En gubbe och fyra girls

Det går trögt för oss att följa In Treatment, men nu har vi efter en lång paus precis kommit igång med andra säsongen. Ena stunden retar jag mig på det teatraliska och uppenbart orealistiska, andra stunden älskar jag Gabriel Byrnes milt bekymrade uppsyn. Han är onekligen en terapeut jag hade velat gå hos, om jag velat gå i terapi till att börja med. Dessutom är det fint att han både klippt sig och flyttat till Brooklyn, så att det slutna rummet nu är ett annat.

Efter att ha sett Girls sa min man att han kanske är av fel kön för att uppskatta det, vilket lät helt befängt. Han är ju totalt omacho och har dessutom en ypperligt förfinad känsla för serier. Men nu när jag själv har betat av första avsnittet utan att hitta något att reta mig på, undrar jag om han kanske inte hade rätt ändå.

Jag ju egentligen både för gammal och benägen att sky det mesta som hajpas av Hanna Fahl, men jag kommer garanterat att vilja se minst två avsnitt till. Hela grejen med Manhattan och småmulliga självuppfyllda 20-nåntingbrudar med obekväma sexliv och märkliga knarkupplevelser slog an en sträng hos mig. Så befriande långt ifrån Gossip Girl och trots referenserna även från storasyster Sex and the City. Opolerat fast utstuderat smart, om man så vill.

Mors dag (min dag)

Sovmorgon
Långkramar och myspussar
Picknickförberedelser – bästa tonfisksalladen med potatis och kapris
Färd till kungliga parken
Mötte kompisfamilj
Bredde ut filtarna
Sövde Esme
Åt och drack gott
Sprang efter livlig liten
(hade glömt bollen – och hon som ropar PALLO! mest hela tiden)
Några pinsamma stunder kring kissbuskar, bikinibrudar och shortskillar med fotboll (PALLO!)
Tog en omväg hem
Handlade jordgubbar
Mös i soffan
Gjorde plankan med Esme som extratyngd
Massa pussar och kramar igen
Nattade lugnt och fint med vaggvisa vid spjälsängen. Hon sover i den igen, efter evigheters samsovande på gott och ont.
Solsveda på näsan
Tröttma, men så himla nöjd

Maj uppochner

Någon i min omedelbara närhet förlorade sin levnadsglada pappa inatt. I tisdags var det ett år sedan min mormor dog.

…

Samtidigt vibrerar huskropparna av denna osannolika högsommarhetta, trots att vi inte ens nått juni. Jag har jagat tunna långärmade tunikor till både Esme och mig för att vi inte ska bränna oss i skarpsolen. Hon är så väldigt energisk och fysisk just nu, sparkar boll och tjoar med armarna rakt upp i luften, stjäl mina solglasögon, ropar till grannbarnen från balkongen och hetsäter galiamelon. Älskade lilla människan.

Jag vill våga leva livet fullt ut, trots att det kan ta slut närsomhelst. För att det kan ta slut när som helst. Det finns väl inget annat sätt, egentligen. Här och nu, mitt i syrendoften. Du och jag.

Flicka med fläta

Det finns många skäl att älska Esmes förskola; att hon ser ut såhär i håret när hon kommer hem är definitivt ett av dom.

Jag har alltid varit svag för inbakade flätor, men aldrig lärt mig att göra sådana själv. Allra helst inte på en 21-månaders som sällan sitter stilla länge nog ens för en enkel hästsvans.

Men ikväll är det jag som googlar instruktioner och börjar öva på mitt eget barr. Jag tycker att hon är så galet söt i sin fläta, kanske extra mycket när den blivit sådär rufsig av lek och stoj.

Det finns en första gång för allt

Frånsett att jag vill skjuta mig själv i frustration över att att Esme vägrar att varva ner och somna om kvällarna, så är jag lite uppiggad av en sak som hände på väg hem från dagis. Ett gäng gymnasister gick nämligen bakom oss och hojtade om att jag var en Milf. Sannolikt var dom väl utöver tonårigt testosteronpåslag drabbade av kollektivt solsting, men jag valde att bli lite smickrad ändå. Även om själva beteckningen fick mig att känna mig rättså gammal.

Vilket väl är precis som det ska egentligen: jag har ju närmare till 40 än till gymnasiet, om man säger så.

En separation

Skilsmässor börjar bli en del av livet, nu när vi närmar oss medelåldern. Jag ser det ske lite här och var omkring mig, och kan bara hoppas och tro att det inte ska hända oss. Kanske var det delvis därför jag köpte Jesper Juuls Din kompetenta familj i försenad födelsedagspresent till min man – bara för att omgående själv lägga rabarber på den och plöja de mest intressanta avsnitten.

Jag tror inte man kan läsa sig till hur man ska leva, vare sig som individ eller som familj, men jag tror att man kan hitta nya infallsvinklar som hjälper en bit på väg. Det tycker jag att Jesper Juul lyckas med, även om jag kommer att behöva läsa om vissa stycken flera gånger för att riktigt förstå och konkretisera vad de betyder för mig.

En annorlunda skilsmässofilm är iranska Nader och Simin – en separation. Jag visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig, annat än att den varit rikligt hyllad. Historien i sig kretsar kanske mer kring skuld och skam och religion, än kring kärlek som tar slut och familjer som splittras. Samtidigt är det just fonden av för mig exotisk iransk vardag som ger filmen en extra dimension.

För länge sedan jobbade jag med en man från Iran som talade med passion om sitt hemland, men också gjorde klart att så länge religion var en sådan maktfaktor som den var, skulle han aldrig flytta tillbaka dit. Samtidigt finns det väl många som skulle hävda att vi i väst är lika mycket slavar under vår kommersialism och individualism, som iranierna någonsin är under sin kombination av religion och politik. Så himla lätt att leva är det nog inte oavsett ok, människor är vi ju allihopa.

Finsmakar-tv

När Esme var sjuk började jag följa Masterchef: The Professionals på åttan. Av alla Masterchef-avknoppningar gillar jag den brittiska varianten bäst. Det finns inga krystade intriger eller tröttsamma talking heads som förklarar exakt vad det är vi ser i bild, utan fokus ligger på maten och maten enbart. När de som tävlar dessutom är riktiga kockar, och en av domarna är Michel Roux Jr, ja då blir det oerhört spännande.

Jag är ingen skolad gourmet och min erfarenhet av lyxrestauranger och fine dining är snudd på obefintlig. För mig blev serien därför ett slags introduktion till den typen av matlagning som ofta hånas för att mest bestå av två gräslöksstrån i kors på en välputsad och sinnessjukt dyr tallrik. Efter att ha sett vad framför allt de talangfulla finalisterna åstadkom på några ynka timmar åt gången, är jag på riktigt inspirerad till att boka bord på något riktigt fancy schmancy ställe framöver. Det är väl bara lite finansiering som ska skrapas ihop först…

En helt annan typ av finsmakeri bjöd förra veckans Babel på. Jag har alltid uppskattat Jessika Gedin och tycker att det är uppfriskande att slippa Daniel Sjölins självmedvetet gulliga plirande under lugg. När det dessutom utöver en intervju med Bret Easton Ellis bjuds in intressanta kvinnor som talar om moderskapet i litteraturen, blir resultatet galet angeläget enligt mig. Missade ni det tycker jag att ni ska kolla på SVT Play och ratta in framför allt Ulrika Milles intressanta resonemang om varför föräldraskap aldrig egentligen är en privatsak.

People, they are the worst

När jag hade fått Esme kom det lite som en chock hur mycket åsikter omgivningen plötsligt tillät sig både ha och uttrycka. Det mesta andra i sitt vuxenliv får man ju sköta någorlunda efter eget huvud, men när man får barn står amatörexperterna plötsligt som spön i backen. Amning är ett utmärkt exempel på det.

Och att det kan vara svårt att stå emot sådan kompakt okunskap (och i vissa fall ren dumhet) som syns i exempelvis det här blogginlägget och dess kommentarer, är väl ganska givet. Det finns alltså på riktigt människor där ute som tycker att redan sex månaders helamning är något onaturligt. Och då ska vi inte ens tala om vad de menar att amning av lite större barn är.

Det gör mig ledsen, men egentligen inte förvånad. Det är ju faktiskt enklare att fortsätta vara fyrkantig och fördomsfull, än att anstränga sig för att vidga sina vyer om än aldrig så lite.

Varför jag inte gillar Blondinbella

…det har mindre med hennes nakenhet och mer med hennes livsfilosofi att göra. Ana Udovic beskriver problemet väldigt bra i den här artikeln, som jag tycker att alla som funderar över samtiden ska läsa vid tillfälle.

Baby Lamas

En av de tråkigare Bachelor-säsongerna är den med engelsmannen Matt Grant. Han är förstås lång och bredkäkad och stilig, men duktigt ointressant. Och med ganska dålig radar för att vaska fram de vettigare flickorna ur högen, vilket förstås gör att han i slutändan friar till den hårdast blekta blondinen med den uppenbart omognaste personligheten (och ja, hon bedrog honom i Las Vegas typ en vecka efter säsongsavslutningen).

Jag råkade se ett par avsnitt av eländet under veckans vab och hajade ändå till på nämnda blondins efternamn. Det visade sig att hon är dotter till ingen mindre än Lorenzo Lamas. Det tyckte jag adderade en intressant dimension till det hela.

För övrigt har flickan Lamas sedemera funnit sig en riktig slempropp till make som hon nu har dottern Press med. Ja, ni läste rätt. Dom har döpt barnet till Press. Ska man anta att det inte direkt planeras för en stillsam barndom utanför rampljuset?