Arkiv | november, 2012

Totoro

26 Nov

En bekant småbarnsfar har sagt att det aldrig är för tidigt att börja med Min granne Totoro. Så under helgens sjukdomsbonanza (förkylning, feber, kaskadspyor över halva mamman och hela vardagsrumsmattan) inledde vi Totoro-eran.

Esme är exalterad. Alltså så till sig att det var länge sen jag upplevde något liknande. Hon ropar och tjoar, vinkar och skrattar, hojtar ”Tottojjooo, hyvä Tottojjooo, hieno Tottojjooo, iso Tottojooo”* och älskar kattbussen, eller ”kissabussi som hon har finskifierat den till. Ibland är det ”läääschkit”, men oftast är det bara helt oslagbart superbra.

Vi såg 86 minuter Totoro tre gånger igår. Det lär bli några vändor idag också.

*”Tottoro, bra Tottoro, fina Tottoro, stora Tottoro.”

Mufa

22 Nov

Det finns en fin kontinuitet i det faktum att Esme är lika passionerat förälskad i sin morfar, som jag alltid var i min. Den stora skillnaden är väl att min pappa är helt urusel med barn, medan min morfar faktiskt var fantastiskt lekfull och skojfrisk.

Grejen med pappa är att han aldrig någonsin har anpassat sig efter ett barn (inte så många vuxna heller, för den delen). Han gör sina grejer i sitt tempo, pratar om sina saker på sitt sätt, är superobekväm med att leka och busa och kan inte ens läsa högt ur en barnbok på ett naturligt sätt. Men inget av det spelar någon roll för Esme.

När vi hälsar på hos mina föräldrar är det nämligen endast Mufa som gäller. Hon flyger upp ur sängen på morgonen, tjuter ”Mufaaaa!” och sen är det igång. Hon följer efter honom överallt, tittar storögt på allt han gör, gråter förtvivlat när han går. Och kanske är det väldigt grundläggande mänsklig psykologi det där; att man attraheras av den som är både självsäker och lite otillgänglig. Det är ju uppenbart att min pappa alltid har något på gång, om det så är att hänga upp en lampa eller hugga ved till brasan. Och det är uppenbart att han själv tycker att det är viktiga saker han håller på med, så viktiga att inte ens Esme med sina stora blå kan konkurrera.

Det där både märker och reagerar hon förstås på. Hon åtrår min pappas tid, för att han är den som ger henne minst av den.

Samtidigt vet jag ju att min pappa ger Esme just så mycket kärlek och uppmärksamhet som han förmår. Hon är det mest fantastiska i hans liv, men inte ens det mest fantastiska är viktigare än han själv. Det där är inte alltid så enkelt att hantera – inte heller för den dotter som har fått vänja sig vid detta under hela sitt liv. Ändå är det också ganska enkelt och oföränderligt. Min pappa behöver inte riktigt någon annan än sig själv, men skulle plocka ner månen från himlen åt oss om vi ville det.

Kanske handlar det om ett slags gammaldags manlighet, eller så är det bara sådan han är.

Armas Ilmari

19 Nov

Min morfar var ursprungligen döpt till Armas, ett namn som han avskydde och snart nog bytte mot sitt andranamn Ilmari. Jag vet ytterst lite om hans föräldrar, men jag tar gärna fasta på att de måste ha älskat sin Armas lika mycket som jag älskar min Esme – bägge namnen betyder ju också älskad.

Morfar var äldst av sju syskon och överlevde dom alla, fem bröder och en vacker och omhuldad syster. Det säger en del om hans livsvilja och okuvliga styrka, och ganska brutala fuck off-mentalitet. Jag tänker på det när jag tittar på den tunna guldringen på mitt långfinger; det är morfars förlovningsring från 1938 som jag fick i lördags, efter begravningen. Det är högst logiskt att den endast passar på mitt högra fulfinger, jag tänker mig att den kan stråla ut lite pondus och kuva den behagsjuka som ibland kommer över mig i de sämsta av situationer.

Morfar var också oerhört rolig, varm och kärleksfull, åtminstone mot de få utvalda. Han kom nog aldrig överens med andra män så väl som han klickade med kvinnor, barn och djur, men det vet jag egentligen inte om man kan betrakta som ett karaktärsfel. Han trivdes väl bara med att vara tuppen i hönsgården, ofelbart lojal mot min mormor, alltid lika stort stöd för min mamma, sitt enda barn. Även min syster och jag hörde till morfars flickor, med en självklar plats i hans hjärta. De sista åren när han parkerat sig i sin bastanta 1940-talsfåtölj brukade jag krypa ihop på armstödet och klappa hans kind, eller hand, medan han suckade förnöjt med en allt blekblåare blick.

Jag tycker att morfar var stilig också, med ljust hår och markerade drag. Han hade jättestarka händer och gillade att hemmagymma långt innan det här med work out och träningsredskap egentligen hade slagit igenom. Han konstruerade till och med sina egna redskap för att träna upp händerna, så att han skulle bli en ännu bättre tävlingsskytt. På en vägg hängde han skjutvapen och knivar, våld var nog inte så skrämmande för en som genomlevt krig.

När mamma och jag gick igenom hans plånbok fanns där flera gamla svartvita foton, sådär pyttesmå som de riktigt gamla bilderna tenderar att vara. Alla var från krigstiden, ett föreställde ett smärtsamt ungt uniformgäng samlade kring ett dragspel. Där fanns nog morfars bästa vänner, de som aldrig kom hem från kriget. Att just morfar skulle klara sig utan fysiska sår, var såklart aldrig givet.

Men han klarade sig. Morfar kom hem och levde ett ovanligt långt och friskt liv, där endast de synliga kärlen på näsan skvallrade om en fruktansvärt kall tid. Jag vet egentligen inte om han gjorde allt det han ville, men jag tror det. Jag tror faktiskt att både han och mormor hör till de nöjdaste människor jag någonsin känt, trots att de aldrig fick något gratis och kämpade under hela sina liv.

Eller så var det kanske just därför dom mådde så bra.

Homeland

12 Nov

Andra säsongen, alltså. Fortfarande ojämnt, lite för många bitar som manusförfattarna löser med orealistiska tillfälligheter, och outhärdligt överspel av Claire Danes mellan varven. Men ändå. Det är jävligt spännande också. Jag är dessutom klart svag för den hopplösa relationen mellan Brody och Carrie. Titta om ni inte redan följer!

 

Smal är fan inte lika med lycklig.

11 Nov

Av olika skäl har jag gått ner fem kilo de senaste veckorna. Det är ungefär så mycket som jag har tyckt att jag behövt tappa de senaste åren. Men nu när det hänt inser jag att jag inte alls trivs, jag vill ju inte alls se ut som 21 igen. Knappt några av mina älskade kläder passar; nästan från en dag till en annan sa det pfffft och så blev allt av tältmodell. Jag trodde inte att fem pannor skulle göra så stor skillnad, men herregud alltså.

Samtidigt vet jag att vadderingen återvänder inom en ganska snar framtid, så det är inte direkt läge att hetsköpa en helt ny garderob i storlek 34 heller.

Men vad gör jag fram till dess? Säkerhetsnålar ihop klänningarna i ryggen? Håller byxorna uppe medelst livrem och hängslen? Försöker övertyga världen om att höfthängande kjolar visst är det nya svarta?

Tips mottages tacksamt.

Dag 8: 10 saker jag ville bli när jag var liten.

11 Nov

Det fanns bara en sak jag ville bli. Författare.

Och än är jag inte tillräckligt stor för att helt ha släppt den drömmen.

Så kastar vi en våt yllefilt över alltihopa

5 Nov

Det här är verkligen på riktigt en av de sämre måndagarna jag upplevt. Herregud. Gick luften ur bara i min del av Stockholm eller gäller det hela stan?

Hursom. Här kommer en länk alla bara måste klicka på. You won’t regret it.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.