Arkiv | juli, 2012

So long, vänner

18 Jul

Nu tar jag Esme under armen (eller, rättare sagt: knölar ner henne i Baby Björnen) och åker till Finland.

Åter i Stockholm och vid vettigt internet framåt augusti. Ha det så härligt så hoppas jag vi ses på en blogg i närheten om ett par veckor!

Not a baby, not yet a girl?

16 Jul

När jag skulle tvätta inför Finlandsresan föll det hela på att någon (läs: minimänniskan jag lever med) haft bort nyckeln till skåpet där tvättmedlet förvaras. Förargligt men inte en katastrof, vi åker ju inte förrän på onsdag. Men min man som kom hem ett par timmar senare undrade ändå lite försynt över tvättkassen i hallen, och bestämde sig för att gå rakt på den skyldige. Som utan minsta tvekan marscherade på sina 23-månadersben till sovrummet och hämtade nyckeln som visst drunknat i det svartvita Marimekko-lakanet på föräldrarnas säng.

Jaha liksom. Jag kunde bara ha frågat henne?

Herregud, vad jag inte hänger med i det här barnets utveckling.

Esme 23 månader.

14 Jul

Esme har vuxit mycket den senaste tiden och är nu uppskattningsvis nånstans mellan 80 och 85 cm lång. På hemmavågen väger hon ganska exakt 12 kilo. Sen amningsavslutet i påskas har både sömn och aptit blivit successivt bättre, de senaste två veckorna har hon drämt till med ett gäng 11-12-timmarsnätter i sin egen säng. Hon gnyr fortfarande till nån gång per natt, men behöver inte alltid hjälp att somna om. Vissa nätter vill hon bestämt till vår säng, men långt ifrån alltid. Summa summarum är det stor skillnad mot tidigare och jag och min trötta kropp tycker att det är fantastiskt.

Favoriträtterna blodpudding, färsk fylld pasta och korv består. Men hon äter gärna och mycket av annat också och kan få dille på vissa grejer i taget. Just nu är Marie-kex det godaste Gud skapat, men även jordgubbar och nektariner slinker ner i ett jämnt tempo. Hon dricker mest vatten men ber ibland om mjölk och blir väldigt glad om hon får juice. Hon stretar på med ömsom gaffel, ömsom sked, men tar till händerna när besticken har hamnat på golvet.

Nappbesattheten ökade rejält när jag slutade amma, så nu har vi sedan några dagar tagit bort napparna all vaken tid. Hon tycker att det är jobbigt och är stundtals väldigt arg och ledsen när hon inte får sin tutti. Det är å andra sidan inte självklart tröttsammare för oss föräldrar, än det var att jaga nappar i tid och otid och försöka tolka vad som mumlades fram genom proppen. Så vi kämpar på och hoppas att hon snart hittar andra sätt att trösta sig med, än just nappar.

Pottan visar hon väldigt lite eget intresse för, men leker gärna på mitt initiativ att hon går på den samtidigt som jag sitter på toaletten. Jag vet inte om det verkligen kan fungera som inspiration, men tänker att det i alla fall är ett sätt att försöka introducera alternativ för henne. Hon förstår konceptet och att jag är nöjd när hon har ”kissat”, men trivs å andra sidan uppenbarligen bäst med blöjan. Och egentligen är det väl ingen större panik med det hela, tids nog blir hon väl mer medveten. Än så länge har hon inte heller något ord för att kissa, men säger oftast till när hon har bajsat.

Talet utvecklas överlag mycket nu. Hon har börjat använda enstaka ord på bägge språken, såsom ordparet lisää-mer. Det säger hon ofta, kanske för att försäkra sig om att vi verkligen kommer att ge henne mer . Mamma och pappa är koncept som helt verkar vara på ända, alla möjliga människor är visst mamma, och jag heter pappa i rätt många sammanhang. Å andra sidan kallar hon endast sin far för isi och endast mig för äiti, så på finska blir det i alla fall konsekvent och rätt. Vad hon tycker att hon själv heter blir jag inte riktigt klok på. Ibland har hon sagt ”Me” som jag har tolkat som Esme, men om man frågar henne är hon alltid snabb med att svara att det är hon som är mamma.

Tvåordsfraser är ganska vanliga, men treordsmeningar har jag bara hört någon enstaka gång. Hon ber oss ofta att sitta och komma, ”ittu” och ”tuu”, men tror också att sitta betyder att ligga ner. Sen finns ju hittepåorden vars betydelse man får tolka från gång till annan. ”Mojs” är exempelvis allt från farmors katt till juice eller flygplan. Stundtals härmar hon exakt vad vi säger, men använder sen inte nödvändigtvis just de orden igen. Under sommaren har hon i alla fall lärt sig kukka (blomma) men tror att alla växter är kukka. Så i förrgår gick vi igenom att de höga grejerna med tjock stam är puu (träd) och det gick bra tills jag mitt spån började blanda in definitioner som björk och ek och sånt. En sak i taget, vore väl kanske bättre pedagogik…

En ganska ny och väldigt fin trend är att hon vill veta exakt var vi är mest hela tiden. Det funkar inte längre att hennes pappa plötsligt går till affären eller avviker från en gemensam promenad, utan att Esme blir väldigt orolig. Och även om vi innan berättar att han ska gå, fortsätter sen frågorna om pappa tills han kommer tillbaka igen. Om han så bara har varit borta i två minuter, så hälsar hon sedan honom med såna glädjetjut att det ringer i öronen.

Apropå öron tycker jag inte att hon än så länge har uppvisat något egentligt trotsigt beteende (även om jag uppfattar att andra är snabba på att tolka hennes nej som trots, nästan som att man vill att vi ska få börja känna på vad det verkligen innebär att vara förälder) men en stark vilja och röst har hon helt klart. Det jobbigaste utöver gråt och gnäll är när hon skriker superhögt av frustration när hon inte får som hon vill. Dom skriken kommer ibland utan förvarning och har man då oturen att ha sina öron nära hennes mun, är det redig tinnitusvarning på det hela. Helt skönt att vara bland andra människor i de lägena är det ju inte heller.

Men för det mesta är hon en glad och energisk liten flicka som nu manövrerar trappor alldeles utmärkt om hon har en vägg eller en hjälpande hand som stöd, som klättrar upp på alla möbler som är någorlunda i rimlig höjd, och som övar sig på att gå på tå och att hoppa. Det är väldigt sött att hon än så länge inte fått till det där med att släppa marken med båda fötterna samtidigt, så att hennes hopp mest blir till ett knäböjsgung. Men jag skulle tro att hon får till tekniken nu under sommaren och snart skuttar så det står härliga till.

Ett annat guldkorn i tillvaron är hennes hjälpsamhet. Hon hämtar gärna saker som man ber henne om, springer iväg med små sopor och slänger dom på rätt ställe, eller bär kassar såvida de inte är alltför tunga. Hon har stenkoll på vilka grejer som tillhör vem, och skulle trots tre cirkulerande iPhones i familjen (min, hans och hans jobbs) aldrig ge fel telefon till fel förälder. Överlag fastnar hon vid detaljer som en perceptionsblaserad vuxen inte har en aning om ens finns där. Bland annat därför är det underbart att just nu ha semester och därmed mer tid över till att delta i hennes upptäckarlusta. Jag önskar att livet alltid vore så.

I love cabbage

11 Jul

Nigella introducerade begreppet comfort food för mig. Jag tolkar det som mat som snarare än att vara elegant och raffinerad, är rustik, hemlagad och kärleksfull. För mig är kålgryta sommarens mesta och bästa comfort food. Kålens historia i min familj stammar från mormor, som till varje midsommarfirande lagade enorma mängder underbara kåldolmar på säsongens nya vitkål. Min mamma i sin tur komponerade av nästan samma ingredienser en lite mer självgående variant, kålgrytan, som jag sedan adderat mina smaker till.

Den heta augustikvällen 2010 när vattnet gick, hade jag just lagat en rejäl omgång av denna underbara vara. Doften av kål låg fortfarande kvar i lägenheten när vi kom hem några dygn senare, med en svarthårig liten Esme i våra armar. Sen åt vi andäktigt av grytan och viskade förälskade små ord till varann för att inte väcka miraklet. För mig kommer därför den första magiska tiden alltid att ha en air av kål kring sig, det var den bästa mat jag kunnat belöna min nyförlösta kropp med.

I måndags lagade jag den här sommarens första omgång av kålgryta, och tror att den blev ännu godare än den brukar. Hur nu det är möjligt. Kanske passar det bara extra bra med en kärleksfull gryta när vi huttrar besviket i väntan på solen.

Kålgryta, ca 6 stora portioner
1/4 stort strimlat vitkålshuvud
500 g nötfärs (funkar säkert lika bra med sojafärs eller dylikt)
1 hackad gul lök
Mycket pressad eller hakad vitlök (jag tror det gick åt en 6 klyftor den här gången)
4 slantade morötter
Fond eller buljong av valfritt slag
2 msk tomatpuré
2 msk puré på soltorkade tomater 
1-2 msk soja
3 lagerblad
1 msk sirap
 3-4 dl vatten 
Mycket nymald svartpeppar
Ev. salt

Gör såhär:
Bryn lök och köttfärs, smaksätt med tomatpuréerna och fonden. Bryn även kålen i smör tillsammans med sirap. När kålen krympt ihop ordentligt och köttfärsen fått fin färg och smak, fös ner rubbet i en stor gryta. Slanta morötterna och ös i dom, tillsätt övriga ingredienser. Smaka av, smaka av, smaka av. Låt puttra på låg värme så länge du orkar vänta, det räcker med 30-40 minuter men blir inte sämre av att stå längre. Servera med nykokt färsk potatis och eventuellt lite rårörda lingon. Smakar sannolikt ännu bättre nästa dag, så tveka inte att laga en rejäl omgång.

Alla dessa skilsmässor

9 Jul

Är det bara jag eller verkar det vara högsäsong för att bryta upp just nu?

Lena Ph och Per Holknekt.
Johnny Depp och Vanessa Paradis.
Henrik och Bea Schyffert.
Katie Holmes och Tom Cruise.

Bara för att nämna några.

Här hemma håller vi ihop, även om svallvågorna ibland går höga. Småbarnsåren, jobbstressen, de konstanta olikheterna som kan var svåra att acceptera. Men också det fantastiska lilla barnet, glädjen över innerstadslivet, det där perfekta som känns i hela kroppen när vi håller om varandra. I september har vi varit tillsammans i nio år, gifta i tre. Det ser jag fram emot att få fira.

Leken

9 Jul

Min svägerska förskolläraren säger att det är symbollekar Esme ägnar sig åt nu. Till favoritövningarna hör: Att bädda ner nallar, dockor, sig själv, pappa, mamma. Ta med nallar och dockor till matbordet och nogsamt bjuda dom på kex, vatten, napp. Byta blöja på docka och nallar. Försöka klä av och på docka och nallar. Hämta vatten i köket och sen drälla runt med det i plastmuggarna hon fått av farmor. Sörpla i sig och hälla upp mer till mamma, pappa, nallar, dockor.

Summa summarum är det väldigt underhållande och rart och enligt vad jag förstår ett tecken på att Esme utvecklas precis som hon ska.

Fast jag tycker att det är ännu roligare när hon regisserar sina egna lekar, där logiken inte är lika glasklar. Hon vill helst att vi är tillsammans alla tre i dessa lekar, och hon instrurerar tydligt hur hon vill att vi ska göra. Ofta handlar det om att vi ska sitta tillsammans på ett specifikt sätt, eller sparka bollen i en viss ordning, eller hjälpas åt att bygga sandkakor så som hon tänkt sig. Ibland vill hon att vi sjunger Bä bä vita lamm tillsammans, och ibland vill hon att vi dansar – på det dansgolv som hon valt ut och bestämt sig för.

Dansandet är nog det underbaraste. Min flicka dansar fokuserat, fantasifullt och taktfast och jag slutar att tänka och lyckas med det där sällsynta baravarandet.  Då behöver man inte låtsas någonting, för allting är skimrande just exakt som det är.

Ballongmagen

6 Jul

Inför midsommarfirandet insåg jag att jag klätt mig alldeles galet. Svärmor och andra kvinnliga släktingar stirrade såpass ogenerat på min mage, att jag irriterat började försöka suga in den. Men en gasig mage är lika hård och svår att dölja som en gravid dito, och inte hjälpte min klänning upp situationen heller. Med tanke på en lång tågresa med mycket stillasittande hade jag valt en synnerligen mjuk och tygrik historia med hög midja. Att jag därmed skulle se ut som att jag var på väg att nedkomma med en mycket trevligare slags nummer två än vad jag egentligen gick och tryckte på, hade jag liksom inte kalkylerat med.

Ändå borde jag ju ha förutsett läget, eftersom det här med att min mage sväller upp lite nu och då varit ett faktum sen jag var i övre tonåren. Periodvis har det varit riktigt besvärligt, eftersom det förutom att vara osmickrande för figuren, gör redigt ont också. Särskilt när man befinner sig i situationer där man inte kan ge efter när man behöver, som till exempel när man sitter och jobbar i ett öppet kontorslandskap.

För ett antal år sedan började det bli så besvärligt att jag via företagshälsovården tog mig hela vägen till en magspecialist. Han var nu ingen särskilt empatisk figur, och genomförde bland annat en ganska hårdhänt gastroskopi. Efteråt kände jag mig våldtagen (eller som jag föreställer mig att man kan känna sig när man blivit våldtagen – jag har ju lyckan av att inte veta hur det är) men lugnad, då jag fick beskedet att allt invärtes var i sin fysiska ordning. Däremot fick jag råden att stressa mindre, röra på mig mer, fisa vid behov och dricka mycket vatten.

Det är fyra väldigt enkla saker som dock inte alltid är så enkla att följa. Jag har fortfarande ett stillasittande kontorsjobb bland andra människor, som innebär att jag, om jag inte är lite noga med vad jag äter under dagen, tvingas rulla hemåt som en stenhård ballong när dagen är slut. Men utan att ha några specifika födoämnesallergier har jag i alla fall identifierat vad som gör mina dagar mindre besvärliga.

För det första dricker jag sällan av kontorets bryggkaffe. Jag försöker hålla mig till en cappuccino eller två om dagen, eftersom espresso är mycket snällare för min mage än tjäran som står och grumlar till sig i bryggaren. Samtidigt som jag dricker min dyra finkaffe kompenserar jag med vatten, så att vätskebristen inte ska göra redan tröga tarmar långsammare.

För det andra har jag underkastat mig magsmältningens rytm, så att jag inte längre drar mig för att göra nummer två på offentliga toaletter. I min ungdom skulle jag hellre dött än bajsat bland folk, men den typen av prydhet är en lyx jag inte har råd med. I bästa fall gör detta att jag slipper samla en massa gas, vilket ju också är en vänlighet mot min omgivning och mig själv.

För det tredje försöker jag ransonera fruktintaget. Under jobbdagarna bör jag hålla mig till endast ett stycke frukt, och helst inte något som är så syrligt som exempelvis ett äpple. Egentligen älskar jag all slags frukt och när jag är ledig passar jag på att frossa. Men det bygger på premissen att jag därefter också kan gå och lägga mig på sofflocket och/eller släppa ut lite gaser när det behövs, och dom alternativen finns ju inte på kontoret. Alltså avstår jag.

För det fjärde försöker jag ta tillvara på alla chanser att gå en runda. I lokalerna, på lunchen, till och från jobbet. Det här är nog den punkten jag skulle kunna bli bättre på (eftersom jag är ganska lat till min natur) men när jag gör det, mår jag bättre. Magspecialisten förklarade det med att tarmarna arbetar med att pressa materia nedåt, och att det därför är tacksamt att vara uppe och gå eftersom det ger maskineriet lite extra schvung. Sitter man däremot stilla och pressar ihop tarmarna många timmar i sträck, får dom det klart kämpigare med sin huvuduppgift.

För det femte blir magen arg av stress. Därför (och, såklart, av tusen andra skäl) försöker jag stressa så lite som möjligt. Ibland går det ju inte att undvika, men jag försöker verkligen att prioritera min hälsa före vad-det-nu-är-som-är-så-viktigt för tillfället. Grejen med stress är att den dels gör att man kan glömma av punkt ett till och med fyra här ovan. Dels får man lättare vätskebrist när man är stressad. Och, som jag alltså förstått via expertis och mina egna erfarenheter, är vätskebrist döden för långsamma tarmar. Alltså är jag så zen jag bara förmår.

Summa summarum lever jag idag ganska normalt och någorlunda bekvämt. Jag äter och dricker ungefär det jag vill, och straffas inte för det alltför ofta. Däremot går ballongen inte att förebygga under långa resor, så det är bara att leva med. Och, kanske försöka få släkten att förstå, också. För även om det är hemskt underhållande när Louis CK:s syster krystar ur sig en fis i ett av de roligaste avsnitten av Louie , så är det nog inte riktigt vad svärsläkten i dagsläget hoppas på från mig.

Det blir inte bättre än såhär.

4 Jul

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.