Arkiv | Amning RSS feed for this section

Amningsnostalgi

4 Sep

Jag har faktiskt inte saknat amningen nämnvärt sen vi avslutade den i påskas. Jag var så färdig med det, glad över att avvänjningen gick fort och att Esme accepterade läget förvånansvärt enkelt och naturligt.

Men i eftermiddags slog det mig hur härligt det var när vi kom hem från förskolan förr om åren (läs: i våras). Då la vi oss alltid på sängen en stund och bara slappnade av, Esme ammade och jag blundade. Otroligt välbehövligt efter en aktiv dag för oss båda. Den grejen är ju hart när omöjlig att få till nu, när amningen inte längre är ett alternativ. När Esme kommer hem från dagis vill hon ut och gunga, eller läsa Totte bakar tio gånger, eller flytta alla mattor vi har till en och samma knöggliga hög. Som vi sen helst ska hoppa i, båda två. Och där ligger jag halvdöd i soffan och gäspar och känner mig som världens sämsta mamma som inte alls vill göra ett endaste dugg.

Gud, jag är verkligen trött. Det tog några veckor men det verkar som att jag har fått min riktiga tillbaka-till-jobbet-trötthet först nu. Förmodligen hjälper det inte att jag har en Esmeförkylning som envist försöker bryta ut också. Den har fastnat nånstans i halstrakterna, där den ligger och retar och jävlas dag som natt. Ibland tar den sig upp till huvudet och orsakar värk, men sen halkar den ner i halsen igen. Och sådär håller det på.

Så ja, just nu hade det varit en bra period att kunna amma igen. Fast jag anar att det hade gjort mig ännu tröttare, på det stora hela. Dessutom tror ju inte jag på det där med att ångra redan tagna och verkställda beslut.

Kanske ett tecken på min lättja, det också.

Esme 23 månader.

14 Jul

Esme har vuxit mycket den senaste tiden och är nu uppskattningsvis nånstans mellan 80 och 85 cm lång. På hemmavågen väger hon ganska exakt 12 kilo. Sen amningsavslutet i påskas har både sömn och aptit blivit successivt bättre, de senaste två veckorna har hon drämt till med ett gäng 11-12-timmarsnätter i sin egen säng. Hon gnyr fortfarande till nån gång per natt, men behöver inte alltid hjälp att somna om. Vissa nätter vill hon bestämt till vår säng, men långt ifrån alltid. Summa summarum är det stor skillnad mot tidigare och jag och min trötta kropp tycker att det är fantastiskt.

Favoriträtterna blodpudding, färsk fylld pasta och korv består. Men hon äter gärna och mycket av annat också och kan få dille på vissa grejer i taget. Just nu är Marie-kex det godaste Gud skapat, men även jordgubbar och nektariner slinker ner i ett jämnt tempo. Hon dricker mest vatten men ber ibland om mjölk och blir väldigt glad om hon får juice. Hon stretar på med ömsom gaffel, ömsom sked, men tar till händerna när besticken har hamnat på golvet.

Nappbesattheten ökade rejält när jag slutade amma, så nu har vi sedan några dagar tagit bort napparna all vaken tid. Hon tycker att det är jobbigt och är stundtals väldigt arg och ledsen när hon inte får sin tutti. Det är å andra sidan inte självklart tröttsammare för oss föräldrar, än det var att jaga nappar i tid och otid och försöka tolka vad som mumlades fram genom proppen. Så vi kämpar på och hoppas att hon snart hittar andra sätt att trösta sig med, än just nappar.

Pottan visar hon väldigt lite eget intresse för, men leker gärna på mitt initiativ att hon går på den samtidigt som jag sitter på toaletten. Jag vet inte om det verkligen kan fungera som inspiration, men tänker att det i alla fall är ett sätt att försöka introducera alternativ för henne. Hon förstår konceptet och att jag är nöjd när hon har ”kissat”, men trivs å andra sidan uppenbarligen bäst med blöjan. Och egentligen är det väl ingen större panik med det hela, tids nog blir hon väl mer medveten. Än så länge har hon inte heller något ord för att kissa, men säger oftast till när hon har bajsat.

Talet utvecklas överlag mycket nu. Hon har börjat använda enstaka ord på bägge språken, såsom ordparet lisää-mer. Det säger hon ofta, kanske för att försäkra sig om att vi verkligen kommer att ge henne mer . Mamma och pappa är koncept som helt verkar vara på ända, alla möjliga människor är visst mamma, och jag heter pappa i rätt många sammanhang. Å andra sidan kallar hon endast sin far för isi och endast mig för äiti, så på finska blir det i alla fall konsekvent och rätt. Vad hon tycker att hon själv heter blir jag inte riktigt klok på. Ibland har hon sagt ”Me” som jag har tolkat som Esme, men om man frågar henne är hon alltid snabb med att svara att det är hon som är mamma.

Tvåordsfraser är ganska vanliga, men treordsmeningar har jag bara hört någon enstaka gång. Hon ber oss ofta att sitta och komma, ”ittu” och ”tuu”, men tror också att sitta betyder att ligga ner. Sen finns ju hittepåorden vars betydelse man får tolka från gång till annan. ”Mojs” är exempelvis allt från farmors katt till juice eller flygplan. Stundtals härmar hon exakt vad vi säger, men använder sen inte nödvändigtvis just de orden igen. Under sommaren har hon i alla fall lärt sig kukka (blomma) men tror att alla växter är kukka. Så i förrgår gick vi igenom att de höga grejerna med tjock stam är puu (träd) och det gick bra tills jag mitt spån började blanda in definitioner som björk och ek och sånt. En sak i taget, vore väl kanske bättre pedagogik…

En ganska ny och väldigt fin trend är att hon vill veta exakt var vi är mest hela tiden. Det funkar inte längre att hennes pappa plötsligt går till affären eller avviker från en gemensam promenad, utan att Esme blir väldigt orolig. Och även om vi innan berättar att han ska gå, fortsätter sen frågorna om pappa tills han kommer tillbaka igen. Om han så bara har varit borta i två minuter, så hälsar hon sedan honom med såna glädjetjut att det ringer i öronen.

Apropå öron tycker jag inte att hon än så länge har uppvisat något egentligt trotsigt beteende (även om jag uppfattar att andra är snabba på att tolka hennes nej som trots, nästan som att man vill att vi ska få börja känna på vad det verkligen innebär att vara förälder) men en stark vilja och röst har hon helt klart. Det jobbigaste utöver gråt och gnäll är när hon skriker superhögt av frustration när hon inte får som hon vill. Dom skriken kommer ibland utan förvarning och har man då oturen att ha sina öron nära hennes mun, är det redig tinnitusvarning på det hela. Helt skönt att vara bland andra människor i de lägena är det ju inte heller.

Men för det mesta är hon en glad och energisk liten flicka som nu manövrerar trappor alldeles utmärkt om hon har en vägg eller en hjälpande hand som stöd, som klättrar upp på alla möbler som är någorlunda i rimlig höjd, och som övar sig på att gå på tå och att hoppa. Det är väldigt sött att hon än så länge inte fått till det där med att släppa marken med båda fötterna samtidigt, så att hennes hopp mest blir till ett knäböjsgung. Men jag skulle tro att hon får till tekniken nu under sommaren och snart skuttar så det står härliga till.

Ett annat guldkorn i tillvaron är hennes hjälpsamhet. Hon hämtar gärna saker som man ber henne om, springer iväg med små sopor och slänger dom på rätt ställe, eller bär kassar såvida de inte är alltför tunga. Hon har stenkoll på vilka grejer som tillhör vem, och skulle trots tre cirkulerande iPhones i familjen (min, hans och hans jobbs) aldrig ge fel telefon till fel förälder. Överlag fastnar hon vid detaljer som en perceptionsblaserad vuxen inte har en aning om ens finns där. Bland annat därför är det underbart att just nu ha semester och därmed mer tid över till att delta i hennes upptäckarlusta. Jag önskar att livet alltid vore så.

Även solen har sina fläckar

26 Jun

Det är fyra fullmatade dagar kvar till semestern och om kvällarna läser jag Jesper Juul. Mycket av det han säger om barn och familjer är klokt och bra, men jag studsar till när han tar in amning i sina exempel på hur interaktionen mellan barn och förälder kan gå snett. Dels verkar den gode Jesper anse att amning vid så hög ålder som tre månader är något utöver det normala, dels beskriver han situationer där neurotiska mammor tvingar sina bebisar att amma tills de kräks. Mig veterligen kan man inte tvångsamma på det sättet, och nog kräks väl många spädbarn regelbundet utan att det är något fel?

Men, jag gissar att det kan handla om att Jesper Juul är född 1948 och att amningskulturen i Danmark nog är lite annorlunda mot den svenska. Det finns ju även en hel del exempel på lite dammiga föreställningar om hur män respektive kvinnor är enligt Juul, så somligt i hans texter får man antingen skumma förbi eller sätta igång att reta upp sig på. Jag väljer nog det förra.

People, they are the worst

13 Maj

När jag hade fått Esme kom det lite som en chock hur mycket åsikter omgivningen plötsligt tillät sig både ha och uttrycka. Det mesta andra i sitt vuxenliv får man ju sköta någorlunda efter eget huvud, men när man får barn står amatörexperterna plötsligt som spön i backen. Amning är ett utmärkt exempel på det.

Och att det kan vara svårt att stå emot sådan kompakt okunskap (och i vissa fall ren dumhet) som syns i exempelvis det här blogginlägget och dess kommentarer, är väl ganska givet. Det finns alltså på riktigt människor där ute som tycker att redan sex månaders helamning är något onaturligt. Och då ska vi inte ens tala om vad de menar att amning av lite större barn är.

Det gör mig ledsen, men egentligen inte förvånad. Det är ju faktiskt enklare att fortsätta vara fyrkantig och fördomsfull, än att anstränga sig för att vidga sina vyer om än aldrig så lite.

Alla dessa råd

24 Apr

Häromdagen hamnade jag på tunnelbanan med Esmes syssling och min mans kusin. Släktingarna är ungefär i samma ålder – både papporna och barnen – och dessutom bor vi i samma del av staden. Ändå umgås vi i stort sett aldrig. Och det kändes, under den där oplanerade tågresan. Jag gjorde nämligen det man gärna gör när man blir lite nervös och tar ansvar för situationen och den besvärande tystheten: jag babblade på.

Framför allt babblade jag på om vårt amningsavslut. Om hur himla bra allt blivit, hur mycket enklare det är med både mat och sömn nu (på det stora hela taget alltså, inte alltid och inte i varje stund). Och pappan nickade lite men verkade rätt ointresserad, även om dom för all del kanske har det lite kinkigt med just matlust och sömndjup hos sitt ännu ammande barn.

Och det var först när jag klev av tåget som jag insåg att jag helt oavsiktligt gjort två saker som jag inte alls står för. Jag hade både lyckats antyda att nu är det väl ändå dags att sluta amma, trots att jag inte har någon som helst åsikt åt det hållet. Och jag hade dessutom mellan raderna fått fram att har man problem med en kräsen och sömnstrulig unge, ja då är det bara att göra såhär, för det har minsann min samlade empiriska erfarenhet av exakt ett litet barn bevisat.

Herregud. Jag tror inte att vi kommer att umgås mer med släkten efter den här tunnelbanefärden, heller. Och ja, jag skäms.

Min mammas händer

10 Apr

Ett av de starkaste minnena från min barndom är min mammas vackra, välmanikyrerade händer. Länge trodde jag att alla mammor hade perfekt rödmålade naglar, bara för att hon hade det. Men framför allt var mammas händer mjuka och varma och alldeles underbara på att smeka mig. Jag älskade det.

Kanske smekte mamma mig extra mycket för att hon inte kunde amma, slår det mig nu när jag själv ska hitta nya sätt att lugna mitt barn på. Alternativen har dessutom visat sig vara ganska givna när det väl kommer till kritan: förutom att ligga nära är det ju mina händer Esme vill ha. Och jag vet precis hur jag ska göra, mina fingrar glider fjäderlätt över den silkesmjuka huden på hennes panna tills andningen blir tung och hon slappnar av i hela kroppen.

Det är onekligen ganska vackert, att få börja ta hand om Esme på nya sätt. Det är en annan slags närhet, men inte mindre speciell för det.

Tack brösten

9 Apr

Snart ska jag blogga om något annat än amning. Snart.

Men först detta viktiga:

Det är fullt möjligt att amma i nästan 20 månader utan problem. Jag vill att ni ska veta det, jag vill att den informationen ska finnas ute på internet. Inte för att provocera alla er som har haft stora eller små problem med amningen. Utan för att inspirera er som kanske funderar över om ni överhuvudtaget ska våga amma – igen, eller för första gången. Det måste inte vara jättesvårt.

Vad som avgör om det fungerar problemfritt är inte jag kvinna nog att avgöra. Det handlar sannolikt mycket om tur. Ungefär som att det finns kvinnor som föder relativt smärtfritt, eller kvinnor som aldrig har haft mensvärk någonsin i hela sitt liv. Kroppar fungerar olika, helt enkelt. Men somligt i det tror jag att man kan påverka själv, om man har kunskapen om det.

Så här kommer mina erfarenheter för dig som är intresserad:
När Esme kom upp på mitt bröst direkt efter förlossningen hittade hon efter en stund fram till min vänstra bröstvårta. Jag hjälpte henne att få tag om det – även om jag innan läst att nyfödingar klarar detta alldeles utmärkt själva. Vi kan skylla min handgriplighet på viss förvirring efter förlossningen. Hursomhelst grep hon tag, om än lite snett. Fast jag märkte det knappt, inte förrän en barnmorska några timmar senare frågade om blåmärket på mitt bröst var ett födelsemärke.

Under de två dygn som vi var på patienthotellet efter förlossningen kom det in personal med jämna mellanrum och intresserade sig för amningen. Dom hade lite olika råd och idéer och för en stund blev jag stressad när det sagts att Esme borde amma i tio minuter – en kvart åt gången. Hon släppte ju taget efter bara några minuter. Turligt nog förklarade då nästa barnmorska att en nyfödds mage är så yttepytteliten att längden på amningarna var helt som den skulle. Dessutom lyssnade hon noga på hur det lät när Esme ammade, så att jag lärde mig att det var tre sug – ett svälj, tre sug – ett svälj. Det hade jag nog aldrig listat ut på egen hand, men det var en skön bekräftelse på att mitt barn verkligen åt. Jag tror att det hjälpte mig att slappna av, i kombination med att samtliga barnmorskor som tittade på oss berömde Esme för hennes ordentliga tag. Avslappning främjar utdrivningsreflexen som gör att mjölken kommer ut, läste jag senare.

När vi kom hem tyckte jag att det sved lite på mina bröstvårtor, särskilt det vänstra. Jag smorde in mig med lite olja mellan amningarna och svedan gick över snabbt. Hur snabbt minns jag inte, men det kan ju inte ha handlat om mer än någon vecka. Jag var egentligen inte särskilt inläst på amning men väldigt lycklig över att det hela hade kommit igång bra, och jag tvekade inte att amma precis så ofta som Esme verkade behöva. Ibland under dessa första tre veckor, då min man också var hemma med oss, undrade han om hon ”verkligen behövde” äta igen. Jag är glad att jag stod på mig och fortsatte att erbjuda bröstet så fort Esme gnällde. Senare har jag nämligen förstått att just detta att strunta i allt vad klockor och antal amningar per dygn heter, gör att bebisen får en chans att suga på brösten så ofta hen vill, vilket i sin tur stimulerar igång mjölkproduktionen. Hur stabil den blir framöver avgörs till stor del under just den första tiden.

Ytterligare en amningsfrämjande faktor som vi jobbade med under hennes första halvår var att inte ge Esme napp. Vi fick lite påtryckningar från omgivningen som verkade tycka att det var fel mot barnet (och kanske lite besvärande för dom själva…) att inte låta henne tillfredsställa sitt sugbehov med hjälp av en napp. I stället sög hon ju på mig, och var mycket i våra famnar. Esme var inte den typen av bebis som man bara la ifrån sig lite varstans (de barnen finns ju verkligen också, det där verkar vara oerhört individuellt) och det är klart att det fanns stunder då det hade varit härligt att ha händerna fria. Men vi hade sjal och bärsele och dessutom visste vi ju faktiskt inget annat.

Esme gick upp väldigt fint i vikt av min mjölk men vi köpte ändå en flaska för att ha möjligheten att låta min man ge henne mjölk ibland. Jag tror att vi även köpte någon förpackning ersättning, men Esme accepterade inte flaskan alls. Jag var nog inte så engagerad i det här, eftersom jag tyckte att det fungerade så smidigt att amma. Annars kanske jag hade fokuserat mer på att lära mig handpumpa eller pumpa med maskin, få Esme att vänja sig vid flaska etc. Det är möjligt att denna min lathet också främjade amningen, eftersom vissa barn kan bli lite bekväma när de väl vant sig vid flaska. Vätskan kommer helt enkelt lättare ur en napp, än ur ett bröst.

En kväll när Esme var dryga halvåret gjorde det faktiskt ont i mitt bröst (återigen det vänstra – jag tror inte att det är en slump att det lilla besvär jag upplevde alltid var med samma bröst, det är nog ofta så) så jag bestämde mig för att enbart amma på det bröstet under natten. Det kändes helt enkelt som att det hade tjocknat till lite på ena sidan av bröstet, kanske hade det gått för lång tid sedan jag senast ammade henne på det. Ett smart trick i såna här lägen är att placera barnet så att dess underkäke om möjligt masserar den punkt på bröstet som smärtar. Just det hjälpte faktiskt mig. Den natten kunde jag verkligen känna hur Esme sög bort det onda och på morgonen var allt som det skulle igen.

Smakportioner kändes lite spännande och jag läste att det skulle finnas ett så kallat smakfönster nånstans kring halvåret, så strax efter hennes halvårsdag fick Esme sin första laddning kokt potatis med bröstmjölk. Hon tyckte inte att det var någon höjdare. Men vi fortsatte och hon smuttade sig igenom morot och majs och lite annat i puréform under de kommande månaderna. Vi tog det långsamt och jag drog inte ner på ammandet eftersom hon fick i sig så lite av det andra, men såhär efteråt skulle vi nog ha struntat i puréträsket helt och hållet. Det var ju rätt tydligt att just det här barnet inte var så intresserad, inte då ännu. Ärligt talat förstår jag inte nu varför alla barn skulle ha nåt slags magisk period av matintresse som man absolut inte får missa, när det ju är väldigt lätt att se om ett barn på riktigt är nyfiket på vad andra stoppar i sig eller inte. Esmes egentliga intresse kom helt enkelt senare, men någon storätare är hon faktiskt inte ens idag, vid nästan 20 månader fyllda.

En bra sak under den här perioden var att jag i alla fall läst mig till att bröstmjölken visst är näringsrik nog för en halvåring – och större bebisar än så. Att det skulle bli urvattnat med tiden är helt enkelt en myt. Esme fick visserligen sovnapp eftersom nätterna börjat bli alldeles ohållbara, men hon gillade fortfarande inte nappflaska. Välling spottade hon ut och grötmängderna vi fick i henne var inte mycket att hurra för. Jag valde att lita på att min mjölk inte var sämre än industriframställd mat och så tuffade det på.

Egentligen var det först kring året som BVC reagerade på att Esmes viktkurva börjat plana ut. Jag blev förstås orolig men gick hem och läste på och insåg att kurvorna för ammade barn ser lite annorlunda ut än de kurvor som BVC jobbar efter. Barn som ammas är ofta smalare och det var det som började synas när Esme blev mer rörlig. Vi diskuterade egentligen aldrig amningen i klartext med vår BVC-sköterska, men jag förstod att hon utgick från att den snart skulle avslutas. Dessutom skulle jag ju börja jobba heltid efter Esmes ettårsdag.

Inför denna förändring var min man orolig för hur det skulle bli att hantera ett barn som plötsligt inte skulle få amma som hon var van längre. Men Esme accepterade läget utan något problem. Jag fortsatte i stället att amma på kvällar och nätter, när jag hade tillfälle helt enkelt. Mina bröst fogade sig också enkelt till förändringen, även om det alltid spände lite extra på måndagarna efter fria amningshelger. Den enda nackdelen med det här arrangemanget skulle märkas först senare, och det var den ackumulerade trötthet som skulle komma att ta ut sin rätt så småningom. Även om Esme och jag började samsova för att ammandet skulle orsaka så små sömnavbrott för oss båda som möjligt, blev jag förstås tröttare när jag inte längre kunde sova på dagarna.

Esme började få tänder vid halvåret och då var jag orolig för hur det skulle kännas för mig. Hon bet mig vid några tillfällen och det gjorde fruktansvärt ont. Men snabbt nog lärde hon sig att vara försiktig och eventuella nafsanden skedde endast av misstag. Visst kändes det annorlunda ju fler tänder hon fick, men särskilt obekvämt tyckte jag nog inte att det blev förrän hörntänderna kom kring 18 månaders ålder. Dom var så väldigt spetsiga och vassa. En annan aspekt på att nattamma ett barn med tänder är ju eventuella problem med karies. Man ska ju inte nattäta för tändernas skull hävdar vissa. Men en bröstvårta hamnar långt bak i munnen och mjölken kommer nödvändigtvis inte ens i kontakt med tänderna i någon större utsträckning. Dessutom är bröstmjölk inte kariesframkallande på samma sätt som exempelvis välling, som ju många ändå väljer att ge till sina barn även nattetid. Alltså kände jag mig trygg med att fortsätta amma även ur denna aspekt.

Det som huvudsakligen gjorde att jag nu slutligen valde att avvänja Esme från brösten, trots att de under hela hennes liv tjänat som så bra källor till näring, närhet, tröst och kärlek, är att våra nätter efter 18 månader började bli ohållbara. Dryga månaden innan avslutet vaknade hon i snitt en gång i timmen och blev inte längre per automatik nöjd så fort hon fick bröstet. Hon verkade frustrerad och jag började undra om hon inte blev mer störd av växlandet mellan bröst och napp, än vad hon fick ut av det. Själv började jag i alla fall krokna och tappa tålamodet.

Så vi avslutade. Hur det gick till kan ni ju läsa här nedan. För Esmes del var det kanske inte jätteroligt med ett plötsligt avbrott, kanske hade hon släppt taget helt utan gråt om hon fått avvänja sig mer successivt. Men för min del hade nog tiden för en långsam avvänjning redan passerats. Jag behövde verkligen få sova själv. Och på tre nätter har hon vant sig, likaså mina bröst. Det spände rejält i dom de första två dygnen, så vid två tillfällen använde jag min gamla handpump för att lätta på det värsta trycket. Nu fyra dygn efter den sista amningen känner jag just ingenting. Förmodligen skulle det fortfarande komma mjölk om jag provocerade fram det, men det känns i kroppen som att det löser sig av sig självt.

Fantastiska kropp, och fantastiska möjlighet att få uppleva vad det är att amma. Visst finns det somligt jag skulle göra annorlunda om jag fick chansen, men på det stora hela är jag bara så glad att Esme och jag fick dessa 20 månader av intuitiv närhet och tvåsamhet. Det har på det hela taget varit ljuvligt.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.