Stockholm i mitt hjärta

16 Sep

Häromdagen fick min man ett samtal om en eventuell möjlighet till ett annat slags liv. Jag tänker på det när jag läser om Saras längtan bort, och inser att där är inte jag. Vi längtar just inte bort härifrån, vi behöver inte nödvändigtvis något annat.

Men ändå. Man börjar ju tänka, när sådana samtal kommer.

Jag har flyttat runt hela mitt liv, inte alldeles vansinnigt ofta, men sisådär var sjätte år. Och nu är jag inne på mitt sjunde år som stockholmare.* Ibland får jag frågan om jag inte vill bo i Finland igen, om vi aldrig tänker i de banorna. Och det är klart att vi gör, fast inte seriöst. Min man kan inte finska, jag har inte levt i Finland sen 1986. Någon gång får jag också frågan om en tillbakaflytt till Västerås, men bara från sådana som tror att jag har familj kvar där. Det har jag inte, och så charmig är inte Mälarstaden att jag skulle vilja bo där av andra skäl. Och så har vi då den norrländska kuststaden som min man kommer från. Den är väldigt liten och väldigt långt bort från allt som jag känner och älskar.

Så vad gör man då? Letar upp en helt ny stad som man kanske gillar, men inte har någon anknytning till? Börjar om från början, bara för ombörjandets skull, för att det är det man litegrann är programmerad till att göra? Nja, va.

Men det är klart att det ändå sår ett frö, när någon hör av sig och tipsar om möjligheten till något annat. Stora ytor, frisk luft, ett lugnare tempo. Barnvänligt och stillsamt. Och samtidigt, helt otänkbart…långsamt. Det är väl bara så att vi älskar Stockholm, även när det är en obekväm kärlek. Det där enkla lilla småstadslivet, är det ändå inte bara en chimär?


*Strängt taget är det det trettonde året, men förra sexårsvändan betade jag av för 20 år sedan.

About these ads

14 svar to “Stockholm i mitt hjärta”

  1. Lisa 16 september, 2012 at 09:59 #

    Jag längtar nog ganska ofta bort. Bort ifrån snack om bostäder hets och ytlighet. Det är svårare vad man längtar till tycker jag. Jag kommer oftast fram till att jag skulle vilja ha mer tid vilket man kan köpa sig på mindre orter där det kostar mindre att bo.

    • Esmes mamma 16 september, 2012 at 10:22 #

      Jo men sådär är det ju verkligen. Boendet, hetsen och ytligheten är rejäla nackdelar med Stockholm. Tiden ett ständigt återkommande dilemma. Samtidigt är Stockholm så mycket, kan vara så mycket, beroende på vad man själv väljer.

      Min bild av livet på en mindre ort är att valmöjligheterna är så få, normerna så snäva. Bröddisken bedrövlig, kulturutbudet obefintligt, sanningarna fastslagna. Trots att det finns frisk luft blir det syrefattigt, på något sätt. Ibland tänker jag att man kanske måste ha sina rötter i det lilla samhället för att verkligen kunna uppskatta det. Men mina rötter gror envist i asfalt.

  2. Sara 16 september, 2012 at 10:45 #

    Oh, nej, tror du det? Att småstadslivet är en chimär? Jag längtar ju dit ju! ;)

    • Esmes mamma 16 september, 2012 at 11:37 #

      Haha… Jag tror att det är en önskedröm att det skulle vara så mycket enklare än livet någon annanstans. Men säkert är det don efter person, och jag anar att jag passar bäst där jag redan är. Trots nackdelarna med storstaden.

  3. Lina 16 september, 2012 at 13:27 #

    Jag längtar bort mest hela tiden, från stan. Men längtar ändå tillbaks till stan när jag är på landet… Vet inte vad lösningen kan vara på det riktigt.

    Men att flytta till något helt nytt? Det låter väldigt läskigt.

    Förresten, säger det igen, du skriver så otroligt bra! Kastar mig över dina inlägg, tack!

    • Esmes mamma 16 september, 2012 at 15:43 #

      Gräset är alltid grönare… Man har nog alltid sin beskärda del av minussidor oavsett var man bor. Kanske man bara därför måste försöka lista ut vilka plussidor som väger tyngst?

      Tack själv, du anar inte hur glad din kommentar gör mig.

  4. Lisa 16 september, 2012 at 13:48 #

    Ett sämre kulturutbud är det absolut på landet men att det skulle vara mindre tolerant än storstaden är en av storstadsborna väl odlad myt. Om något är storstadsbor, eller innerstadsmedelklassen, bättre på att dölja sina fördomar och sin trångsynthet.

    • Esmes mamma 16 september, 2012 at 15:41 #

      Så kanske det är, jag har ju aldrig bott på landsbygden så jag vet inte säkert. Det enda jag vet är att den minsta stad jag har bott i, Västerås, också var den mest intoleranta och besvärliga att finna sin plats i. Därför har jag kanske felaktigt dragit slutsatsen att en ännu mindre stad – för att inte tala om något som skulle definieras som landsbygd – skulle vara ännu svårare för mig att känna mig hemma i.

  5. Katarina 16 september, 2012 at 17:02 #

    Jag tänker precis som du. Ibland får jag panik och tänker att vi måste bort från innerstans sus och dus, dess avgser och allt slödder i kvarteren. Men sen ändrar vi oss kvickt. Vi bor så bra trots allt. Nära flera fina parker och på gångavstånd till min mammas jobb och till svärföräldrarna (som gärna sitter barnvakt). Vi tar oss till våra jobb på under halvtimmen (älska korta restider!) och har nära till skolor och förskolor som håller god kvalitet. Både jag och min man växte själva upp i Stockholms innerstad och det blev ju folk av oss också. *skrattar*

    • Esmes mamma 16 september, 2012 at 23:16 #

      Ja jag har aldrig känt sådär att barn per definition borde få växa upp på landet. Men det finns helt klart stunder när jag känner att det skulle ha sina fördelar att kunna ge Esme lite mer utrymme såväl inne som ute. I vårt fall finns det ju inte så mycket närsläkt i krokarna heller. Men med det sagt…älskar vi ändå det vi har.

  6. Lisa 16 september, 2012 at 23:22 #

    Nyfiken undrar vilka som är slöddren i kvarteren, min gissning är människor som använder träningstights när de inte tränar.

    • Katarina 17 september, 2012 at 10:10 #

      Ha ha, jag uttryckte mig nog lite dumt. ;) För min del går jag gärna runt i tränings- eller mysbyxor även när jag ej tränar. Mångfalden av stilar och uttryck är underbar i en myllrande storstad. Däremot är det inte lika trevligt att se missbrukare sitta och injicera droger utanför ens fönster, eller att höra talas om den högsta brottsligheten i stan nära oss eller att hamna mitt i lemmeltåget av brölande och ibland våldsamma
      supportrar. Det är de sakerna som får mig att känna obehag, även om det är sällan.

  7. Lisa 17 september, 2012 at 10:21 #

    Visst kan det vara så men staden är ju allas inte bara den välanpassade medelklassens och slödder tycker jag verkligen inte att man ska kalla några människor.

    • Katarina 17 september, 2012 at 16:13 #

      Håller med! Slödder var fel verkligen fel ordval. Snarare är det kriminaliteten jag tycker är otäck, i synnerhet som mamma till två döttrar då jag vet att det begås många våldtäkter i området. Just mångfalden var det absolut bästa med att växa upp i stan. Jag har för övrigt personligen svårt att klassa mig själv som välanpassad medelklass (menar ej att du antydde det heller). Kommer från en arbetarfamilj och växte upp i en hyresrätt med en ensamstående mamma och vi har alkoholister i släkten. Detta var innan yuppieeran slog till på 80-talet och innerstan såg helt annorlunda ut på den tiden. Långt ifrån dagens fantastpriser på
      bostadsrätter etc. Jag och mina vänner hade verkligen inte de mest förspända bakgrunderna. Tack för ordet och för en intressant diskussion.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: