Mufa

22 Nov

Det finns en fin kontinuitet i det faktum att Esme är lika passionerat förälskad i sin morfar, som jag alltid var i min. Den stora skillnaden är väl att min pappa är helt urusel med barn, medan min morfar faktiskt var fantastiskt lekfull och skojfrisk.

Grejen med pappa är att han aldrig någonsin har anpassat sig efter ett barn (inte så många vuxna heller, för den delen). Han gör sina grejer i sitt tempo, pratar om sina saker på sitt sätt, är superobekväm med att leka och busa och kan inte ens läsa högt ur en barnbok på ett naturligt sätt. Men inget av det spelar någon roll för Esme.

När vi hälsar på hos mina föräldrar är det nämligen endast Mufa som gäller. Hon flyger upp ur sängen på morgonen, tjuter ”Mufaaaa!” och sen är det igång. Hon följer efter honom överallt, tittar storögt på allt han gör, gråter förtvivlat när han går. Och kanske är det väldigt grundläggande mänsklig psykologi det där; att man attraheras av den som är både självsäker och lite otillgänglig. Det är ju uppenbart att min pappa alltid har något på gång, om det så är att hänga upp en lampa eller hugga ved till brasan. Och det är uppenbart att han själv tycker att det är viktiga saker han håller på med, så viktiga att inte ens Esme med sina stora blå kan konkurrera.

Det där både märker och reagerar hon förstås på. Hon åtrår min pappas tid, för att han är den som ger henne minst av den.

Samtidigt vet jag ju att min pappa ger Esme just så mycket kärlek och uppmärksamhet som han förmår. Hon är det mest fantastiska i hans liv, men inte ens det mest fantastiska är viktigare än han själv. Det där är inte alltid så enkelt att hantera – inte heller för den dotter som har fått vänja sig vid detta under hela sitt liv. Ändå är det också ganska enkelt och oföränderligt. Min pappa behöver inte riktigt någon annan än sig själv, men skulle plocka ner månen från himlen åt oss om vi ville det.

Kanske handlar det om ett slags gammaldags manlighet, eller så är det bara sådan han är.

About these ads

11 svar till “Mufa”

  1. Hanna 22 november, 2012 den 19:37 #

    Väntar på boken.

    • Clara 22 november, 2012 den 20:14 #

      +1 !!!! Ingen kan skriva som Esmes mor

  2. Clara 22 november, 2012 den 20:13 #

    Så fint att de funnit varandra! Kanske Esme gillar att han verkligen är sug själv och inte försöker vara som en tvååring.

    • Clara 22 november, 2012 den 20:14 #

      Och ”sig själv” ska det förstås stå!

  3. Esmes mamma 22 november, 2012 den 21:41 #

    Ni är för snälla! Tänkte just på hur mycket sämre text jag producerar mot vad jag skulle vilja. Så tack för peppen, den kom i rättan stund från två som skriver ofantligt bra själva!

  4. Annika 23 november, 2012 den 08:58 #

    Jag tycker din beskrivning låter mitt i prick – den sortens personlighet som kanske mest förknippas med somliga män, varför kan vi bara spekulera kring, men kanske förvaret fler mä än kvinnor tillåtits vara sådana som dy beskriver att din far är?

    Kärleken till er är ju det viktigaste.

    • Esmes mamma 23 november, 2012 den 11:09 #

      Jag tror att det helt klart har att göra med vad vi har för förväntningar på kvinnor respektive män. Min pappas föräldrar var ju dessutom födda på 1800-talet så det är klart att han har fått lite andra värderingar med sig än de som råder idag.

      Men som du säger, kärleken finns verkligen där.

      • Annika 25 november, 2012 den 18:58 #

        Insåg vikten av att läsa igenom kommentarer so skrivs på mobilen innan man trycker iväg dem tur att du begrep vad jag menade ändå!

  5. Lisa 23 november, 2012 den 11:59 #

    En väldigt träffsäker beskrivning av en viss typ av man och hur man i allmänhet förhåller sig det sådana män. Repekten för mannens projekt och behov av utrymme för dessa är ett väldigt intressant fenomen. Jag kan bli fullständigt vansinnig på dessa tendenser i mitt föräldrahem och det faktum att min annars så klipska mamma inte inser hur hon uppvärderar män, i synnerhet pappa.

    • Esmes mamma 25 november, 2012 den 04:23 #

      Det sitter väl i ryggmärgen hos din mamma, som hos så många andra. Jag antar att det enda man verkligen framgångsrikt kan göra är att försöka stävja sina egna tendenser åt det hållet. Åtminstone har jag en släng av dessa, jag också.

      • Lisa 25 november, 2012 den 15:14 #

        Jo fast du har en helt anna självinsikt och med självinsikt kommer man långt tror jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: