Klappar och slag

Det har över tid blivit svårt det här med att blogga. Framför allt att komma igång igen, efter ett längre uppehåll. Jag känner mig liksom plötsligt osäker på vilka ord jag vill/kan/bör lägga ut här, och på varför jag ska göra det. Vem ska intressera sig, har jag ens något att säga, vad är syftet? Såna tankar.

Men så känner jag att den enda ingången tillbaka kanske är att enbart göra detta för min skull. För att jag mår bra av att skriva, för att det finns saker jag vill dokumentera. För att det där med dagbok inte heller riktigt fungerar. Och så är den som vill följa det varmt välkommen att göra det, förstås.

So here goes nothing:

9 juni 2013. Kära bloggen.
Efter några fantastiskt soliga dagar landar vi i en lite ostadigare söndag, som jag har tillbringat vid tvättmaskinen och stojandes med Esme. Hon vill hjälpa till med allt och är oerhört glad och gullig medan hon gör det. Hon springer runt i ett par vansinnigt gulliga små shorts som jag fyndade på HM förra sommaren – otroligt att de passar än. Till det har hon en för kort ärvd Jenny Hellström-tisha (att Jenny Hellström ens gjorde barnkläder?) så den runda lilla magen tittar fram. Jag önskar att hon alltid skulle få vara så obrydd som hon är just nu. Men det är förstås en omöjlighet, tiden kommer att göra sitt även med detta livsälskande solsken.

Men just nu är vi där vi är och det är vackert.

Jag lyssnar på Oskar Linnros senaste och tycker mycket om det, även om en del av mig kan känna mig lite gammal och luttrad liksom. Han är bara fyra år yngre än jag men vi lever olika liv och det är så det ska vara.

Jag kan känna samma typ av ömhet gentemot mina nya kollegor, varav majoriteten är under trettio och långt ifrån att bilda familj. Å ena sidan är det uppfriskande och föryngrande att ha just sånt sällskap, å andra sidan blir det tydligare vad det är man har lämnat bakom sig. Och vad det är dom har framför sig, som dom ännu inte riktigt ens kan föreställa sig.

Häromdagen frågade en 24-årig assistent med en rejäl skopa skepticism i rösten om det verkligen är kul att ha barn. Och jag tänkte att nej, för honom vore det ju inte det. Om en månad flyttar han till Los Angeles för att plugga vidare. Det är klart att det vore öken för honom att bli fastkedjad vid blöjbyten och vaknätter. Men för de flesta av oss har även friheten sina begränsningar och så småningom börjar man längta efter mål och mening utanför sin egen existens. Jag tror i alla fall att det är därför majoriteten bildar familj vid en viss tidpunkt i livet – ja frånsett biologiska signaler och den sociala pressen att följa ett visst mönster, förstås.

På mitt förra jobb var mina kollegor mer erfarna i föräldrabranschen än jag, och därmed fick jag höra en hel del generaliseringar kring hur det minsann är att ha barn. När mina upplevelser inte stämde med de förväntade kunde detta ibland orsaka både irritation och misstänksamhet. Det där försöker jag komma ihåg när jag får försynta frågor om familjelivet från mina nya vänner: Jag vet ingenting om hur det kommer att vara för dom den dagen det blir aktuellt. För även om det finns vissa givna mönster i detta med att få barn (de är nyfödda först, blir större vartefter, typ) så är det ändå alltid en högst individuell upplevelse. För mig har det varit fantastisk såhär långt, men också svårare på sätt som jag först inte ville se eller greppa. Att få barn är en sak, att hålla ihop en välmående familj en annan. Jag tror att det ena eller det andra kan vara besvärligt för många. För vissa kanske allt bara faller på plats på en gång. Och för ytterligare några är alla bitar kaotiska under en längre tid.

Hursomhelst tänker jag att det är okej. Jag har kommit helskinnad ur min 33-årskris och jag njuter av att ligga här i soffan med Esme som tittar på Mackapacka (Drömmarnas trädgård) med en varm liten fot mot min. I köket stökar hennes pappa och snart är det dags att hämta handdukstvätten ur tumlaren.

Livet. Det är precis som det ska vara just nu.

Två år, sju månader och 23 dagar

Esme kan och förstår så mycket nu. Hon väntar oftast helt snällt om man ber henne – det är ju inte alls länge sen konceptet ”vänta” var helt ogripbart och därmed lönlöst att ens försöka använda sig av. Men Esme väntar nu. På att man ska hjälpa henne med saker, på att hon ska få mat, på att det ska bli hennes tur.

Hon pratar så mycket också, och förstår det mesta av det jag säger. Jag tycker vår relation har gått in i en helt ny och mycket enklare fas nu när jag till exempel kan säga att jag går iväg och diskar men att hon kan fortsätta titta på Drömmarnas trädgård om hon vill det, och hon liksom bara ”okej mamma” (på riktigt, hon säger det!).

Förutom att det går att resonera med henne, så är hon ju oerhört varm och fin och visar så mycket av sig själv hela tiden att hjärtat baxnar av stolthet. Hon pussar och kramar, tröstar, skrattar, dansar och sjunger. Håller på med fix som man inte alls begriper poängen med, men som är väldigt viktiga. Typ hämta en liten filt, lägga den över en pall, prova att sätta sig på den, resa sig upp igen, springa tillbaka med filten, prova att sitta på pallen igen, och så vidare.

Hon frågar massor också. ”Va e de? Va e de som låter?” är väl de två vanligaste frågorna. Hon är också helt oerhört fascinerad av solen just nu (inte konstigt efter den här evighetsvintern) och undrar vart den tar vägen så fort den skyms av hus eller moln eller något annat.

Hon blandar fortfarande språken en hel del, men det märks också att hon har koll på att hennes föräldrar pratar svenska tillsammans, inte finska. Jag tror att det bidrar till att svenskan kommer så väldigt starkt nu, att hon kanske instinktivt vill vara en del av familjespråket. Men jag kämpar på med finskan, svarar henne på finska oavsett hur hon pratar med mig, men markerar aldrig att hon skulle göra fel som väljer svenska mellan varven. Jag tror tålamod är nyckeln här.

Och på måndag börjar jag mitt nya jobb, som är på heltid. Lässsskit, som Esme skulle ha sagt. Det blir en ny ordning, men jag hoppas att vi anpassar oss bra efter det också.

A light exists in spring

Det har varit en besvärlig höst och vinter för mig, på riktigt. Nu när det börjar ljusna där ute gör det nog det för mig också, men helt färdig med det jobbiga är jag inte. Det kommer och går. Vissa perioder i livet är bara svårare än andra och sen Esme blev aningens, aningens större har jag befunnit mig i något slags omvandlingsfas. Vad jag skulle omvandlas till var oklart och helt säker är jag inte än.

Någon som befinner sig i en ständig transformation är förstås Esme, denna fantastiska lilla människa som utvecklas så det rasslar om det. Hon pratar mycket och hela tiden och på bägge språken, hon klär på och av sig själv, hon går på pottan och hon räknar, dansar, sjunger och skojar. Hon är, precis som hon alltid har varit, det mest fantastiska i mitt liv. Det viktigaste för mig är att ge Esme den bästa uppväxt jag kan – jag antar att alla föräldrar tänker så – men att det inte alltid är helt självklart vad det bästa är. Och det bästa kan också kosta i egna uppoffringar, prioriteringar och omvärderingar. Det gör ibland ont att vara förälder, men jag kan inte se något bättre skäl att ha lite ont, än ett älskat barn.

Så ljuset är här nu, ryggen läker ihop och tiden rör sig framåt. Jag önskar mig en lite lugnare fas nu, med långsammare utveckling. Inte för Esme, men väl för mig själv.

—

A Light exists in Spring
Not present on the Year
At any other period —
When March is scarcely here

A Color stands abroad
On Solitary Fields
That Science cannot overtake
But Human Nature feels.

It waits upon the Lawn,
It shows the furthest Tree
Upon the furthest Slope you know
It almost speaks to you.

Then as Horizons step
Or Noons report away
Without the Formula of sound
It passes and we stay —

A quality of loss
Affecting our Content
As Trade had suddenly encroached
Upon a Sacrament.

Emily Dickinson

Advent, dårå

Det känns som att julen kommer väldigt tidigt i år, klämmer sig in mitt bland allt annat som måste göras. Mina två mål för helgen var att städa och baka lussebullar med Esme, men bägge aktiviteterna får i så fall klaras av imorgon. Det går ju inte att julpynta ett stökigt hem, det vore lite som att sminka ett smutsigt ansikte.

Vi försökte titta på Julkalendern tillsammans imorse, men jag tror att Esme är för liten för det. Hon vill hellre se Min granne Totoro för hundrafemte gången, eller möjligtvis Charlie och Lola. För övrigt har alla våra rutiner ballat ur och det mesta obligatoriska sker under ganska osmidiga och träliga former. Jag vill ju gärna vara en följsam förälder, men jag anar att jag varit lite väl låtgåig den senaste tiden.

Fast en bra sak finns det ju med tidens obönhörliga tickande mot jul: Det är slut på världens längsta november. Och snö har vi också, som lyser upp i mörkret. Esme har en pulka som hon kallar för båt, följaktligen satte hon sig i en tom leksakslåda för en stund sen och blev frustrerad över att ingen ville dra ”båten”. Barnets logik alltså, väldigt roligt att få följa.

Det stora i det lilla

För första gången på ganska många månader, minst fyra i alla fall, har Esme njutit av att bada. Hon grät som vanligt redan när jag tappade upp vattnet och ville absolut inte bli av med kläderna. Sen hann hon sitta i badet i kanske 40 sekunder eller så, innan hon plötsligt tystnade, slappnade av och pekade mot badankorna. Och så var all badångest som bortblåst, lika tvärt och obegripligt som det en gång började. Hon skvätte och skvalpade, tvättade ankorna och sig själv, pussades och tjattrade. Och var ändå helt nöjd i samma sekund som jag frågade om hon ville kliva upp.

Överlag har det varit en fantastiskt att vara Esmes mamma idag. Endast ett par mindre utbrott när saker och ting gått mot hennes vilja, i övrigt glädje, mys, skratt och gemensamma lekar. Jag vet inte hur mycket av det som handlar om att det är helg och att jag inte varit stressad över jobbet, och hur mycket som beror på att Esmes förkylning nu är helt över och att hon haft en bra vecka på dagis. Lyckliga har vi varit i alla fall, och tillfreds. Vi sov till och med middag tillsammans, en lyx jag alltmer sällan unnar mig. Såna här dagar, såna här harmoniska oavbrutna timmar av att rita och läsa böcker, mata dockorna med kritor och upptäcka varenda litet höstlöv som virvlar på kvarterets gator, är ju bara så obeskrivligt välgörande.

Och nu har jag kvällen för mig själv och ska ägna den åt skräp-tv och godis. Välsignade liv.

Dejlige Danmark

Imorgon börjar min månad, för i oktober fyller jag år. Det gör även fina H som är en av mina allra närmaste vänner. Det skiljer fyra dagar mellan våra födelsedagar, precis som det är fyra dagar mellan våra döttrars födelsedagar. Jag gillar den typen av symmetri, tycker om när saker och ting verkar hänga ihop.

Om dagisbacillerna tillåter kommer vi att lämna flickorna här hemma och fira det faktum att vi blir äldre i Köpenhamn. Det blir andra gången som jag tillbringar mer än några timmar från Esme och andra gången som H och jag åker över sundet tillsammans. Fast det är något helt annat att resa utan barn när man har barn, än det var innan. Jag ser  löjligt mycket fram emot alltihopa och föreställer mig att vi på två dagar ska hinna med galna mängder shopping, vin, restaurangmat, prat, vin, sömn, prat och hotellfrukost. På ett ungefär.

Men skulle vi ändå få en lucka kan jag gärna tänka mig att fylla den med något jag inte känner till. Kan inte ni dela med er av era bästa Köpenhamnstips, till mig som knappt kan stan alls?

Näring, schmäring

Om någon till äventyrs känner sig lite bekymrad över Esmes näringsintag, så kan jag trösta med att hon idag har frossat i råa morötter och turkisk yoghurt. Sen har hon hjälpt mig att laga kålgryta så chanserna är stora att hon även äter av den till middag.

Eller så kan man läsa Ronnie Sandahls krönika i ämnet. Han har en poäng, hävdar jag. Eller så är vi bara lata, Ronnie och jag?

Matmanikern

Medan K:s tvååring dricker majsvatten betar Esme av den ena besattheten efter den andra.

Ena dagen vill hon bara äta nektariner. Nästa är det smörgåsrån som gäller. Den tredje dagen skriker hon sig blå efter russin. Och nu har hon kört två dygn med nyponsoppediet.

Stundtals känner jag mig som en mycket, mycket dålig förälder som inte får mitt barn att äta varierat och näringsrikt, närodlat och vitaminspäckat varje dag. Sen tänker jag att äsch, huvudsaken att hon äter. Dessutom vill jag inte göra maten till en maktkamp, vilket är lätt hänt med en tvååring som är i full färd med att utveckla och uttrycka sin egen (o)vilja. Och just nu blöder såklart mitt mammahjärta för att stackars snufflan är sjuk, så då blir det ännu mer låtgå-mentalitet.

Men det är klart, när till och med blöjan ser ut att vara fylld av nyponsoppa, så känns det som att man kan ta en paus från att bära hem just den produkten till hushållet.

Så kan man i stället roa sig själv med att slå vad om vilket livsmedel som står näst på tur. Kvarg? Plommon? Messmör? Eller kanske knäckebröd? Spänningen är olidlig.

Esmes mamma

På väg till förskolan i eftermiddags gick jag djupt försjunken i mina tankar och insåg några steg försent att jag just passerat en av Esmes kompisar med familj. Fast det hade inte barnet missat. ”Kato äiti, Esmen äiti!” hojtade hon sådär lagom högt. Titta mamma, Esmes mamma!

Esmes mamma, indeed.

Ändå går hon inte ens på Esmes avdelning, den tjejen. Ajöss anonymitet, välkommen vara igenkänd av 30 barn med föräldrar. Eller stryk det där med föräldrarna, förresten. Det är bara ungarna som har koll.

Men, de har å andra sidan råkoll.

Min mammas dotter

Jag har världens bästa mamma, kände jag efter ett telefonsamtal ikväll. Fast senast i förrgår tror jag minsann att jag muttrade något om jävlaskitmamma. Sådär är det för mig, har alltid varit, med känslorna för henne. Hon är både det underbaraste och det mest jävla apirriterande som finns.

Hursomhelst funderar jag en del på hur Esmes och min relation egentligen kommer att utvecklas. Jag är ju såhär, innerlig men temperamentsfull. Jag anar att hon kan vara lite likadan. Hon är i alla fall väldigt tydlig med sina gränser, puttar bort mig om jag kommer nära vid oönskade tillfällen och kryper sedan upp i famnen och gosar in sig totalt, när det är det hon vill.

De senaste dagarna har Esme haft ett uppenbart behov av att bråka av sig lite när jag hämtar på dagis. Jag tror att hon fortfarande mest bara är positiv och följsam medan hon är där, så det är nog ett sundhetstecken att hon trilskas när hon känner att hon kan. Men det prövar mitt tålamod och jag märker hur bortskämd jag är med att hon nästan alltid varit smidig. Nu vill hon liksom ingenting, från att lämna avdelningen till att ta på sig skorna till att sätta sig i vagnen. Varje delmoment kräver lirkning och list; idag kom jag på att jag skulle viska för att hon skulle komma ur emotsträvandet. Det funkade.

Jag antar att den typen av situationer är vad mången förståsigpåare skulle kalla för trots. Själv tänker jag att hon mest av allt vill få bestämma lite själv och att det är precis som det ska när man är två år och en månad. Det svåra är väl bara hur jag å min sida ska hantera det. Ibland går det bra, ibland lite sämre – kanske som en lightversion av hur jag hanterar min mamma. Som för övrigt har sagt att det enda riktigt svåra här i livet är relationen till andra människor. Hon är rätt klok på många sätt, min världens bästa skitmamma.