Baby Lamas

En av de tråkigare Bachelor-säsongerna är den med engelsmannen Matt Grant. Han är förstås lång och bredkäkad och stilig, men duktigt ointressant. Och med ganska dålig radar för att vaska fram de vettigare flickorna ur högen, vilket förstås gör att han i slutändan friar till den hårdast blekta blondinen med den uppenbart omognaste personligheten (och ja, hon bedrog honom i Las Vegas typ en vecka efter säsongsavslutningen).

Jag råkade se ett par avsnitt av eländet under veckans vab och hajade ändå till på nämnda blondins efternamn. Det visade sig att hon är dotter till ingen mindre än Lorenzo Lamas. Det tyckte jag adderade en intressant dimension till det hela.

För övrigt har flickan Lamas sedemera funnit sig en riktig slempropp till make som hon nu har dottern Press med. Ja, ni läste rätt. Dom har döpt barnet till Press. Ska man anta att det inte direkt planeras för en stillsam barndom utanför rampljuset?

Återvinning i Bachelor-fabriken

För övrigt kan jag knappt bärga mig tills den nya amerikanska Bachelorette-omgången landar i en tv nära mig. Det är nämligen Emily Maynard, famöse Brads ex-fästmö, som tar över stafettpinnen när inspelningarna börjar i mitten av månaden.

Sen att hon gav ett något tillknäppt intryck när hon charmade Brad må vara hänt, kanske är hon härligare nu när hon får chansen att själv välja och vraka bland bredkäkade karlakarlar?

Emily och Brädan, innan det sket sig kapitalt. Vilket väl var typ en kvart efter den televiserade förlovningen.

Hejdå 2011

Det här var alltså året då:

• Esme var hos oss från början till slut. Underbara barn, som gick från spädis till toddler i ett nafs!
• Jag ledighetsnjöt så det stod härliga till, ända tills det var dags att börja jobba igen. Med facit i hand var det osmart att gå tillbaka på heltid på en högpresterande PR-byrå, allra helst som Esme (och därmed jag) fortfarande vaknar mellan tre och tjugo gånger per natt. Men 2012 går jag ner i arbetstid, så håll tummarna för att det blir lite mer energi över till mig.
• Jag testade bikramyoga. Och gillade! Men tappade tiden att göra det, för tid tar det.
• Morfar blev permanent boende på ålderdomshem…
•  …mormor somnade in…
• …och mamma sålde deras hus. Vi barnbarn fick spridda skurar silverskedar och andra troféer i julklapp, helt märkligt men ändå fint.
• Vi kämpade i åtta månader med att få balkongräcket lagat. När det väl gjordes tog det en timme. Hantverkare, alltså. Kan någon förklara för mig vilken parallellvärld dom kommer ifrån?
• Min syster och svåger fyllde 50. Fast det drunkande lite i det här med att begrava mormor. Men jag fick i alla fall välja diamanter till min syrra.
• Min brorsdotter tog studenten. Helt galet att jag har syskonbarn som är så stora. Fast kanske inte galnare än att jag har en 50-årig syrra?
• Jag åt fler wraps än någon människa egentligen borde göra.
• Jag tyckte att Mad Men och Breaking Bad var det på riktigt bästa på tv. Även om det blev mycket Bachelor och annat underhållningsskräp också, förstås.

Och nu är det snart 2012. Vi ska fira med skaldjur och skumpa, och har alldeles lagom med förhoppningar och löften inför det nya året. Jag kommer inte ifrån att något så snusförnuftigt som hälsa är det jag mest av allt önskar mig och mina kära.

Så Gott nytt år och var rädda om er, fina bloggvänner!

Statusuppdatering

Såhär halvvägs in i långhelgen med Esme tycker jag att vi har hunnit med ganska mycket av det jag hade hoppats på. Såsom:

• Sovit middag tillsammans.
• Kollat på skräp-tv. Det måste vara ödet att min favvo-Bachelor, Brad Womack, dök upp i rutan igår igen!
• Tvättat två stora maskiner.
• Bloggat! Och läst ikapp i alla fall en del av favoritbloggarna.
• Köpt ljung och en annan fin höstblomma till balkongen.
• Dammsugit och dammat av en del. Synd bara att Esme är paniskt rädd för dammsugaren.
• Fikat med en kompis i solen. Vi har tre dejter till inbokade i helgen, med andra trevliga vänner.
• Gått en promenad i solen. Blir en till i eftermiddag.
• Sett en tramsig film. Sweet Home Alabama, jajjamensan.
• Ringt mamma.
• Pussats och kramats, lekt och busat, och det ska vi förstås fortsätta med.

Är det en applåd jag hör, för min fantastiska förmåga att kombinera livsnjuteri med effektivitet?

Long time no see

Som av en händelse börjar säsong 4 av Bachelorette på Femman just när jag lagt Esme för hennes middagsvila. Tyvärr är det inget nytt, utan DeAnna Pappas revansch efter att Brad Womack (ständigt denne Brad!) avspisat både henne och Jenni Croft i säsong 11 av  The Bachelor .

Jag har sett bits and pieces av det hela tidigare, och tycker att DeAnna är mer snygg än härlig. Fast som kuriosa kan man ju alltid följa Jason Mesnicks tv-debut, han har ju hunnit med en hel del i dessa sammanhang sedan dess.

Dessutom kan jag avslöja att DeAnna faktiskt är på väg att gifta sig nu i oktober och att det finns Bachelorette-kopplingar i den unionen, men mer än så säger jag inte (den seriöst nyfikne kan ju alltid googla).

Varvet runt

Det är nästan* slut på min Bachelor-obsession nu. Elvan har gått varvet runt och visar återigen pilot-Jakes säsong, den jag började alltihopa med i våras. Han är ju en synnerligen osympatisk och lismande figur, så det finns ingen poäng i att följa repriserna. Dessutom får den stekande solen och de alldeles för snabbt avverkade sista lediga dagarna mig att längta ut, längta bort från tv:n.

Fast riktigt sent om kvällarna, när Esme somnat och solen tagit en paus, tittar vi på In Treatment. Tidigare har jag sett något avsnitt här och där, men nu gör vi det på riktigt, från början till slut. Att fastna för den serien är förstås en högst logisk  förlängning av att vara insnöad på Frasier. Två gubbiga terapeuter med trassliga privatliv; så lika men ändå så komplett olika.

*Ja Ali har ju några sevärda avsnitt att bjuda på kvar, förstås. Även om dom sänds på hopplösa lördagseftermiddagstider.

På ungkarlsfronten

Mes-Matt fullföljde utan mig i publiken och har nu ersatts av Jason Mesnick, en ganska mesig figur han också. Men den som kan sin Bachelor-historik vet att just den här säsongen faktiskt är sensationell, inte bara för att Jason är den enda av hittills 14 ungkarlar som har äktat en kvinna han träffade genom programmet,* utan också för att det krävdes en liten (men inte obetydlig!) omväg för att nå dit.

De bästa avsnitten, alltså de allra sista i säsongen, sänds dagtid på elvan just nu. Jag rekommenderar!

*På Bachelorette-sidan har ett par kommit lika långt och dessutom ynglat av sig.

Gott och blandat – ett inlägg om just ingenting

Svartvinbladsdrinkarna blev riktigt smarriga, om det är någon som undrar. Men rabarbertårtan var inte fullt så god som jag mindes. Nästa gång ska jag nog satsa på Annikas tävlingsbidrag i Årets dessert- och bakmästare i stället – gå in och rösta på henne (tävlingsbidrag nr 10), det förtjänar hon!

Igår gjorde vi Strawberry Daquiris på färska jordgubbar, idag ska vi slå till på persikovarianten. För övrigt kan vi inte sluta tvista om huruvida nektariner är godare än persikor. Jag tycker ju det, gillar inte riktigt det där luddiga som är persikans signum.

Och när vi inte svullar en massa gott går vi skogspromenader och kollar på film. The Kings Speech var så seg att både svärmor och mannen somnade medan Solisten var riktigt vacker om än kanske aningens lång. Men mest laddar jag såklart för The Bachelorette, som precis bytt sändningstid till lördageftermiddagar. Heja Ali!

Häpnadsväckande

Nu har jag sett sista avsnittet av Bachelorette Sverige och herregud, säger jag bara! Är kvinnan pantad eller ? Ja, hon är pantad. Eller bara helt oerfaren, sina 29 levnadsår till trots.

För allvarligt talat. Är man minsta lilla intresserad av att hitta nån att dela sitt liv och kanske bilda familj med, så väljer man ju inte den av 28 karlar som är tvålfagrast och mest utstuderat stajlad varje vaken minut. Allra helst inte om han är flera år yngre än en själv. Och ja, här generaliserar jag hejvilt, men hur många 20-nånting killar i tokurringade linnen känner ni som vill flytta från Stureplan till Skåne för att rasta hundar med – låt oss erkänna det här – hyfsat tantiga och sävliga ungmöar?

Men, uppenbarligen har ungmön i fråga inte dragit några som helst slutsatser utifrån det faktum att hon (åtminstone enligt sin mamma) misslyckats med sina tidigare relationsförsök för att dom i första hand varit baserade på mannens utseende. Frida kör i stället glatt ända in i kaklet med 25-årige Christian vars hela uppenbarelse skriker jag-ska-så-min-vildhavre-i-minst-tio-år-till. Och vad framkommer då i den uppföljande intervjun en tid efter att serien avslutats? Jo, att Christian förstås dumpade Frida så snart filmkamerorna lämnat de unga tu. Han var inte ”tillräckligt kär”. No shit Sherlock!

Jag kan bara hoppas att Frida har tillämpat lite mer människokännedom i valet av sin nuvarande pojkvän. Fast att han medverkat i Big Brother talar ju inte direkt till hans fördel…

Efter Brad kommer britten

Snart är det väl dags att döpa om det här till svenska Bachelorbloggen. Och jag förstår mycket väl om det bara är jag som tycker att det överhuvudtaget är intressant. Men skitsamma, min besatthet är min besatthet – liksom min blogg är min blogg.

Idag tar Brads första säsong slut. Jag vet hur det kommer att gå, men ser mycket fram emot det ändå. Det blir spektakulärt, det kan jag lova (och alla som inte är rädda för spoilers kan läsa varför här).

Från och med imorgon blir det sen en ny jeppe. Matt Grant heter han och är visst något så exotiskt som engelsman. Tur att jag kan parallelltitta på Bachelorette-Ali, om Matt är lika tråkig som han ser ut att vara.