Arkiv | april, 2012

Och där ute blommar våren

29 Apr

Om vi hade vetat det vi vet idag, hade vi nog väntat med att skola in Esme på förskolan.

Alla dessa sjukdomar alltså, det är ganska knäckande. Visst hade alla sagt att det kunde bli illa, men jag börjar ana att Esme hanterar basiluskerna sämre än många andra småttingar. Hon är ju sjuk nästan varje vecka. Och nu är hon jättesjuk, sedan snart två veckor tillbaka. Det är som att vara i en mörk tunnel där det enda man gör är att vårda och hetsjobba, vårda och hetsjobba. Man springer framåt men kommer aldrig till ljuset i änden av tunneln.

Och ändå är det ju inte oss det är synd om, utan det är såklart Esme. Hon har nu en konstaterad öroninflammation som inte är den värsta i sitt slag och bara sitter i ena örat, men ändå kretsar allt kring detta. Vi ger smärtstillande var tredje timme, försöker lista ut hur man får i henne kåvepenin resten av tiden, och nojar kring vätskebrist och noll matlust. Vid femtiden i morse vaknade hon med ett illvrål och började kräla runt i sovrummet som ett skadeskjutet djur, medan hon skrek nejnejnejnej och tog sig för örat. Det varade kanske i tio minuter men jag blev helt utom mig av oro, samtidigt som jag försökte närma mig henne med lugn och trygghet.

Nu sover hon men ska snart väckas för 22-dosen panodil. Jag hoppas att hon knappt ska märka det. Men mest av allt hoppas jag att hon ska få bli frisk snart. Hon är det finaste jag har, och jag har aldrig känt mig så otillräcklig som nu.

Alla dessa råd

24 Apr

Häromdagen hamnade jag på tunnelbanan med Esmes syssling och min mans kusin. Släktingarna är ungefär i samma ålder – både papporna och barnen – och dessutom bor vi i samma del av staden. Ändå umgås vi i stort sett aldrig. Och det kändes, under den där oplanerade tågresan. Jag gjorde nämligen det man gärna gör när man blir lite nervös och tar ansvar för situationen och den besvärande tystheten: jag babblade på.

Framför allt babblade jag på om vårt amningsavslut. Om hur himla bra allt blivit, hur mycket enklare det är med både mat och sömn nu (på det stora hela taget alltså, inte alltid och inte i varje stund). Och pappan nickade lite men verkade rätt ointresserad, även om dom för all del kanske har det lite kinkigt med just matlust och sömndjup hos sitt ännu ammande barn.

Och det var först när jag klev av tåget som jag insåg att jag helt oavsiktligt gjort två saker som jag inte alls står för. Jag hade både lyckats antyda att nu är det väl ändå dags att sluta amma, trots att jag inte har någon som helst åsikt åt det hållet. Och jag hade dessutom mellan raderna fått fram att har man problem med en kräsen och sömnstrulig unge, ja då är det bara att göra såhär, för det har minsann min samlade empiriska erfarenhet av exakt ett litet barn bevisat.

Herregud. Jag tror inte att vi kommer att umgås mer med släkten efter den här tunnelbanefärden, heller. Och ja, jag skäms.

Husmorsnytt

22 Apr

Förra helgen skulle jag göra Annikas patenterade korvragu (igen) och Jamie Olivers tiramisu. Ingendera blev riktigt lyckad, ragun på grund av fel sorts korv – Taylor&Jones är bara så oslagbart bra, ingen idé för mig att försöka med någon annan rå korv – och tiramisun på grund av… Ja där undrar jag om det faktiskt inte var själva receptet som var boven i dramat. Det blev en sån total alkoholfest med helsvampiga kex på botten, inte särskilt gott alls. Nästa gång följer jag nog Nigellas anvisningar i stället.

I alla fall. Den här helgen tog jag revansch i köket. Jag gjorde min egen lasagne med tomatstinn köttfärs (älskar att kombinera goda burktomater med tomatpuré och mängder med creme på soltorkade tomater) och Leilas kladdkaka. Mums! Insåg dessutom när jag plockade råvaror ur skafferiet att det är något direkt nervlugnande för mig med rader av mjöl, olika sorters socker och god kakao. Har jag bara ingredienser till en kaka hemma så kommer resten att ordna sig, liksom.

Det är för övrigt inte första gången jag undrar om jag inte borde utbildat mig till konditor i stället. Att sitta på golvet framför ugnsluckan och stirra på något som jäser och pyser där inne i värmen, det är väl det enda som slår skafferilyckan när det kommer till köksmeditation. Jag vet inte om Esme känner likadant, men hon sätter sig i alla fall stillsamt brevid mig och blåser lite för att markera att man ska passa sig, för det är hett. Underbara unge, vad jag älskar att dela livet med just henne.

Vad jag inte gör

19 Apr
  • Plankar
  • Sover
  • Träffar vänner
  • Planerar sommaren

Vad jag däremot gör:

  • Äter chips, choklad och annat chämsigt
  • Gosar med Esme så mycket jag bara hinner. (Hon är ljuvlig. Lite ilsk och tvär, men mycket gosig.)
  • Lär mig onödigt mycket om Kelsey Grammers skilsmässa
  • Undrar om mina prioriteringar lönar sig

Snickarglädje

18 Apr

Esme är sjuk igen (jag orkar inte ens räkna för vilken gång i ordningen sedan dagisstarten) så idag har jag sett en del härlig dag-tv. Som Property Ladder på åttan, ett program som dokumenterar optimistiska britter som rustar upp gamla kåkar i syfte att tjäna sig en hacka. Det var så inspirerande att till och med jag, som är uppvuxen i det eviga helvetet som kallas renoveringsprojekt, för en bråkdels sekund funderade över annorlunda förtjänstmöjligheter.

Men så blir det kväll och jag rattar in Arga snickaren och påminns om mina begränsningar. Det är ju faktiskt mest bara läskigt det här med hem som förvandlas till eftersatta byggarbetsplatser. För övrigt har Filip och Fredrik utvecklat väldigt roliga teorier om Anders Öfvergård som jag rekommenderar att man tar del av via deras podcast.

Livet, döden, kärleken

14 Apr

Wuthering Heights har funnits i mitt liv sedan jag först föll för Kate Bush-låten, sen plöjde romanen. Några tidigare filmatiseringar har jag faktiskt inte sett, men något med det jag läste om Andrea Arnolds version kändes som att den var som gjord för mig.

Och det var den också, åtminstone delvis. Första halvans suggestiva, ordlösa ungdomskärlek bland djuren, leran och snålblåsten på de vindpinade hederna är fantastisk. Det är mörkt, smutsigt och sugande. Sen blir Heathcliff och Catherine välpolerade vuxna och det irrationella och intuitiva vänds till uttalat melodrama, omöjligt att gå in i sådär riktigt på riktigt. För Wuthering Heights är ju en humorlös större-än-livet-story, som liksom kräver att stämningen är tillräckligt tät för att man som cynisk 30-taggare inte ska börja fnysa lite inombords.

Fnös gjorde jag däremot inte när jag bänkade mig framför säsongspremiären av Mad Men. Det är inte originellt att hävda att det är något av det bästa som har gjorts för tv, men det är sant. Samtidigt tycker jag att något av det allra smärtsammaste gick förlorat när Don och Betty skildes och livet på byrån började handla mer om vilken sekreterare som var virrigast, än om riktigt spännande kundmöten. Men jag har förhoppningar kring den nya säsongen, framför allt att January Jones ska få större utrymme. Hon är så ruggigt sevärd bara hon ges tillfälle att agera ut.

Och så igårkväll började vi plötsligt se om Six Feet Under, som jag anade kanske hade tappat något av sin glans i spåren av alla fantastiska serier som gjorts sedan dess. Men icke. Det är klart att karaktärerna inte riktigt har nått sin färdiga form i pilotavsnittet – med undantag för Frances Conloy som mamma Ruth som är så briljant att jag började störtgråta utan förvarning – men allting finns ändå där. Fantastiskt manus, underbara repliker, dimensioner och komplikationer som gör att jag knappt kan bärga mig förrän jag får se mer, fast jag vet exakt hur det kommer att gå. Det är episkt berättande när det är som bäst.

Fredag den 13:e

13 Apr

Fredag den 13 augusti 2010 hade jag en tid inbokad på MVC. Det var en tid jag inte riktigt ville ha, men som barnmorskan ändå hurtigt propsade på. Du vet att förstagångsföderskor oftast går över tiden, log hon, och smackade på med ytterligare en tid veckan därpå. Jag var beräknad att föda torsdag den 12:e.

Bland alla övriga lyckokänslor en nyförlöst kvinna med ett friskt barn på bröstet kan känna, var det som att jag hade vunnit över den där käcka barnmorskan och hennes statistik när jag insåg att hon skulle få vänta förgäves på mig dagen därpå. Esme kom ju faktiskt sju minuter in på sitt beräknade datum. Fröken punktlig, alternativt mamma dålig-krystare, är väl två olika sätt att förklara detta på.

Och nu har det gått 20 månader och det är återigen fredag den 13:e. Esme springer runt på dagis som den pigga lilla toddler hon är och jag sitter på jobbet och borde antagligen göra sådant jag har betalt för, snarare än skriva detta. Men eftersom tiden är så flyktig och minnet är så kort, vill jag ändå punkta ner några detaljer kring hur min fina flicka är just nu.

Alltså:

  • Hon pratar finska, svenska och esmeska. Favoritorden är hej-då, mamma, pappa, joo, nääj, pois (bort),  loppu (slut), lisää (mer), tittis (napp), ta-taa (tack) och kå-kå (skor).
  • Fascinationen för skor är tydlig. Häromdagen insåg Esme plötsligt att gräsliga rosa leksakstrollet faktiskt var barfota, varpå hon utropade kå-kå! och sprang till hallen där hon under stort sjå tryckte ner trollstackaren i sina egna vinterkängor. Besvikelsen när skorna inte riktigt passade var påtaglig.
  • Pingu är fortfarande kul, men lika gärna tittar hon på långa avsnitt av Mumin eller Charlie och Lola. Det mysigaste är när hon klättrar upp i min famn och lutar sig lojt tillbaka, alldeles avslappnad i hela lilla kroppen. Då tar jag chansen att blunda en stund och bara vara nära allt det ljuvliga som är hon.
  • Mat är gott ibland men oftast mest kul att leka med. Vi har ännu inte sett någon riktig förändring av aptiten efter amningsavslutet, däremot dricker hon mer, men fortfarande inte komjölk. Blodpudding och korv är de enda rätterna som nästan alltid går ner, allt annat är något av en chansning. Grönsaker spottar hon ut om de ens kommer så långt som till munnen, men frukt som bananer, äpplen, päron, citrus och vindruvor går oftast bra.
  • Hon frågar aldrig efter bröstet längre. Det har gått snart åtta hela dygn sen avslutet. Däremot klamrar hon sig fast vid sina nappar. Jag föreställer mig att det är övergående.
  • Esme vill göra mycket själv nu, och uttrycker tydlig frustration när hon inte kan, inte får eller inte klarar det hon föresatt sig. Hon vill också hjälpa till och är väldigt söt när hon försöker lyfta tunga tvättpåsar på väg till tvättstugan, eller kånka ut sopor. Rädslan för dammsugaren sitter fortfarande i, men hon är ändå gärna med och städar. Alla hushållssyslor blir roligare när Esme är med, även om de också tar längre tid.
  • Hon är lite blyg och avvaktande mot nya personer i början, men tinar oftast upp ganska snabbt. På förskolan beskrivs hon som glad och lättsam, en sådan som håller gruppens humör uppe och sällan sätter sig på tvären. Det är både lite hjärtskärande och fint att så små barn skärper sig bland andra vuxna än föräldrarna, i något slags tidig förståelse för att det gäller att bli omtyckt för att bli omhändertagen. Därför tar jag det som ett sundhetstecken när hon hemmavid kastar sig raklång på golvet och bara ylar av sig. Även om det gör förbannat ont i öronen medan det pågår.
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.