Vintertid

Så vreds klockorna tillbaka och i glappet mellan då och nu drog morfar sitt sista andetag.

 

Deppbloggen

Mamma ringde på lunchen och berättade att det nu bara är frågan om dagar. I såna här sammanhang vet man ju aldrig riktigt om tidsperspektiven blir korta eller långa, men de känns alltid långa. Tiden blir liksom något annat, trögflytande och ogenomträngligt.

Än så länge finns han, än så länge andas han. Förmodligen imorgon också. Men kanske inte veckan därpå. Helt säkert inte i november.

Och jag tänker barnsliga irrationella saker som att hoppas det inte händer på min födelsedag. För att direkt ångra mig. Det får visst hända på min födelsedag. Då hör vi ihop ännu mer, morfar och jag. (Fast ändå inte.)

I min garderob hänger sidenklänningen som jag köpte redan i våras, när jag trodde att det var dags. Det är så konstigt. Vem förbereder sig genom att köpa begravningskläder i förväg? Vem gör det? Varför gör jag det?

I kroppen är det kallt och varmt, pirrande nervöst och oroligt. Jag vet att jag inte kommer att åka till honom, men att jag heller inte åker ifrån honom. Han är mer hos mig än han är i den där eländiga sjuksängen. Han är ju det. Så imorgon åker jag till Köpenhamn och kanske ringer min mamma mig i helgen och säger att nu är det slut, nu är det över, nu börjar den nya tiden. Eller så kommer jag hem och fortsätter att trampa luft tills ingen luft finns kvar.

Älskade morfar. Älskade, älskade morfar.

Om jag bara blundar tillräckligt hårt.

Ikväll gick det upp för mig att min dementa, hjärtsjuka, diabetesdrabbade och prostatacancerlidande morfar sannolikt inte överlever det här året – kanske inte ens den här månaden. Han är 93 år och egentligen har vi räknat med att han skulle dö ganska länge nu. Vi har pratat om det ur alla möjliga praktiska vinklar, rationellt, realistiskt och resonerande. Det är ju svårt att få det till att det vore en tragedi, han har liksom inte så mycket kvar att leva för; inte ens sig själv har han haft på länge nu.

Men i det förhållningssättet gömmer sig såklart all förnekelse i världen. För det spelar ingen roll att morfar inte längre pratar, att hans kroppsfunktioner ger upp en efter en, att han alldeles uppenbart redan fått ett längre och bättre liv än de flesta människor på den här jorden är ens i närheten av att få.

För han är min morfar. 

Han är en envis och råbarkad gammal skrävlare, hälsofanatiker och livsnjutare, ett självutnämnt universalgeni med barnslig dragning till allt som glimmar. En rasande fantastisk och jobbig, alldeles oefterhärmlig människa från början till slut. Han har älskat mig starkt och självklart varje sekund av mitt liv, imponerat på mig genom hela min barndom och accepterat mig även när han inte har begripit ett jota av vad jag håller på med. Jag förstår så väl varför han gjort sig osams och omöjlig åt höger och vänster, men för mig är han helt oersättlig och omistlig, och därför kan jag inte ens låtsas som att jag greppar vad det är som händer.

Jag blir ju på riktigt till en blöt fläck bara jag gläntar på det som vore att verkligen förstå att världen snart kommer att vara en plats där min morfar inte längre är. Det är, i brist på bättre ord, helt otänkbart. Och ändå är det dit vi har varit på väg i flera års tid.

Maj uppochner

Någon i min omedelbara närhet förlorade sin levnadsglada pappa inatt. I tisdags var det ett år sedan min mormor dog.

…

Samtidigt vibrerar huskropparna av denna osannolika högsommarhetta, trots att vi inte ens nått juni. Jag har jagat tunna långärmade tunikor till både Esme och mig för att vi inte ska bränna oss i skarpsolen. Hon är så väldigt energisk och fysisk just nu, sparkar boll och tjoar med armarna rakt upp i luften, stjäl mina solglasögon, ropar till grannbarnen från balkongen och hetsäter galiamelon. Älskade lilla människan.

Jag vill våga leva livet fullt ut, trots att det kan ta slut närsomhelst. För att det kan ta slut när som helst. Det finns väl inget annat sätt, egentligen. Här och nu, mitt i syrendoften. Du och jag.

Mamma utan barn

Jag tycker att det är svårt att blogga just nu. Det lilla barnet som inte fick leva och den chockade mamman som famlar efter något slags begriplig verklighet präglar mig i allra högsta grad. Det är en tragisk händelsekedja som väl skulle skaka om även den mest tjockhudade, men det är något i det som rubbar själva kärnan i mig. Jag kan inte värja mig. Alls.

Så det blir inte så mycket bloggat nu. Men kanske sen, när jag har begripit hur jag ska förhålla mig till det.

Återvändsgränden

Jag försöker liksom greppa saker nu. Min vän som är sjuk vill inte – orkar inte – prata. Inte med mig i alla fall. Jag har tusen och en frågor men jag är ju inte ens i närheten av att vara huvudpersonen i det här dramat så jag får vänta och ge mig till tåls och försöka agera som en vuxen som begriper att det faktiskt inte är hon som är viktigast.

Det är märkligt att det alltid känns så för mig när någon blir sjuk. (Eller ännu värre, faktiskt går bort.) Att jag måste kliva ur mig själv och inse att jag är pinsam med mina reaktioner, att jag inte riktigt har rätt att känna massor när det ju alltid finns någon annan som liksom står närmare och har det värre.

Jag antar att det är därför jag alltid sitter med en skämsklump i halsen på begravningar och anstränger mig maximalt för att verkligen, verkligen inte gråta. För att det aldrig är min plats, min rätt, min sorg som är den som ska synas.

Så i alla fall. Jag skäms över att jag reagerar så starkt på min väns sjukdom. Jag tänker mycket på hennes söner och hennes man och hennes syster och alla vänner som står henne närmare än jag. Och så skäms jag lite till. Och därefter skäms jag för att jag skäms, för att hela den här grejen är så självupptagen. Hallå, det är ju inte synd om mig i det här!

Och sist och slutligen undrar jag vad det ska tjäna till, varför jag ens ska skriva om mina eländiga tankar, när alltihopa egentligen är på en helt annan nivå, i en annan dimension. Jag är ju inte ens en parentes i det här, jag som inte ens begriper hur man reagerar på ett rimligt sätt.

Julkalendern lucka 5. Berätta om vem du var för ett år sedan

I december 2010 var jag både lycklig och skör. Lycklig över att vara spädbarnsmamma, skör för att min svärfar precis gått bort. Jag stängde nog in mig ganska mycket i en Esmebubbla, dit ingen annan riktigt nådde. Man gör vad man kan i extrema lägen, och att vara så insnärjd i både livets början och livets slut krävde sin tribut.

Men nu tror jag att vi är igenom det värsta och jag har under hösten börjat lyfta blicken lite mer. Jag närmar mig bra saker och utmaningar som inte enbart handlar om Esme igen.

Det är fint.

The day breaks not, it is my heart

Vi tittade igenom våra osorterade, oredigerade bilder igår. Vi är ju inga superfotografer, vi har ingen superkamera, vi har knappt tagit oss tiden att radera ens de fullständigt misslyckade tagningarna.

Och ändå var det så vackert.

Det var så vackert att jag började gråta. Det var så fina, varma, harmoniska bilder från vår vecka i mormors stuga. Solen sken så klar genom lövverket, sjön var så hisnande blå, hänggmattan så inbjudande lättjefull.

Och överallt denna uppenbara, talande frånvaro. Hon som inte finns med på bilderna, som aldrig mer kan förevigas. Hon vars paradis detta ju var, femtio somrar och mer därtill. Tiden, tiden, så brutal dess framfart till sist alltid är.

Söndagsintervjun

Det är en fin och bitterljuv söndagsintervju med Liza och Annika Marklund i dagens DN. Den ramas in av det faktum att Annika får ett cancerbesked fyra dagar efter intervjun. Jag som ibland läst hennes blogg vet att det dessutom inte alls är länge sedan hon förlorade sin bästa vän i cancer.

Sånt är obegripligt när det kommer till 20-åringar.

(Fast innan 25 hade jag själv förlorat två vänner i cancer. Så det händer ju.)

Är det något man lär sig av cancer överhuvudtaget, så är det kanske just det att det händer. Alla. På ett eller annat sätt. Man kan bara hoppas att det inte händer i ens egen kropp. Allra helst när det finns ett vackert litet barn som behöver en mer än någon annan.

Det är mycket det intervjun med Liza och Annika kretsar kring, den där kärleken, det där oändliga behovet som finns mellan mor och dotter. Eller åtminstone kan finnas, måste jag korrigera mig själv med. För längtar jag efter min mamma på det sättet som Annika uppenbarligen längtar efter sin? Nej, jag gör nog inte det.

Och så slår det mig att en av anledningarna till att jag endast har läst Annikas blogg sporadiskt, är att hon känns så ung. Som i en annan del av livet, eller världen, eller nånting. Hon är bara fyra år yngre än jag, ändå sitter hon i sin mammas knä i DN-reportaget.

Jag kan inte minnas när jag skulle ha suttit i min mammas knä. Eller ens velat göra det. Herregud. Men jag älskar när Esme lutar sig mot mig och suckar behagfullt. Kanske klär det mig bättre att vara mamma än att vara dotter. Kanske är jag bättre på att vara behövd, än att vara behövande.

Jag vet inte. Men jag hoppas innerligt att Annika Marklund får bli frisk och får bli mamma hon också, något hon uttryckligen säger att hon längtar efter i intervjun. Jag hoppas och tror att det blir så.

Blue morning

Jag antar att det är ett tecken på utmattning när man börjar gråta vid frukostbordet över en recension.* Eller så skulle det hänt oavsett övriga omständigheter, bara för att recensenten, författaren och romanen i fråga träffar något viktigt inom en.

Säkert är i alla fall att jag kommer att läsa Joan Didions nya bok om sorgen efter den enda dotterns död, men jag tänker invänta den svenska översättningen. Att klämma in en läsupplevelse på engelska mäktar jag helt enkelt inte med. Men jag vet att jag vill och behöver läsa en bok som inspirerar till följande slutsats hos Åsa Beckman:

Det är så lätt att tänka att ”tiden bara går”. Didion visar att det är tvärtom. Åldrandet är aggressivt och brutalt. Du  finns på ett   kort där folk håller champangeglas, sedan finns du inte mer. Du frågar ditt barn hur dagen varit och i slutet av meningen är du död. Du träffar dina läkare för din huvudvärk och innan kvällen har du genom en röntgen gått över till de sjukas sida.

I ”Blue nights” får Didion oss att förstå hur stor del av vår tid som går åt till att inte tänka på vart vi alla är på väg.

*Den verkar inte finnas på DN.se ännu, men väl i dagens pappersedition med rubriken ”Didion är stor i sorgen”.