Arkiv | Film RSS feed for this section

Totoro

26 Nov

En bekant småbarnsfar har sagt att det aldrig är för tidigt att börja med Min granne Totoro. Så under helgens sjukdomsbonanza (förkylning, feber, kaskadspyor över halva mamman och hela vardagsrumsmattan) inledde vi Totoro-eran.

Esme är exalterad. Alltså så till sig att det var länge sen jag upplevde något liknande. Hon ropar och tjoar, vinkar och skrattar, hojtar ”Tottojjooo, hyvä Tottojjooo, hieno Tottojjooo, iso Tottojooo”* och älskar kattbussen, eller ”kissabussi som hon har finskifierat den till. Ibland är det ”läääschkit”, men oftast är det bara helt oslagbart superbra.

Vi såg 86 minuter Totoro tre gånger igår. Det lär bli några vändor idag också.

*”Tottoro, bra Tottoro, fina Tottoro, stora Tottoro.”

Dag 2: 10 favoritfilmer

23 Okt

Okej, det är nu jag får ta ett djupt andetag och bortse från att jag är gift med en filmvetare, ingift familj med en filmkritiker, kollega med en manusförfattare och allmänt omgiven av människor som kan det här med film. Dessutom är det ju ett faktum att jag är mer nernördad i tv-serier än långfilmer. Men här kommer min topplista utan inbördes rangordning, såsom den ser ut just idag:

A Room With a View. Detta urromantiska kostymdrama har i mångt och mycket format mina förväntningar på män och kärlek. Jag var nog i mellanstadieåldern när jag först bevittnade den otyglade, ofrånkomliga passionen på de italienska fälten och sedan dess har en del av mig trott att det är sådär det ska gå till. Mannen med stort M ska liksom se mig och därifrån ska vägen vara utstakad. (Sen att det i verkligheten har varit jag som har varit den aktiva och seende, som har valt ut och agerat, motsäger inte att en viss primitiv längtan efter en mer passiv kvinnoroll finns inpräntad även i mig.)

Fucking Åmål. För att det är ungefär såhär en uppväxt för en på något sätt avvikande i mindre ort kan kännas och se ut. Frånsett det lesbiska temat var jag nog ganska mycket som både Elin och Agnes under mina kämpigaste tonår. Både ensam och utåtagerande, ibland populär och ibland utstött. Lite av varje och inte riktigt hemma någonstans.

The GraduateDet här är också en film som följt mig från tonåren och uppåt, faktiskt mycket tack vare TV3 som hade den som stående eftermiddagsinslag på helgerna under ganska många år. Dustin Hoffman är underbart nervöstafflig, Anne Bancroft förtjusande sexig och manipulativ, och så är ju alltihopa så vansinnigt 60-talssnyggt att hälften vore nog.

Darling. Jag studsar ofta till när utsocknes vänner och bekanta beskriver Stockholm som en kall och cynisk stad. Men jag kan ju både förstå och skratta åt vad de menar, när jag ser Johan Klings fina filmdebut. Det bästa med den är nog hur den fångar både det ytliga och det djupt mänskliga som ryms i huvudstaden – som jag litegrann ser som den verkliga huvudpersonen i filmen, faktiskt viktigare än både Eva och Bernhard.

Eternal Sunshine of the Spotless MindKlurigt uppbyggda filmer riskerar ofta att tappa lite i själ och hjärta, det blir liksom ett trixande och fixande med att få ihop alla bitar som kan överskugga berättelsen. Så är inte fallet med denna underbart krassa historia om det ekorrhjul som kärleken kan hamna i när nyförälskelsen övergått till vardag: tvärtom förstärker tids- och perspektivhoppen på ett vackert sätt helheten och det som skulle kunna beskrivas som filmens budskap om att dåliga erfarenheter är bättre än inga erfarenheter alls.

Jackie Brown. Tarantino känns kanske lite daterad för oss som växte upp mitt i den hetaste hypen på 90-talet, men Jackie Brown håller fortfarande utmärkt. Pam Grier är så grym som urstark 40-plus-kvinna som tar saken i egna händer och så finns det ett vemod mitt i allt det snitsiga som berör mig. Dessutom blir jag på riktigt lite knäsvag av den spirande romansen mellan två fårade och luttrade människor mitt i äventyret.

Rear Window. Alltså jag har en kärlekshistoria med Hitchcock sen barnsben, har nog i princip betat av nästan hela hans produktion och är till och med svag för överspända vandringar i Freud-land av typen Marnie. Jag vet att Vertigo alltid anses vara den främsta, men jag rankar Rear Window högst. För att den är så mysig och ryslig på en och samma gång, för att Grace Kelly är en sån odödlig stilikon och för att den tryckande hettan och känslan av instängdhet bara ökar och ökar tills man kommer på sig själv med att kallsvettas värre än James Stewart i sin rullstol.

Deliverance. Det här är den klart obehagligaste film jag någonsin har sett. Men den har fastnat hos mig i sin egenskap av otäckt skickligt uppbyggd färd från trevlig helgutflykt till rena helvetesupplevelsen. Säkert finns det dom som inte mår fullt så illa som jag av övergreppet i skogsdungen, men jag har verkligen haft återkommande mardrömmar om framför allt den scenen. En film som ses på egen risk, med andra ord.

Annie Hall. Woody Allen har ju sprutat ur sig hur mycket bra som helst. Även när han är lite halvkass är han bättre än de flesta. Jag väljer Annie Hall för att den nog sammanfattar den alliensiska världen allra bäst. Neurotiskt, smart, roligt och hjärtligt. Och med snygga kläder.

The Squid and the WhaleDet är roligt. Det gör ganska ont. Det är lite hemskt. Och jättevackert. Den här familjeskildringen blir faktiskt bara jobbigare att se ju fler gånger man har betat av den, men ibland ska det vara lite plågsamt att bli underhållen. Min favoritsekvens är när den tioårige sonen blir kvarglömd hemma och roar sig i sin ensamhet med att dricka öl, onanera och rota bland mammans underkläder. Det är inte så jävla gulligt det här med att vara barn alla gånger (kanske egentligen ganska sällan, när man tänker efter) och det tycker jag att Noah Baumbach skildrar både lyhört, hudlöst och ömsint.

Premiären

23 Sep

Filmvetardottern var på bio för första gången idag. Hon var mest imponerad av flyersen som var utlagda i lagom höjd för en tvååring, samt ballongerna som ackompanjerade den omstridda affischen.

Att köa till salongen var inte roligt, men att få sitta i mammas knä under filmen var mysigt. Dock vägrade hon att ta av sig jackan, vi fick knappt dra ner dragkedjan.

Under visningen satt hon i princip knäpptyst och tittade storögt, ville inte ropa ut svar till Stellan Skarsgård som de andra (måhända något större) barnen glatt gjorde. Efteråt la hon sig raklång i foajén och kickade och grät en stund, högst obenägen att lämna biografen överhuvudtaget. Sen blev hon ut- och hemburen och mumsade i sig en bulle.

Jag skulle tro att hennes betyg på upplevelsen i sin helhet är en stark trea.

Sköna söndag

6 Jun

…känns det som att det har varit idag. Och en lång sådan också: det har faktiskt sina fördelar att ha avlat en osviklig väckarklocka som studsar upp ur sängen vid sju varje morgon.

Vi har busat i stora lekparken, blivit bortskämda med latte, aprikoser och H:s pannkakor, deltagit i öppna förskolans sångstund, sovit middag (både mor och barn, bliss!) sett hundra avsnitt av Pingu, lagat mat, flyttat ut de monsunregnsevakuerade pelargonerna, druckit vin på balkongen, haft syster/svägerska/faster på besök, lämnat snuttan i hennes eminenta vård, druckit ytterligare vin, sett premiären av Moonrise Kingdom, varit rörande överens om varför den är så bra och sedan kommit hem till ett barn som redan sov sött i spjälsängen.

Ja, det var en perfekt dag. Onsdag den 6 juni 2012.

En separation

20 Maj

Skilsmässor börjar bli en del av livet, nu när vi närmar oss medelåldern. Jag ser det ske lite här och var omkring mig, och kan bara hoppas och tro att det inte ska hända oss. Kanske var det delvis därför jag köpte Jesper Juuls Din kompetenta familj i försenad födelsedagspresent till min man – bara för att omgående själv lägga rabarber på den och plöja de mest intressanta avsnitten.

Jag tror inte man kan läsa sig till hur man ska leva, vare sig som individ eller som familj, men jag tror att man kan hitta nya infallsvinklar som hjälper en bit på väg. Det tycker jag att Jesper Juul lyckas med, även om jag kommer att behöva läsa om vissa stycken flera gånger för att riktigt förstå och konkretisera vad de betyder för mig.

En annorlunda skilsmässofilm är iranska Nader och Simin – en separation. Jag visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig, annat än att den varit rikligt hyllad. Historien i sig kretsar kanske mer kring skuld och skam och religion, än kring kärlek som tar slut och familjer som splittras. Samtidigt är det just fonden av för mig exotisk iransk vardag som ger filmen en extra dimension.

För länge sedan jobbade jag med en man från Iran som talade med passion om sitt hemland, men också gjorde klart att så länge religion var en sådan maktfaktor som den var, skulle han aldrig flytta tillbaka dit. Samtidigt finns det väl många som skulle hävda att vi i väst är lika mycket slavar under vår kommersialism och individualism, som iranierna någonsin är under sin kombination av religion och politik. Så himla lätt att leva är det nog inte oavsett ok, människor är vi ju allihopa.

Livet, döden, kärleken

14 Apr

Wuthering Heights har funnits i mitt liv sedan jag först föll för Kate Bush-låten, sen plöjde romanen. Några tidigare filmatiseringar har jag faktiskt inte sett, men något med det jag läste om Andrea Arnolds version kändes som att den var som gjord för mig.

Och det var den också, åtminstone delvis. Första halvans suggestiva, ordlösa ungdomskärlek bland djuren, leran och snålblåsten på de vindpinade hederna är fantastisk. Det är mörkt, smutsigt och sugande. Sen blir Heathcliff och Catherine välpolerade vuxna och det irrationella och intuitiva vänds till uttalat melodrama, omöjligt att gå in i sådär riktigt på riktigt. För Wuthering Heights är ju en humorlös större-än-livet-story, som liksom kräver att stämningen är tillräckligt tät för att man som cynisk 30-taggare inte ska börja fnysa lite inombords.

Fnös gjorde jag däremot inte när jag bänkade mig framför säsongspremiären av Mad Men. Det är inte originellt att hävda att det är något av det bästa som har gjorts för tv, men det är sant. Samtidigt tycker jag att något av det allra smärtsammaste gick förlorat när Don och Betty skildes och livet på byrån började handla mer om vilken sekreterare som var virrigast, än om riktigt spännande kundmöten. Men jag har förhoppningar kring den nya säsongen, framför allt att January Jones ska få större utrymme. Hon är så ruggigt sevärd bara hon ges tillfälle att agera ut.

Och så igårkväll började vi plötsligt se om Six Feet Under, som jag anade kanske hade tappat något av sin glans i spåren av alla fantastiska serier som gjorts sedan dess. Men icke. Det är klart att karaktärerna inte riktigt har nått sin färdiga form i pilotavsnittet – med undantag för Frances Conloy som mamma Ruth som är så briljant att jag började störtgråta utan förvarning – men allting finns ändå där. Fantastiskt manus, underbara repliker, dimensioner och komplikationer som gör att jag knappt kan bärga mig förrän jag får se mer, fast jag vet exakt hur det kommer att gå. Det är episkt berättande när det är som bäst.

Julkalendern lucka 12. Berätta om någon som du saknar

28 Dec

Mormor föddes i mars 1919 och dog en majmorgon 92 år senare med mamma vid sin sida. Hon var färgstark och krävande, en riktig stålkvinna vars förväntningar nog ingen av oss kunde leva upp till. Men hon var hjärtlig också, gränslöst generös och socialt begåvad på ett sätt som jag bara kan drömma om att vara.

Mamma var mormors enda barn i en tid då stora syskonskaror fortfarande var norm. Jag antar att det berodde på mormors handikapp, bäckenet som måste blivit snett i samband med bilolyckan hon råkade ut för som fyraåring. Mamma var hursomhelst en mycket liten bebis när hon kom till världen, och någonstans har hon nog burit ett slags skörhet med sig genom hela livet. Man kan väl säga att mamma aldrig riktigt klarade av att kliva ur mormors skugga.

Överlag är det fullt av skuggor i mormors historia, saker vi aldrig pratat rent ut om, hemligheter och gissningar som färgat av sig på oss som kom efter henne. Som storasystern vars existens aldrig blev fullt erkänd, även om jag mötte hennes åldrade söner på begravningen i juni. Eller sjukdomen som gjorde att man opererade bort mormors livmoder och äggstockar när hon nyss fyllt 40 år. Var det cancer? Jag tror inte att någon säkert vet. Däremot har mamma ofta pratat om att mormor inte riktigt blev sig själv igen, det var som att en del av hennes livfullhet försvann med ingreppet.

Jag minns också snålheten i det lilla, som en märklig paradox mot generositeten i det stora. Tejp som aldrig fanns i mormors hem,  eftersom hon minsann kunde slå in paket utan sådana nymodigheter. Skrynkligt presentpapper som återanvändes från förra årets julklappar. Prutandet i varenda given situation – men också det ständiga trugandet, tjatandet om att alla måstemåstemåste äta mer. Sånt som mamma förklarade som krigsskador, vanor man la sig till med i tider som var så mycket hårdare än någon idag kan förstå.

Kriget, det som alltid färgar ett land och dess befolkning mer än något annat. Mamma som var evakuerad ute på landet medan morfar och de andra unga männen var ute i front och försvarade det som försvaras skulle. Mormor som kämpade på, smugglade skinka från landet trots att all föda egentligen var noga uträknad och ransonerad. Det är saker jag har hört om hela mitt liv, men aldrig riktigt kunnat se framför mig.

Lite som ett skådespel, som filmen som mamma och mormor hade små roller i 1949 när det värsta äntligen var över. Edvin Laines klassiska version av Törnrosa, där min åttaåriga mamma kliver fram till prinsessan och säger sin enda allvarsamt uttalade replik. Mormor någonstans längre bak som en av hovdamerna, uppklädd och sminkad till oigenkännlighet.

Skådespelarkarriären som mamma skulle ha haft, om inte morfar hade sagt nej.

Mormor och hennes drömmar, jag vet inte vad som är sant och inte. Och nu är det ju alldeles för sent att reda ut.

En kulturdebatt att följa

26 Nov

Åsa Linderborg brukar vara bra tycker jag, men hennes analys av filmen Play är jättekonstig. Speciellt det långa stycket om vilka tankar hon får när hon ser färgade människor, jag förstår faktiskt ingenting av vad hon vill ha sagt med det. Eller, vad tycker ni om det här stickspåret:

”Efter filmen gick jag till Coop. Det var bara jag där och en pappa med sin son. De var svarta. Inom loppet av en nanosekund rullade min ofrivilligt förprogrammerade hjärna upp samma förvirrade trailer över historiens gång som den alltid gör när jag ser en färgad människa: slavskepp, Tintin i Kongo, bomullsplantage, Rwanda, ANC, Muhammad Ali, familjen Cosby, I have a dream, negerbollar, Malcolm X, barn med flugor i ansiktet, Obama, aids, Idi Amin … en förortsmobb som stjäl mobiltelefoner.”

Tur då att Expressens Jonas Holmberg går in med en kort och kärnfull replik. Det här är kvällstidningarnas kultursidor när de är som bäst.

Biodejten

20 Nov

Vi tog nästa steg i den här nya tillvaron med barnvakt och gick på fredagsbio. Tyvärr var jag både bakis och maniskt Esmelängtande så att se Ruben Östlunds Play var kanske inget genidrag.

Missförstå mig rätt: det är en svinbra film. Men jag fick rent fysisk ångest av alla barnen som for illa, och ville ömsom brista ut i storgråt, ömsom springa ut ur salongen och raka vägen hem till min flicka.

Visserligen lyckades jag plåga mig ända till slutet, men sen fick jag panik när inte tunnelbanan kom pronto, och tvingade en stackars taxichaufför att köra skitsnabbt från Söder hem till Vasastan. Det var tvåhundra inte helt rationellt investerade kronor, det.

Med vänliga hälsningar, neurotiska mamman.

Plötsligt ser man det bara på ett annat sätt

5 Nov

Esme och jag såg Dirty Dancing häromdagen. Alltså verkligen såg hela filmen. Och jag vet inte hur det är med er, men jag har liksom aldrig fattat hypen. Fast jag var smack! rakt in i målgruppen när den kom. Men nej, jag tyckte den var fånig. Inte trovärdig. Vaddå blanda modern musik med 60-talshits. Vaddå öva hopp i nån jädra skogssjö. Och vaddå Nobody put’s Baby in a corner-trams?!

Men så händer nånting när jag tittar på eländet med min snart 15-månader gamla dotter. Jag föreställer mig hur hon kanske kommer att se den här tonårsfantasin till flickfilm om en sisådär tio år. (Eller någon helt annan film i samma genre, fast uppdaterad för 2020-talet liksom.) Och jag tänker mig att hon kanske inte alls kommer att vara sådär cynisk som jag var redan i väldigt unga år, utan att hon kanske kommer att tycka att det är heeelt underbart. På riktigt.

Och då börjar det på något märkligt sätt bli lite ljuvligt. Jag kommer på att jag nog aldrig tidigare helt fokuserat har tittat på Dirty Dancing från början till slut. Och fast jag är en gift tant på 32 höstar som inte alls gillar korta kompakta killar i blanka dansskor så går jag ändå någonstans, innerst inne, lite igång på det hela. Det är ju en underbar stereotyp till fantasi: tänk att vara en präktig 17-åring och så springer man på den där buttre farlige killen och lär sig att dansa och älska om vartannat under några omvälvande sommarveckor. Kanske behövde jag bara få tillräckligt med distans till det, för att uppfatta charmen i det hela.

Ungefär så det går till, när jag kommer på mig själv med att ha gåshud och skråla med i (I’ve) had the time of my life. Jag blev en i gänget till sist, det tog mig bara ett par decennier att nå dit.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.