Arkiv | augusti, 2012

Stor och liten.

29 Aug

Å ena sidan är Esme fortfarande så liten att hon inte kan förutse att det kommer att göra ont på mig, när hon plötsligt drar av en sårskorpa från min fot.

Å andra sidan är hon så stor att hon självmant springer till badrummet och återvänder med en bit toalettpapper, som hon sedan hårdhänt men noggrant torkar bort mitt framsipprande blod med.

B som i bebis

26 Aug

”Innan du ens börjar fundera, så ja, jag är gravid!” Handen som accentuerar kulan, leendet som är så stort att det lyser upp hela tunnelbaneuppgången. Jag kastar mig om halsen på henne och vi kramas länge, länge. Några minuter senare forsar mina tårar när jag inser fullt ut vad det är som är på väg att hända.

B och jag blev vänner vår första termin i Uppsala. Vi var de där duktiga men oerfarna flickorna, vana vid att vara bäst i klassen och helt oförberedda på cynismen och tävlandet på universitetet. De lite mer luttrade i klassen kallade oss visst Piff och Puff, fick vi höra några år senare.

Vi hade varsin pojkvän kvar i hemstäderna, som vi åkte till för att hålla liv i tonårskärlekarna. Det gick såklart inte vägen, för någon av oss. Men medan jag efter bara några år träffade han som skulle bli Esmes pappa, fortsatte B sitt sökande på flera plan. Hon övergav Uppsala för Göteborg, Göteborg för Gävle, Gävle för världen. Bodde i Latinamerika till och från, träffade killar, träffade tjejer och levde i celibat. Ibland var hon vegetarian, ibland åt hon upp mina inlagda kräftstjärtar i smyg. Vi träffades allt mer sporadiskt, men visste ändå alltid var vi hade varandra.

Så kom den där vinterkvällen när hon ringde mig och grät. Jag satt på köksgolvet vid gasugnen och vaktade något som aldrig ville bli färdiggräddat. Och hon hulkade och berättade och sen grät jag och så mitt i allt började vi väl skratta också.

”Jag menar, där gick jag hem till honom för att berätta att jag väntade barn. Och innan jag hunnit säga något sa han att han ville göra slut. Jaha sa jag, men nu är det så att vi ska ha barn, och sen gick jag hem.” Och sen började hon staka sig. För några veckor senare blev det klart att det inte skulle bli något barn, och killen som inte längre skulle bli pappa var förstås till inget stöd alls. Men B sörjde, hon sörjde så telefonlinjen mellan oss skvalpade.

Åren gick och drömprins efter drömprins visade sig vara tomt kvackande grodor. Sista gången jag träffade B satt vi på Centralen och hon såg eftertänksam ut, som om hon var osäker på om jag skulle förstå vad det var hon ville säga. Sen berättade hon i alla fall, sa att hon funderat länge, och tänkt sig att åka till Köpenhamn. För att se om hon inte kunde bli mamma på egen hand.

Jag tror att jag grät då också, för att jag var så glad över att hon närmat sig ett alternativ som man sällan kommer fram till lättviktigt.

Så tanken på att hon kanske hade gjort allvar av sin plan fanns väl någonstans i bakhuvudet, när jag igår gick för att möta henne vid tunnelbanan. Men det var ändå en sån otrolig överraskning när hon stolt visade vad som nu är på gång.

Det är så spännande, så häftigt, så stort. Den lilla bebisen som får B till mamma, får nämligen i henne mer livserfarenhet och mod än många barn med två föräldrar ens är i närheten av att uppleva. Det kommer att bli inget mindre än fantastiskt. Tufft, säkert kämpigt, och mellan varven rakt av skitjobbigt. Men ändå. Så alldeles, alldeles fantastiskt.

Osorterat

23 Aug

Första dagissjukan för terminen är här. Det är slående att Esme är kärnfrisk de sju veckor hon är hemma med oss, men blir tvärförkyld efter nio dagar på förskolan. Jag har pallat upp spjälsängen med Filmens historia del ett och två, och hoppas att hon sover någotsånär inatt. Tur i oturen att dagis är stängt imorgon, så att vi ändå hade planerat för att vara hemma. (Eller vi och vi, jag ska till jobbet. Esme kurerar och kurar med sin pappa.)

Det är sådär att jag skulle vilja ha något smart och kanske lite roligt att skriva om, men att jag är ganska långt ifrån smart och rolig. Det är mest lite höstdepp inombords, eller kanske bara trötthet. Jag tänker oviktiga tankar om oviktiga saker blandat med väldigt superviktiga funderingar som jag inte riktigt förmår att ro i land. I min telefon har jag en to do-lista som aldrig tar slut fast jag bockar av grej efter grej. Men jag är i alla fall nöjd över att jag igår gjorde något som jag dragit mig för att lösa hela sommaren. Nu behöver jag bara slutföra också.

Det är så med den här handlingsförlamningen att jag inte ens tackat ordentligt för Esmes alla fina tvåårspresenter. Min brors fru kände sig till sist tvungen att höra om paketet överhuvudtaget kommit fram. Man vet ju aldrig med posten nuförtiden, etc. Så då skämdes jag – såklart – och skulle kompensera genom att maila över lite bilder. Men det har jag inte heller gjort, vet inte ens om jag fått upp det på min lista.

Nä det är något lite långsamt och lulligt över mig just nu, att jag inte orkar rädda pelargonerna som drunknar i skyfallet eller ens resa mig upp och tvätta av mig sminket. I själva verket borde jag väl bara gå och sova, orka bestämma mig för att det ju är det jag ska göra.

Så blir det en annan dag i morgon, som man brukar säga. En annan dag, när solen säkert bryter igenom molnen på det bästa av sätt igen.

Det var bättre förr

21 Aug

Jag fick rysningar i hela kroppen när introt till nya Dallas drog igång. För att det var som : samma manér med parallella bilder, samma logga, samma signaturmelodi. Daa-da-daa, da-daa-dadadaada, daa-daa-daa-dadadaaaaa…

Men därefter var det förstås mest bara skit. JR är alltid JR, och kul att Bobby och Sue Ellen hänger i. I övrigt var det One Tree Hill för hela slanten (även om den yngre generationen tvålfagra herrar Ewing råkar vara direktimporterade från Desperate Housewives). Det där ogenerat och fullkomligt distanslösa melodramatiska, med vändningar som saknar all slags psykologisk trovärdighet; det är definitivt som ur en sämre tonårsserie.

Så nej, denna omgång oljedrillande kommer jag inte att följa. Jag behåller hellre mina barndomsminnen från Dallas-tittandet efter lördagsbastun på 1980-talet, eller från alla dessa kvällar när jag höll mormor sällskap i den sällsamt turkosgröna plyschsoffan. Mormor älskade Dallas.

Jag antar att jag rös för att jag för en stund trodde att jag hade kommit över en tidskapsel med bevarade ögonblick från en svunnen tid. Fast jag borde ju veta att repriser och remakes bara funkar i fiktionens värld. Om ens där.

Tut tut, här kommer jag

19 Aug

Esmes bästa födelsedagspresent är en illrosa docksulky. Hon älskar att trampa runt, runt i lägenheten skjutandes på den – och har blivit ruggigt duktig på att manövrera trösklar och andra hinder. Extra sött är det när hon packar vagnen med en halvklädd docka och väska och drar på sig ett påskägg som hatt. Hon är tokseriös och fokuserad medan hon kör på, fullständigt omedveten om sin egen gullighet.

Ut på promenad, liksom. Det är det som är grejen.

Way Down in the Hole

18 Aug

Som tidigare meddelats har vi alltså börjat se om The Wire. Det är dessutom första gången vi betar av den i rätt ordning.

Första vändan dök vi rakt in i säsong två, utan att veta att det överhuvudtaget fanns en säsong ett. Förvirringen var total men vi svalde det med hull och hår i tron att serieskaparna hade helt galet hög tilltro till tittarna. ”Fan vad modigt att dom inte förklarar nånting!” mös vi, tills vi efter sista avsnittet kom oss för att googla fram sanningen.

Hursomhelst är det ju ett magiskt stycke tv-berättande även när man börjar i rätt ände. Som alltid är det dessutom lättare att verkligen greppa detaljer och finesser när man redan känner till storyn i stora drag. Och herregud, vad det finns sköna dialoger, blinkningar och grepp att imponeras av. Det är nånting med stämningen, som trots att ämnet är superdeppigt från början till slut, känns upplivande och hemtrevligt. Jag kan inte förklara det på något bättre vis, än att alla som gillar en bra deckare vet vad jag menar. Knark och ond bråd död, korrumperade makthavare och hopplösa hierarkier. Och samtidigt, så vackert och livfullt och ofta riktigt jävla roligt.

Så, har du inte sett The Wire ännu, så bara gör det. Du kommer inte att ångra dig.

Inredaren

18 Aug

Efter närmare nio år tillsammans har vi slutligen köpt en säng.

Vi har alltså inte legat på golvet fram till dags dato, men väl i den 120-säng som jag ärvde efter mina föräldrar i slutet av tonåren. Det är en bra säng, absolut, men nog i smalaste laget för en hel familj.

Lyxen i att plötsligt ha oändligt med utrymme (jomen, det känns så) i vår splitternya 160-säng, för att inte tala om vad det gör för min rygg att ha en madrass anpassad efter min vikt snarare än efter min pappas… Jag är helt säker på att detta bidragit till att det inte varit ens hälften så kämpigt att kliva upp i ottan som befarat under min första jobbvecka efter semestern.

Nu är bara frågan vad mer i hemmet som kan förbättras, för att göra livet ännu lite varjedaglyxigare.

Kanske en soffa som inte är så söndernött i tyget att den behöver bäddas in i lakan? En fungerande badrumslampa? En hylla till köket? Eller kanske till och med några tavlor på väggarna om jag går riktigt wild and crazy? Hell, möjligheterna är ju oändliga!

75 år senare blev han äntligen morfar.

12 Aug

Pappa har alltid varit återhållsam i sitt uttryck, även om han inuti bär en prunkande bukett av starka känslor. Jag antar att det hänger ihop med en strängt religiös och gammaldags uppfostran; farmor och farfar var födda på 1800-talet.

Å ena sidan kan jag se att han gjort en enorm resa både klassmässigt och kulturellt, som tog sig från det norrländska skogsbrukandet till tjusiga arkitektkontoret i storstaden. Å andra sitter de stränga värderingarna i ryggmärgen, låter honom inte lata sig ens när han närmar sig de 80. Därför var det ett av helgens mest skimrande ögonblick när hans enda barnbarn, den nyblivna tvååringen, lockade honom till att sittdansa. Till Här kommer Pippi Långstrump, som hon själv uppträdde till på sitt alldeles eget oefterhärmliga vis.

Det är nog meningen med hela alltet, att få leva och förändras och uppleva och påverkas och förtjusas. Att Esme finns gör oss alla till något annat, något mer. Att Esme finns, är det bästa jag vet.

Tomheten

12 Aug

Och så var det söndag kväll och jag har gråtande vinkat av mina föräldrar och börjat sätta ihop komihåglistor inför vardagen som börjar redan imorgon. Hela den extralånga sommaren är visst över.

Jag är jätteledsen, precis som jag var dagen före jobbstart för ett år sen, men det är ändå inte lika dramatiskt. Visst kommer jag längta ihjäl mig efter Esme, men nu jobbar jag deltid och kommer att få ha många härliga eftermiddagar och kvällar med henne. (Jag kan inte förstå hur jag skulle klara av att jobba heltid igen som jag gjorde förra hösten, åtminstone inte på ett jobb där heltid betyder att man presterar in i det sista tills klockan slagit 18. Varje dag. Jag ser inget bra med det, det passar inte min hjärna och det lämnar för lite tid till återhämtning och familjeliv. Finge jag bestämma skulle jag aldrig mer jobba efter klockan 17.)

Men dessa avsked är ändå knäckande för mig. Hela mitt liv har handlat om att vinka adjö till någon eller några jag älskar, det är så det har sett ut sen vi lämnade Finland och hela familjen bakom oss. Nu är det bara jag kvar i Sverige och helger som den gångna ifrågasätter jag verkligen varför. Esme älskar sin mummi och mufa nåt så väldigt nu, hon har pratat om dom varje stund de inte varit här, och lyckligt kravlat upp i deras varma famnar varje gång de dykt upp igen. Jag vet att hon kommer att fortsätta fråga efter dom nu när de åkt, och det smärtar att hon inte kan få vara med dom förrän tidigast om några månader igen.

Det är sånt som gör att det är svårare att säga hejdå nu än tidigare, tror jag. Det känns som tiden rinner mellan mina fingrar och jag undrar varför jag låter den handla om så mycket annat än det jag i själ och hjärta känner är viktigt. Samtidigt är det i princip omöjligt att tänka sig till exempel en seriös ompositionering till Finland. Vad skulle vi göra där, hur skulle vi försörja oss, skulle vi ens trivas? Min man kan ju inte ens språket, vilket redan det egentligen gör hela tankeexperimentet orealistiskt.

Så jag sitter här i min råttfälla mellan två länder, fast i att längta och sakna och ta farväl. Det är ju också en jäkla livsstil, medan klockan tickar obönhörligt och de där dagarna som är mitt liv handlar om mestadels helt oviktiga saker. Hej höst, här kommer jag – Deppig 79:a.

Bästa födelsedagstårtan

12 Aug

För några minuter sen var det exakt två år sedan Esme kom till världen.

Vi firade en dag i förväg, med tårta och närmaste släkten. Jag som de senaste åren haft lite otur med mina tårtor hade lagt lite extra fokus på att nu få till en som skulle vara både fin och god. Finheten fick Ikeas hjärtformar i silikon stå för, godheten kombinerade jag utifrån olika smarrigheter jag fann ute i bloggosfären. Och ska man döma utifrån mina smaklökar (inte helt okräsna) och åtgången på den rejäla tårtan, så blev det en synnerligen lyckad komposition av det hela.

Såhär gjorde jag:
Först kokade jag lemon-limecurd enligt Annikas anvisningar. Sen bakade jag en extrapösig tårtbotten såsom Tårtspecialisten plägar, som jag delade i fyra delar. Därefter vispade jag ihop vaniljsås, mosade en liter jordgubbar och smiskade ihop ett par deciliter vispgrädde. Med en fyllning av i tur och ordning curd, vaniljsås och jordgubbar, och ett gammaldags hederligt täcke av vispad grädde och ytterligare jordgubbar, kan jag säga att det blev en grym tvåårstårta. Ett hett tips är att montera tårtan en natt i förväg, så att bottnarna hinner suga åt sig av godsakerna sådär lagom mycket.

Och såhär såg den ut innan vi högg in – inget proffsfoto och ingen proffsbagare, men i alla fall.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.