöra dom som klarar det. Och samtidigt försöka komma ihåg att vara ödmjuk och närvarande i det som är här och nu. Göra mitt bästa för att stärka oss, även i en tid av sjukdomar, upphackad sömn och en slaskig februarimånad som aldrig tycks ta slut.

Hur man nu gör det, egentligen. Jag kan bara försöka göra mer rätt än fel längs vägen. Och hoppas att det räcker.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.