Arkiv | 30 saker om mig RSS feed for this section

Dag 30 – Ett sista ögonblick

25 Dec

Vi begraver svärfar en strålande vacker oktoberdag. Det är som att solen själv vill värma och skina och lite extra för oss, så att vi ska orka ta oss igenom den här stunden som ingen av oss egentligen vill behöva genomlida. Ceremonin hålls i en vacker församlingslokal, utan präst, in i minsta detalj planerad av oss i familjen.

Staffan heter begravningsförrättaren. Vad han som sköter musiken heter vet jag inte, men han är tjock och ganska ful. Solstrålarna dansar genom fönsterrutorna och bländar svärmor så att hon till sist måste smyga fram och be Staffan dra för lite. Vi sitter längst fram, stela av ansträngning och återhållen sorg. Bakom oss bröder, svägerskor, syskonbarn, kusiner, vänner. Framför oss en vit urna med svärfars namn på. Jag kan under hela ceremonin inte förmå mig att visualisera vad urnan innehåller. Runt urnan finns en cirkel av värmeljus.

Staffan leder oss varsamt genom ceremonin. Läser texten vi gemensamt skrivit om svärfar. Om hans kärlek till familjen, till musiken, till hemmet. Det börjar krackelera bakom oss, jag hör den ena snyftningen efter den andra. När folk kliver fram för att tända värmeljusen förstår jag vidden av vad vi har gjort. Tårarna forsar, distansen är borta. Aldrig förr har jag varit på en begravning där alla gråter, tänker jag. Sen ser jag två av syskonbarnen, båda jämnåriga med min man. Dom är färdiga att bryta ihop fullständigt, ramla ihop i en hög framför resten av oss och smälta bort.

Såhär gör man ju inte, tänker jag. Såhär gör inte jag. Jag kramar min mans hand, stryker svärmor över kinden, koncentrerar mig på några envisa solstrålar som hittat in mellan gardinvåderna.

Sen kommer den sista sången vi valt ut, och redan innan den går igång vet jag att jag inte längre kommer att kunna hålla ihop. Och för första gången på en begravning hör jag mig själv snyfta högt, faktiskt tror jag att jag liksom kvider till och bara släpper.

Vi lyssnar på Thorstein Bergmans Om du någonsin kommer fram till Samarkand och jag vet att den rymmer själva kärnan i att förlora en älskad.

”Jag vaknade vid att solen lyste på mig.
Genom fönstret, som stod öppet, kom en vind.
Sommarns ljus och dofter, alla kunde nå mig,
och i kudden fanns ett avtryck av din kind.

Och jag visste, i det ögonblick jag vaknat,
att för mig det hänt, det som vi talat om ibland.
Och jag önskar att du får allt som du saknat
om en gång du skulle nå ditt Samarkand.

Över ängen gick jag. Sommaren, den fanns så nära.
Allting levde – om än allt liv är blott ett lån.
Jag höll tillbaka mina rop på dig, min kära,
ty jag visste du var långt, långt härifrån.

Ja, jag grät i nätterna, så klara.
Ändock hoppas jag du når ditt drömda land
och att någon blir för dig vad jag ej kunde vara,
när en gång du når ditt eget Samarkand.

Om du nånsin kommer fram till Samarkand…”

Dag 29 – Mina ambitioner

22 Dec

Med risk för att låta bitter:

Jag är väl en sån som levererar, som det heter på pajig jobbsvenska. Ibland tänker jag att jag gör det i såpass hög grad, att det kommer att hindra mig från att bli något märkvärdigt i karriärsväg. Det är ju sällan dom som jobbar bäst som premieras högst, om man tänker efter. Snarare verkar mycket i arbetslivet handla om att vara duktig på att se ut som att man presterar, samtidigt som man ska vara skicklig på att entusiasmera och blåsa upp sig och sina projekt.

Jag har ingen lust att hålla på med charader. Kanske är det surfinnen i mig som talar, eller så är jag bara osmart. Hursomhelst har mina karriärsambitioner dalat i takt med att jag mött den ena framgångsrika pajasen efter den andra. Dessutom har jag upptäckt att jag inte behöver göra mitt yttersta för att klara mig. Det finns ingen som förväntar sig, eller ens premierar en extraordinär insats. Därför fortsätter jag att leverera och åtminstone vara sann mot mig själv medan jag gör det.

Den verkliga ambitionen i mitt liv är följaktligen Esme. Att ge henne trygghet, harmoni och styrka som räcker till när livet med  alla sina utmaningar slår till på allvar. Jag kommer inte att vara en perfekt mamma, men jag kommer att älska skiten ur henne. Hon kommer att bli besviken, arg och förvånad över saker jag gör och säger. Ofta med rätta – så är det ju i varaktiga relationer. Men aldrig ska hon behöva ifrågasätta om hon var önskad, älskad och behövd. Och det tror jag räcker alldeles tillräckligt långt.

Dag 28 – Det här saknar jag

20 Dec

Åh, det är ju så uppenbart, allra helst sen Esme föddes. Jag saknar att ha familj närmare än 40 mil bort.

Dag 27 – Min favoritplats

17 Dec

När jag föddes köpte mina föräldrar en stor tomt med skog, åker och sjö. Där började dom bygga, och självklart började dom med det viktigaste av allt: en bastu.

Eftersom min far är en tålamodsprövande kombination av idérik arkitekt och pedantisk snickare, och detta var tänkt att vara ett sommarnöje, tog bastubygget i runda slängar tio år. Först därefter började han bygga på det riktiga huset – och ingen av byggnaderna är väl helt klar än idag.

Följaktligen har jag tillbringat mina barndomssomrar i en halvfärdig finsk bastu. Men en sån fantastisk bastu det ändå är! Utsikten över sjön, veden från den egna skogen som sprakar, ångan från stenarna i aggregatet. Det är en plats att landa i, att andas i, att tillåta sig själv att bara vara människa i. Och när hettan blir för olidlig går man tio ynka meter ner till vattnet och låter sig omfamnas av det spegelblanka medan sommarkvällen sakta klingar av.

Det är min favoritplats här på jorden.

Dag 26 – Mina rädslor

15 Dec

Vuxna människor som ojar sig högt och mycket över spindlar, bakterier och andra inbillade hot provocerar mig. Jag är helt enkelt inte så mycket för det där med rädsla, kan ha dåligt tålamod med fobier och ängsligheter och vill helst inte se såna drag hos mig själv. Men det är klart att jag också är rädd, kanske i högre utsträckning än jag vill erkänna.

Som alla mammor är jag såklart rädd för att det ska hända mitt barn något; sjukdom, olycka, otur. Som alla fruar är jag rädd för att min man ska bli påkörd av en buss och aldrig mer komma hem. Som alla döttrar fasar jag för att mina föräldrar ska bli skröpliga och sjuka och dö ifrån mig. Och nånstans är jag väl rädd för att själv förlora hälsan, livet, möjligheterna. Men jag tycker ändå att det är svårt att skriva något genuint om detta. Den där lite fantasilösa sidan av mig, som bara vill utgå från att allt går bra och är normalt och rätt och riktigt, det händer inte mig-sidan, den är rätt stark.

Fast jag måste erkänna att jag ändå är mesigt rädd för läskigheter på tv. Måste byta kanal när det börjar smygas med ficklampor i ett övergivet hus där någon står bakom nästa hörn med en blänkande kniv, eller gömma mig bakom kudden när kvinnan i nattlinne snart jagats ikapp av den ondskefulla seriemördaren i skogen. Så banal är jag.

Dag 25 – En början

14 Dec

När vattnet gick sent en kväll var det ingen störtflod utan ett ganska beskedligt sipprande, men att det var frågan om fostervatten rådde det ingen tvekan om. Smärtorna kom efter knappt fyrtio minuter. Det var snälla, mensvärksliknande känningar som visserligen höll mig vaken, men inte var omöjliga att hantera.

På morgonen åkte vi med en skärrad taxichaufför till Danderyd, blev inskrivna och fick ett förlossningsrum. Jag testade pilatesboll med framgång tills smärtorna började bli för svåra. Då var det dags för badkar med dunkel belysning. Där stannade jag en stund – flera timmar enligt journalen – tills nånting plötsligt förändrades. Det började helt enkelt göra så inåt helvete ont.

Och det var från den stunden som saker började glida ur händerna på mig. Värkarna kom tätt och starkt och var obegripligt långa, jag hamnade i ett töcken av lustgas, vatten och skärande smärta. Till sist vrålade jag i panik och tänkte att jag skulle dö. Plötsligt var det mycket människor i badrummet, som ägnade sig åt ett skiftbyte samtidigt som de försökte lugna mig. Jag fick ur mig att jag ville ha epidural, och min nya barnmorska gick iväg för att ringa efter en läkare.

Narkosläkaren var en pigg och söt tjej. Jag var enligt alla i rummet ovanligt skicklig på att skjuta rygg och ligga still trots helvetesplågorna. Det var bara det att nålen inte gick att sätta. Jag kved och blödde och sög på lustgasen och frågade gång på gång om det inte var klart snart. Till sist undrade narkosläkaren bekymrat om det möjligtvis är så att jag att jag har skolios.

Och ett litet ljus gick upp. Ryggfan är ju sned, jag får ryggskott rätt ofta och… För en sekund trodde jag att loppet var kört. Det skulle inte gå att ge mig nån epidural, jag skulle inte få den där hjälpen jag var i så desperat behov av, jag skulle faktiskt dö.

Men, läkaren beordrade mig att sätta mig upp med tjockmage och allt, och kröka rygg igen. Jag var återigen skicklig på just detta, kanske tack vare yogan, kanske för att jag inget hellre ville än att få den där jättenålen inkörd djupt in i ryggen. Och jag fick min önskan uppfylld.

Sen kom berusningsfasen. Jag vet inte om man kan bli hög på epidural, men kanske på att slippa undan en dödsdom. Trots att jag plötsligt var mil från den naturliga förlossning jag önskat mig, uppkopplad till sjutusen slangar och maskiner, så kunde jag äntligen kontrollera situationen igen. Värkarna kom och gick i ett hanterbart tempo, jag dansade loss (nåja, allting är relativt) till min medhavda musik, och småsnackade med barnmorskan mellan varven. Målet var att epiduralen inte skulle bromsa förloppet, så jag höll igång.

Och visst öppnade jag mig. Problemet var bara att det inte hände nånting därefter.

Det blev såsmåningom skiftbyte igen och min nya barnmorska tyckte nog att jag var en ganska mesig figur, som utmattad bara lagt mig i sängen för att sova. Hon informerade mig om att det faktiskt var dags att krysta, och att det i mitt fall fick lov att ske med viljekraft eftersom epiduralen dödat mina krystvärkar. Då hade 24 timmar gått sedan vattnet började rinna ur mig, och jag var totalt urlakad, helt tömd på energi.

Man kan lugnt säga att jag var en urusel krystare. Jag andades fel och hittade inga som helst magmuskler att trycka på med. Jag grät och var ynklig, tänkte att dom lika gärna kunde skära upp mig där och då och plocka ut barnet. Barnet för övrigt, som jag inte längre hade nåt intresse av. Jag ville bara slippa det här nu, få vara ifred och sova. Kanske föda en annan dag, på den där finska förlossningspallen med min urkraft sådär som jag så fint visualiserat det hela.

I stället kallades en barnmorska modell större in. Värkstimulerande sattes in och för varje värk pressade jätten hårt på min mage, hjälpte mig att tvinga ut barnet. Det kändes som att en lastbil körde över mig, backade och körde igen, gång på gång. Min man for upp, skrek och hejade, jag tog i och tog i och tänkte att jag står inte ut en gång till, för nu knäcks mina revben och jag får inte luft, kan inte andas, och så plötsligt var det som att jag hittade en sista kraftreserv jag inte trodde fanns.

Så pressade vi en gång till, jag och den stora barnmorskan, det knölade och krånglade som om underlivet vändes ut och in, och så sög det till. Barnmorskan höll upp ett kladdigt litet knyte och frågade ”Ser du vad det är?” och jag tänkte ”Det där är nog inte en pung ändå”.

Sen landade Esme mjukt på mitt bröst och jag som alltid, alltid trott att jag skulle gråta ögonen ur mig i det läget, kunde inte sluta le. Jag var så genomlycklig, så lättad, så befriad. Och Esmes liv hade äntligen fått sin början, sju minuter över midnatt, torsdag den 12 augusti.

Dag 24 – Det här får mig att gråta

12 Dec

Min man har mycket integritet. Stundtals är han direkt introvert. Jag tror att det är en överlevnadsstrategi men det bygger ett starkt tryck inåt som pyser ut i form av magsmärtor och andra plågor. Allra helst sedan hans pappa blev sjuk och nyligen gick bort.

Under de tunga canceråren har min man inte uttryckt sin sorg öppet många gånger alls. Visst har jag sett att han har lidit, men han har aldrig velat prata eller älta situationen med mig i någon större utsträckning. Men det har funnits en handfull stunder när han har gråtit inför mig. Han har alltid gjort det helt stilla, med stora tårar sakta rinnandes nerför kinderna, ögonen som bottenlösa sjöar av sorg.

Och varje gång det har hänt, varje gång som han har visat smärtan i all sin nakenhet, har jag också börjat gråta. Gråta över hans sorg, gråta över min maktlöshet, gråta över livets förgänglighet. Det är som att själva essensen av hur svårt livet kan vara, ryms i min mans tårar.

Jag skulle göra vad som helst för att få honom att le igen, i stället är det jag som har svårast för att sluta gråta när vi väl satt igång.

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

11 Dec

Mat, såklart. Jag är en klassisk tröstätare som kan trycka i mig groteska mängder av allt möjligt onyttigt. Att jag ännu inte blivit riktigt tjock trots att jag i kombination med ätandet är en soffsittare av stora mått, det är något av ett mysterium.

Fysisk närhet. Och då menar jag inte nödvändigtvis sex. Utan mer kel, smek, värme. Exakt hur beroende av att känna en annan människokropp jag är, insåg jag först när jag för många år sen blev helt utan den typen av kontakt. Det liksom värkte av tomhet inne i kroppen, en känsla jag aldrig har glömt sen dess.

Kloka vänner. Man behöver få andras perspektiv på de ingrodda bekymmer man bär på, så är det. Kommer perspektiven dessutom från skarpa hjärnor som drivs av varma hjärtan, ja då kan man vara säker på att det är värt att lyssna och ta åt sig.

Tvätta kläder. Jo, faktiskt. Att få stänga in sig i en varm och fuktig tvättstuga med snabbt snurrande maskiner, väldoft och enkla göromål som att hänga strumporna i exakt rätt ordning i torkskåpet, är ljuvligt och lugnande i all sin enkelhet.

Dansa. Jag är verkligen inget dansproffs. Men riktigt inåt helvete svängig musik, sån där som man bara måste få röra sig till, det släpper på mången hämning. Gärna hemma i ensamhet, faktiskt nästan hellre just det än på lokal. Som till exempel när jag en lördagskväll knockas av det här:

Dag 22 – Det här upprör mig

10 Dec

Här ska man förstås passa på att visa vilken god och ansvarstagande människa man är, och rada upp hemskheter som svält, aga, krig, fattigdom, djurplågeri, miljöförstöring.

Men jag har alltid varit bättre på att gräma mig kring det lilla än att fajtas för det stora. Jag säger inte att det är rätt, jag konstaterar bara faktum.

Så antingen radar jag upp långa tirader om stulna tvättider, helgrenoveringar i arla morgonstund, folk som tränger sig, ohyfsade taxichaufförer, patetiska fastighetsmäklare, fräcka telefonförsäljare… Eller så håller jag min småttighet för mig själv och konstaterar att ja, upprörd blir jag, både nu och då.

Dag 21 – Ett annat ögonblick

7 Dec

Jag lägger mig mödosamt i sängen. Det är varmt, jag är trött, men liksom fortfarande uppe i varv och i behov av lite kvällslektyr. Att ligga på rygg är inte ett alternativ så jag pallar upp några kuddar och parkerar mig i sidoläge. Boken handlar om utvecklingspsykologi och jag läser fascinerat.

Sovrumsdörren står halvöppen, min man tittar på tv i vardagsrummet. Över lägenheten ligger en stark doft av kålgrytan jag lagat bara ett par timmar tidigare. Så när jag vänder sida smäller det till. Ett hårt, distinkt PANG som när champagnekorken just lossar från flaskan.

För en bråkdels sekund står tiden helt still. Jag drar häftigt efter andan, lägger händerna på magen och börjar skaka. Sen ropar jag skärrat på mannen som rusar in, ser förvånad och rädd och glad och tveksam ut på en och samma gång.

Jag hör mig själv säga att det börjar nu.

Och. Så. Börjar. Det.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.