Arkiv | Finland RSS feed for this section

Moderspråk och fädernesland

11 Jan

Snön kom äntligen, och det verkar vara tillräckligt kallt för att den ska stanna en stund också, inte bara slaska bort på en gång som var fallet igår.

Esme har längtat efter snö länge nu. Hon vill åka pulka med sin pappa i parken, säger hon. Jag är osäker på om det har kommit tillräckligt för en pulkafärd men något slags utomhusaktivitet får vi nog styra upp. Vi har även ett biobesök inbokat, också på önskemål från treåringen.

Det är fortfarande lite nytt och fint hur mycket hon kommunicerar och berättar om sig själv och sina tankar. Visst har hon pratat länge, det är inte det jag säger, men nivån är ju en helt annan nu. Det går väldigt bra med tvåspråkigheten och hon växlar språk obehindrat och helt självklart beroende på vem hon ska prata med. Familjen i Finland var ganska imponerad över det i julas, det där dribblandet med två språk. Jag är ju van och lever så själv (bara finska med Esme, bara svenska med hennes pappa) så jag glömmer nog ibland att det inte är så alla har det. Inte ens de jag råkar vara släkt med.

Någonstans har jag hört eller läst (eller kanske bådeoch) att det kan bli svårare att bibehålla tvåspråkigheten när det kommer ett syskon. Jag har inte bottnat riktigt i varför det skulle vara så, och har såklart ambitionen att lära även knodden i magen så bra finska jag bara förmår. På sikt ska det också bli spännande att se vilket av språken som blir det självklara mellan syskonen – finska eller svenska?

För ett tag sen såg jag filmen Ingen riktig finne, och även om den inte var sådär superimponerande i sin helhet satt jag ändå och grät. Det är tveklöst en rikedom att ha sina rötter i två länder, men baksidan av det är att man alltid längtar efter landet där man inte är. För mig går det i vågor och är inte så farligt just nu, men jag kommer ju aldrig ifrån det helt.

Riktigt så kommer det knappast bli för mina barn såvida vi inte bosätter oss i Finland under deras uppväxt – nej, det är inget vi ens har diskuterat på allvar – men jag hoppas att de alltid ska vara stolta över det finska arvet som ändå är en del av dom. Det är så sorgligt att många sverigefinnar i min generation knappt ens kan finska, än mindre har någon positiv eller ens verklighetsförankrad bild av Finland. Miniryssland kommer jag ihåg att en gymnasiekompis föraktfullt kallade det för, han som väl aldrig tillbringat mer än någon enstaka sommarvecka hos mormor ute på finska landsbygden.

Språket är i alla fall halva kulturen och nyckeln till att knyta an till ett land man inte lever i, det är jag helt övertygad om. Och det bästa beviset för mig är när Esme tryggt och lyckligt skuttar iväg med sina kusiner i Borgå och utan några som helst problem leker med dom i timmar. Det vore inte möjligt om de inte talade samma språk. Nu har hon möjlighet att skapa minnen med den närsläkt vi har på andra sidan Östersjön, att ta sig fram i ett land som är hennes också, så länge hon vill ha det. Det är bland det viktigaste jag har att ge mitt barn.

Kriget.

1 Nov

Med morfar dog den sista länken till kriget i vår familj.

Det är förstås omöjligt att förstå hur upplevelserna från fronten formar en ung människa, för resten av dennes liv. Lika omöjligt som det är att förstå hur kriget formade mormor och mamma, som föddes in i det. Men spåren finns alltid där, vittnesmålen om helt andra villkor och utmaningar än de min generation någonsin ens snuddat vid.

Esme är den första i vår familj som kommer att växa upp helt utan morfars krigshistorier, morfars fosterlandskärlek, morfars rysskräck. Det är ju på gott och ont, såklart.

Jag tror inte att hon kommer att märka så mycket av mammas trauman, för de är mer inbakade i hennes personlighet och mer sällan uttalade i sammanhang av matransoner och fallande bomber. Även för mig är det mesta av detta fiktion, hopplöst att verkligen ta in och begripa. Men jag förstod nog ändå en del av krigets dignitet, av morfars stolthet över hans status som krigsveteran. Det var rätt talande att han vid sin 90-årsdag var mest till sig över gratulationskortet från veteranerna. Det var så viktigt för honom att han plockade med det inför sin 91-årsdag också, när han i demensdimman trodde att han skulle fylla jämnt igen.

Därför blir all symbolik också omistlig vid begravningen. Morfar kommer att ha vita och blå blommor på sin kista. Två representanter från veteranerna kommer att närvara vid ceremonin. Vi kommer att avsluta med att spela ”Finlandia”.

Allt sånt där nationalistiskt bjäfs som man kan kosta på sig att fnysa åt som modern svenne. Men aldrig jag, aldrig i det här sammanhanget. Utan det nationalistiska bjäfset vore ju min familjs personliga uppoffringar förgäves.

Det vore outhärdligt.

Tomheten

12 Aug

Och så var det söndag kväll och jag har gråtande vinkat av mina föräldrar och börjat sätta ihop komihåglistor inför vardagen som börjar redan imorgon. Hela den extralånga sommaren är visst över.

Jag är jätteledsen, precis som jag var dagen före jobbstart för ett år sen, men det är ändå inte lika dramatiskt. Visst kommer jag längta ihjäl mig efter Esme, men nu jobbar jag deltid och kommer att få ha många härliga eftermiddagar och kvällar med henne. (Jag kan inte förstå hur jag skulle klara av att jobba heltid igen som jag gjorde förra hösten, åtminstone inte på ett jobb där heltid betyder att man presterar in i det sista tills klockan slagit 18. Varje dag. Jag ser inget bra med det, det passar inte min hjärna och det lämnar för lite tid till återhämtning och familjeliv. Finge jag bestämma skulle jag aldrig mer jobba efter klockan 17.)

Men dessa avsked är ändå knäckande för mig. Hela mitt liv har handlat om att vinka adjö till någon eller några jag älskar, det är så det har sett ut sen vi lämnade Finland och hela familjen bakom oss. Nu är det bara jag kvar i Sverige och helger som den gångna ifrågasätter jag verkligen varför. Esme älskar sin mummi och mufa nåt så väldigt nu, hon har pratat om dom varje stund de inte varit här, och lyckligt kravlat upp i deras varma famnar varje gång de dykt upp igen. Jag vet att hon kommer att fortsätta fråga efter dom nu när de åkt, och det smärtar att hon inte kan få vara med dom förrän tidigast om några månader igen.

Det är sånt som gör att det är svårare att säga hejdå nu än tidigare, tror jag. Det känns som tiden rinner mellan mina fingrar och jag undrar varför jag låter den handla om så mycket annat än det jag i själ och hjärta känner är viktigt. Samtidigt är det i princip omöjligt att tänka sig till exempel en seriös ompositionering till Finland. Vad skulle vi göra där, hur skulle vi försörja oss, skulle vi ens trivas? Min man kan ju inte ens språket, vilket redan det egentligen gör hela tankeexperimentet orealistiskt.

Så jag sitter här i min råttfälla mellan två länder, fast i att längta och sakna och ta farväl. Det är ju också en jäkla livsstil, medan klockan tickar obönhörligt och de där dagarna som är mitt liv handlar om mestadels helt oviktiga saker. Hej höst, här kommer jag – Deppig 79:a.

Sol, vind och vatten

2 Aug

Esme njöt av att vara i Finland. På landet, vid ett par sjöar, med sol, skog, mygg och närsläkt. Liksom förra sommaren var vi en vecka i mormors stuga (som ju egentligen är morfars, men ändå känns mest som hennes, jag kan inte förklara logiken i det) och Esme lärde sig att pumpa vatten ur brunnen på ett sätt som skulle fått gamlingarna att gå i bitar av stolthet, om de bara fått se det.

Utöver att bära vatten pysslade vi med rosa pelargoner, byggde femhundra gruskakor, körde en plastbil från 90-talet, vräkte en livs levande groda från köket, läste böcker, försökte ge In Treatment en ny chans, grillade och drack vin. Sen kom min syster med familj och Esme förlorade sitt hjärta till hunden, mellankusinen och jordgubbarna. Till sist var min flicka så ett med den otroligt tålmodiga vovven som hon glatt döpte till voffa, att hon hytte ilsket med det lilla pekfingret åt var och en som vågade närma sig tiken med avsikt att delta i goset.

Humöret, för övrigt. När vi tillbringat några dagar hos mina föräldrar konstaterade mamma att Esme visst fått både envishet och temperament av mig. Det blir stora och små fajter flera gånger dagligen, men däremellan är Esme väldigt rolig. Hon blev snabbt en baddare på att plocka smultron, kratta grusvägar och skjutsa runt dockan och nallen i min gamla skottkärra. Dessutom var hon konstant imponerad av sin morfars bil, blåställ och snickrande.

Det var länge sen pappa hade en så tacksam publik, helt enkelt. Själv var jag nog mest tagen av att min mamma artrospatienten haltade ut på gräsmattan och sparkade lite boll för att göra Esme glad. Jag har inget minne av att någonsin ha sett henne i närheten av en boll tidigare.

Och vädret, sen då. Egentligen var det nog bara någon enstaka dag som helt regnade bort, väl tillbaka här hemma kan jag konstatera att min nyvunna solbränna döljer myggbetten rätt bra ändå.

So long, vänner

18 Jul

Nu tar jag Esme under armen (eller, rättare sagt: knölar ner henne i Baby Björnen) och åker till Finland.

Åter i Stockholm och vid vettigt internet framåt augusti. Ha det så härligt så hoppas jag vi ses på en blogg i närheten om ett par veckor!

Julkalendern lucka 12. Berätta om någon som du saknar

28 Dec

Mormor föddes i mars 1919 och dog en majmorgon 92 år senare med mamma vid sin sida. Hon var färgstark och krävande, en riktig stålkvinna vars förväntningar nog ingen av oss kunde leva upp till. Men hon var hjärtlig också, gränslöst generös och socialt begåvad på ett sätt som jag bara kan drömma om att vara.

Mamma var mormors enda barn i en tid då stora syskonskaror fortfarande var norm. Jag antar att det berodde på mormors handikapp, bäckenet som måste blivit snett i samband med bilolyckan hon råkade ut för som fyraåring. Mamma var hursomhelst en mycket liten bebis när hon kom till världen, och någonstans har hon nog burit ett slags skörhet med sig genom hela livet. Man kan väl säga att mamma aldrig riktigt klarade av att kliva ur mormors skugga.

Överlag är det fullt av skuggor i mormors historia, saker vi aldrig pratat rent ut om, hemligheter och gissningar som färgat av sig på oss som kom efter henne. Som storasystern vars existens aldrig blev fullt erkänd, även om jag mötte hennes åldrade söner på begravningen i juni. Eller sjukdomen som gjorde att man opererade bort mormors livmoder och äggstockar när hon nyss fyllt 40 år. Var det cancer? Jag tror inte att någon säkert vet. Däremot har mamma ofta pratat om att mormor inte riktigt blev sig själv igen, det var som att en del av hennes livfullhet försvann med ingreppet.

Jag minns också snålheten i det lilla, som en märklig paradox mot generositeten i det stora. Tejp som aldrig fanns i mormors hem,  eftersom hon minsann kunde slå in paket utan sådana nymodigheter. Skrynkligt presentpapper som återanvändes från förra årets julklappar. Prutandet i varenda given situation – men också det ständiga trugandet, tjatandet om att alla måstemåstemåste äta mer. Sånt som mamma förklarade som krigsskador, vanor man la sig till med i tider som var så mycket hårdare än någon idag kan förstå.

Kriget, det som alltid färgar ett land och dess befolkning mer än något annat. Mamma som var evakuerad ute på landet medan morfar och de andra unga männen var ute i front och försvarade det som försvaras skulle. Mormor som kämpade på, smugglade skinka från landet trots att all föda egentligen var noga uträknad och ransonerad. Det är saker jag har hört om hela mitt liv, men aldrig riktigt kunnat se framför mig.

Lite som ett skådespel, som filmen som mamma och mormor hade små roller i 1949 när det värsta äntligen var över. Edvin Laines klassiska version av Törnrosa, där min åttaåriga mamma kliver fram till prinsessan och säger sin enda allvarsamt uttalade replik. Mormor någonstans längre bak som en av hovdamerna, uppklädd och sminkad till oigenkännlighet.

Skådespelarkarriären som mamma skulle ha haft, om inte morfar hade sagt nej.

Mormor och hennes drömmar, jag vet inte vad som är sant och inte. Och nu är det ju alldeles för sent att reda ut.

Midnattsrapport från Borgå

25 Dec

Esme är i sitt esse, i den knarrande 20-talsvillan med kusinerna och hunden. Hon älskade tomten – sitt livs första- och allt han kom med. Särskilt speldosesmyckeskrinet (vad kallas egentligen såna?) och sexbitarspusslet.

Själv är jag gladast över mormors halsband som hon enligt graveringen fick av morfar julaftonen 1960. Och över den finska julmaten (potatislåda!) och min fina syster och mamma som är så lycklig när Esme väcker henne klockan 07:45.

Tror sällan en jul har dykt upp mer lägligt. Jag älskar min ledighet, det gör jag.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.