Och sen kom mörkret

De sista tre-fyra avsnitten av Mad Men alltså. Där kom all tragik på ett bräde och tog luften ur mig; herregud, så vackert och förjävligt och livsriktigt. Ena stunden det svårgripbart logiska i att döttrar växer upp och får mens och sånt (jag minns exakt hur det kändes den där majdagen 1990 när det hände mig, men har inte egentligen kunnat föreställa mig att min lilla bebis en dag ska genomgå samma metamorfos – inte förrän nu, vill säga) och andra stunden det kittlande magiska i att Don Draper kliver in och läxar upp potentiella kunder på ett sätt som jag i mitt konsultliv aldrig kommer att vara ens i närheten av att kunna göra.

Och så det genialiska sättet att visa att medan en människa kan sälja både kropp och själ och komma ur det med nåt slags heder i behåll, kan en annan göra slut på sitt liv hellre än att förnedra sig offentligt. För så olika är våra livsvillkor och förhållningssätt, på gott och ont.

Jag kan inte annat än kasta in den kritiska handduken, konstatera att jag älskar Mad Men och önska mig tid att se om rubbet, allra helst nu, på en gång.

Längtan

 

Om fyra dagar ska jag ha den här vyn framför mig igen. Det är tre år sedan sist. Vi planerade vårt bröllop och jag var fyra månader ifrån att bli gravid med Esme.

Men det visste jag förstås inte då.

Även solen har sina fläckar

Det är fyra fullmatade dagar kvar till semestern och om kvällarna läser jag Jesper Juul. Mycket av det han säger om barn och familjer är klokt och bra, men jag studsar till när han tar in amning i sina exempel på hur interaktionen mellan barn och förälder kan gå snett. Dels verkar den gode Jesper anse att amning vid så hög ålder som tre månader är något utöver det normala, dels beskriver han situationer där neurotiska mammor tvingar sina bebisar att amma tills de kräks. Mig veterligen kan man inte tvångsamma på det sättet, och nog kräks väl många spädbarn regelbundet utan att det är något fel?

Men, jag gissar att det kan handla om att Jesper Juul är född 1948 och att amningskulturen i Danmark nog är lite annorlunda mot den svenska. Det finns ju även en hel del exempel på lite dammiga föreställningar om hur män respektive kvinnor är enligt Juul, så somligt i hans texter får man antingen skumma förbi eller sätta igång att reta upp sig på. Jag väljer nog det förra.

Esmes mamma goes solo

Alla som pratar om att man borde skaffa hus när man bildar familj har ju en poäng. Missförstå mig rätt: jag älskar att bo mitt i storstan. Men samtidigt är det ju något alldeles speciellt när ens egen lilla telning för första gången i livet kan kasta av sig kläderna och springa naken på landet. Aaaaaaaaah ropade hon i vild glädje och sprang runt, runt, runt.

Dessutom har hon fått hälsa på kossorna (muuuu!), smaka på gräset, bada i plaskdammen och sitta mitt på grusvägen och kasta småsten omkring sig.

Det har varit fantastiskt.

Och nu är det jag som ska åka tillbaka till stenstaden och jobba mina sista dagar innan en extralång semester. Tösabiten blir för första gången kvar på annan ort, utan mig, och jag är nervös.

Jag vet ju att hon kommer att ha det alldeles ypperligt med far och farmor. Men jag, jag kommer att längta ihjäl mig. Lite känns det som att förbereda sig inför att åka ifrån sin ena arm. Hur ska det gå, hur ska jag klara mig?

Barbamamma på promenad

Vi hade en himla fin midsommarafton. Idag är det lite mer mulet. (Och tur är väl det, med tanke på vad solen gör med min kroppsform.)

Beach-formen

Jag kommer inte närmare träning än att läsa Claras blogg. (Herregud, vilken form hon är i.) I övrigt jäser jag mest i soffan eller vid datorn och förtränger att strandkroppen lämnar mycket övrigt att önska. Det blir väl till att införskaffa något heltäckande från Twilift-rean för att dölja det värsta av den bristande självdisciplinen.

Fast utöver dålig karaktär tänker jag skylla lite på en trasig axel, den fixar faktiskt varken plankor eller avancerade lyft just nu. Inte sen jag vurpade rejält på kontoret för någon månad sen, och tog emot hela den dallrande kroppshyddan med just ovan nämnda stackars axel. Det är faktiskt lite deppigt det hela, jag borde väl gå till doktorn. Men alltid när jag ska uppsöka vård föreställer jag mig att dom ska bli förbannade på mitt simulerande, för att jag egentligen bara har inbillat mig alltihopa. Till och med under förlossningen kände jag mig som en mesig fjant, som nog inte på riktigt hade så ont som jag gav sken av. Undrar vad det finns för diagnos för såna tankar, typ omvänd hypokondri?

Man är ju inte sämre än att man kan ändra sig.

Först tyckte jag att Girls var riktigt bra. Sen tyckte jag att det var allmänt tomt. Sen såg jag tredje avsnittet en andra gång, och ändrade uppfattning igen. Girls är riktigt bra.

Jag tycker alla andra ska ge det en chans också, i alla fall ni som inte känner er alltför långt ifrån ett halvvilset 20-nåntingliv bland knepiga chefer, ännu knepigare killar och hyfsat oknepiga vänner.

Multitalangen Lena Dunham; seriens författare, regissör, huvudrollsinnehavare och producent. Lite som en yngre och avigare Rikki Lake, eller vad säger ni?

Hej jag heter E och jag är PR-konsult.

Å ena sidan är det som att jag håller andan medan jag hetsdyker mig igenom de sista veckorna innan semestern – rädd för att om jag tar mig upp till ytan för att andas ut, så kommer jag aldrig att klara av att dyka ner igen. Å andra sidan kan jag också tycka att jag gör ganska mycket bra mitt i hetsen; faktiskt är det nog första gången på fyra år som jag börjar känna att jag har kommit någon vart i min yrkesroll.

Det tar lång tid att utvecklas till en någorlunda bra konsult och rådgivare, åtminstone har det gjort det för mig. Jag kan bara jämföra med jobbet som jag hade innan, som jag kunde ganska mycket utan och innan efter tre år, trots att jag avancerade och fick större ansvarsområden. Förmodligen handlar det om skillnaderna i att tillhöra en linjeorganisation jämfört med att varje dag behöva göra upp sin egen spelplan. Det senare är stundtals en jävla smärta, tro inget annat, men ger i sina bästa stunder en enorm tillfredsställelse och möjlighet till att vara kreativ.

Så därför tänker jag att det nog kommer att vara riktigt roligt när jag återvänder efter semestern i augusti. Jag ska bara dyka mig igenom allt som är mellan mig och den livsnödvändiga återhämtningen först. Three weeks and counting, som man säger.

Jag kommer att dö gullighetsdöden

På torsdag är det sommarfest på Esmes dagis. Alla ska uppträda, även minstingarna, som enligt uppgift har övat in två sånger under våren. Något säger mig att den ena av dom kommer att vara Bä bä vita lamm. Och herregud, jag kommer att gå i bitar om hon verkligen klarar av att stå där framme och uppträda för oss. Hon föddes ju för typ fem minuter sen?

Känsliga läsare varnas

Nu har jag läst det här tio gånger och skrattat mig ur soffan varje gång.