Arkiv | Amning RSS feed for this section

Bebisnätterna

10 Sep

Det enda jag planerade inför kommande vaknätter var att alla i familjen skulle få sova så mycket som möjligt även när bebisen kommit. Skit samma hur det gick till, bara vi fick sömn.

Sen kom Levi och vi testade världens bästa modell. Världens bästa för oss vill säga, det finns ju inga universallösningar.

Men såhär gör vi:
Levi sover alltid bredvid mig på nätterna. Inte i egen säng, definitivt inte i eget rum. Utan precis bredvid mig. Mitt mål när jag går och lägger mig på kvällen är att inte kliva upp ur sängen förrän det är morgon igen. Så steg nummer ett är att Levi är nära mig. Steg nummer två är att jag endast byter blöja om han har bajsat. Kissblöjor får vara. I början bajsade han varje natt, numera kanske bara var tionde natt. (Så där får man ju säga att jag har ett väldigt samarbetsvilligt barn.) Steg nummer tre är att han får bröstet så fort han knorrar till. Jag väntar inte på något gråt, jag vaknar ju av minsta suck ändå. Så fram med bröstet, koppla fast bebis, och somna om. Inget sitta upp eller rapa, utan vi ligger ner, båda två. Och sover när vi inte ammar.

That’s it. Så jobbar vi, varje natt. Och ja, vissa nätter blir det många knorr och uppvak och sidbyten för mig. Då är jag inte tokpigg på morgonen. Men heller inte toktrött. Jag älskar den här lösningen och är så glad att den fungerar bra. Jag skulle lätt ha gjort såhär med Esme också, om jag bara hade vetat det jag vet nu. Sen förstår jag att det kommer att komma andra slags nätter, med sjukdomar och annat som ställer till det. Men snart tolv veckor och livet är gott – eftersom sömnen är det. Sweet!

Amningsnostalgi

4 Sep

Jag har faktiskt inte saknat amningen nämnvärt sen vi avslutade den i påskas. Jag var så färdig med det, glad över att avvänjningen gick fort och att Esme accepterade läget förvånansvärt enkelt och naturligt.

Men i eftermiddags slog det mig hur härligt det var när vi kom hem från förskolan förr om åren (läs: i våras). Då la vi oss alltid på sängen en stund och bara slappnade av, Esme ammade och jag blundade. Otroligt välbehövligt efter en aktiv dag för oss båda. Den grejen är ju hart när omöjlig att få till nu, när amningen inte längre är ett alternativ. När Esme kommer hem från dagis vill hon ut och gunga, eller läsa Totte bakar tio gånger, eller flytta alla mattor vi har till en och samma knöggliga hög. Som vi sen helst ska hoppa i, båda två. Och där ligger jag halvdöd i soffan och gäspar och känner mig som världens sämsta mamma som inte alls vill göra ett endaste dugg.

Gud, jag är verkligen trött. Det tog några veckor men det verkar som att jag har fått min riktiga tillbaka-till-jobbet-trötthet först nu. Förmodligen hjälper det inte att jag har en Esmeförkylning som envist försöker bryta ut också. Den har fastnat nånstans i halstrakterna, där den ligger och retar och jävlas dag som natt. Ibland tar den sig upp till huvudet och orsakar värk, men sen halkar den ner i halsen igen. Och sådär håller det på.

Så ja, just nu hade det varit en bra period att kunna amma igen. Fast jag anar att det hade gjort mig ännu tröttare, på det stora hela. Dessutom tror ju inte jag på det där med att ångra redan tagna och verkställda beslut.

Kanske ett tecken på min lättja, det också.

Esme 23 månader.

14 Jul

Esme har vuxit mycket den senaste tiden och är nu uppskattningsvis nånstans mellan 80 och 85 cm lång. På hemmavågen väger hon ganska exakt 12 kilo. Sen amningsavslutet i påskas har både sömn och aptit blivit successivt bättre, de senaste två veckorna har hon drämt till med ett gäng 11-12-timmarsnätter i sin egen säng. Hon gnyr fortfarande till nån gång per natt, men behöver inte alltid hjälp att somna om. Vissa nätter vill hon bestämt till vår säng, men långt ifrån alltid. Summa summarum är det stor skillnad mot tidigare och jag och min trötta kropp tycker att det är fantastiskt.

Favoriträtterna blodpudding, färsk fylld pasta och korv består. Men hon äter gärna och mycket av annat också och kan få dille på vissa grejer i taget. Just nu är Marie-kex det godaste Gud skapat, men även jordgubbar och nektariner slinker ner i ett jämnt tempo. Hon dricker mest vatten men ber ibland om mjölk och blir väldigt glad om hon får juice. Hon stretar på med ömsom gaffel, ömsom sked, men tar till händerna när besticken har hamnat på golvet.

Nappbesattheten ökade rejält när jag slutade amma, så nu har vi sedan några dagar tagit bort napparna all vaken tid. Hon tycker att det är jobbigt och är stundtals väldigt arg och ledsen när hon inte får sin tutti. Det är å andra sidan inte självklart tröttsammare för oss föräldrar, än det var att jaga nappar i tid och otid och försöka tolka vad som mumlades fram genom proppen. Så vi kämpar på och hoppas att hon snart hittar andra sätt att trösta sig med, än just nappar.

Pottan visar hon väldigt lite eget intresse för, men leker gärna på mitt initiativ att hon går på den samtidigt som jag sitter på toaletten. Jag vet inte om det verkligen kan fungera som inspiration, men tänker att det i alla fall är ett sätt att försöka introducera alternativ för henne. Hon förstår konceptet och att jag är nöjd när hon har ”kissat”, men trivs å andra sidan uppenbarligen bäst med blöjan. Och egentligen är det väl ingen större panik med det hela, tids nog blir hon väl mer medveten. Än så länge har hon inte heller något ord för att kissa, men säger oftast till när hon har bajsat.

Talet utvecklas överlag mycket nu. Hon har börjat använda enstaka ord på bägge språken, såsom ordparet lisää-mer. Det säger hon ofta, kanske för att försäkra sig om att vi verkligen kommer att ge henne mer . Mamma och pappa är koncept som helt verkar vara på ända, alla möjliga människor är visst mamma, och jag heter pappa i rätt många sammanhang. Å andra sidan kallar hon endast sin far för isi och endast mig för äiti, så på finska blir det i alla fall konsekvent och rätt. Vad hon tycker att hon själv heter blir jag inte riktigt klok på. Ibland har hon sagt ”Me” som jag har tolkat som Esme, men om man frågar henne är hon alltid snabb med att svara att det är hon som är mamma.

Tvåordsfraser är ganska vanliga, men treordsmeningar har jag bara hört någon enstaka gång. Hon ber oss ofta att sitta och komma, ”ittu” och ”tuu”, men tror också att sitta betyder att ligga ner. Sen finns ju hittepåorden vars betydelse man får tolka från gång till annan. ”Mojs” är exempelvis allt från farmors katt till juice eller flygplan. Stundtals härmar hon exakt vad vi säger, men använder sen inte nödvändigtvis just de orden igen. Under sommaren har hon i alla fall lärt sig kukka (blomma) men tror att alla växter är kukka. Så i förrgår gick vi igenom att de höga grejerna med tjock stam är puu (träd) och det gick bra tills jag mitt spån började blanda in definitioner som björk och ek och sånt. En sak i taget, vore väl kanske bättre pedagogik…

En ganska ny och väldigt fin trend är att hon vill veta exakt var vi är mest hela tiden. Det funkar inte längre att hennes pappa plötsligt går till affären eller avviker från en gemensam promenad, utan att Esme blir väldigt orolig. Och även om vi innan berättar att han ska gå, fortsätter sen frågorna om pappa tills han kommer tillbaka igen. Om han så bara har varit borta i två minuter, så hälsar hon sedan honom med såna glädjetjut att det ringer i öronen.

Apropå öron tycker jag inte att hon än så länge har uppvisat något egentligt trotsigt beteende (även om jag uppfattar att andra är snabba på att tolka hennes nej som trots, nästan som att man vill att vi ska få börja känna på vad det verkligen innebär att vara förälder) men en stark vilja och röst har hon helt klart. Det jobbigaste utöver gråt och gnäll är när hon skriker superhögt av frustration när hon inte får som hon vill. Dom skriken kommer ibland utan förvarning och har man då oturen att ha sina öron nära hennes mun, är det redig tinnitusvarning på det hela. Helt skönt att vara bland andra människor i de lägena är det ju inte heller.

Men för det mesta är hon en glad och energisk liten flicka som nu manövrerar trappor alldeles utmärkt om hon har en vägg eller en hjälpande hand som stöd, som klättrar upp på alla möbler som är någorlunda i rimlig höjd, och som övar sig på att gå på tå och att hoppa. Det är väldigt sött att hon än så länge inte fått till det där med att släppa marken med båda fötterna samtidigt, så att hennes hopp mest blir till ett knäböjsgung. Men jag skulle tro att hon får till tekniken nu under sommaren och snart skuttar så det står härliga till.

Ett annat guldkorn i tillvaron är hennes hjälpsamhet. Hon hämtar gärna saker som man ber henne om, springer iväg med små sopor och slänger dom på rätt ställe, eller bär kassar såvida de inte är alltför tunga. Hon har stenkoll på vilka grejer som tillhör vem, och skulle trots tre cirkulerande iPhones i familjen (min, hans och hans jobbs) aldrig ge fel telefon till fel förälder. Överlag fastnar hon vid detaljer som en perceptionsblaserad vuxen inte har en aning om ens finns där. Bland annat därför är det underbart att just nu ha semester och därmed mer tid över till att delta i hennes upptäckarlusta. Jag önskar att livet alltid vore så.

Även solen har sina fläckar

26 Jun

Det är fyra fullmatade dagar kvar till semestern och om kvällarna läser jag Jesper Juul. Mycket av det han säger om barn och familjer är klokt och bra, men jag studsar till när han tar in amning i sina exempel på hur interaktionen mellan barn och förälder kan gå snett. Dels verkar den gode Jesper anse att amning vid så hög ålder som tre månader är något utöver det normala, dels beskriver han situationer där neurotiska mammor tvingar sina bebisar att amma tills de kräks. Mig veterligen kan man inte tvångsamma på det sättet, och nog kräks väl många spädbarn regelbundet utan att det är något fel?

Men, jag gissar att det kan handla om att Jesper Juul är född 1948 och att amningskulturen i Danmark nog är lite annorlunda mot den svenska. Det finns ju även en hel del exempel på lite dammiga föreställningar om hur män respektive kvinnor är enligt Juul, så somligt i hans texter får man antingen skumma förbi eller sätta igång att reta upp sig på. Jag väljer nog det förra.

People, they are the worst

13 Maj

När jag hade fått Esme kom det lite som en chock hur mycket åsikter omgivningen plötsligt tillät sig både ha och uttrycka. Det mesta andra i sitt vuxenliv får man ju sköta någorlunda efter eget huvud, men när man får barn står amatörexperterna plötsligt som spön i backen. Amning är ett utmärkt exempel på det.

Och att det kan vara svårt att stå emot sådan kompakt okunskap (och i vissa fall ren dumhet) som syns i exempelvis det här blogginlägget och dess kommentarer, är väl ganska givet. Det finns alltså på riktigt människor där ute som tycker att redan sex månaders helamning är något onaturligt. Och då ska vi inte ens tala om vad de menar att amning av lite större barn är.

Det gör mig ledsen, men egentligen inte förvånad. Det är ju faktiskt enklare att fortsätta vara fyrkantig och fördomsfull, än att anstränga sig för att vidga sina vyer om än aldrig så lite.

Alla dessa råd

24 Apr

Häromdagen hamnade jag på tunnelbanan med Esmes syssling och min mans kusin. Släktingarna är ungefär i samma ålder – både papporna och barnen – och dessutom bor vi i samma del av staden. Ändå umgås vi i stort sett aldrig. Och det kändes, under den där oplanerade tågresan. Jag gjorde nämligen det man gärna gör när man blir lite nervös och tar ansvar för situationen och den besvärande tystheten: jag babblade på.

Framför allt babblade jag på om vårt amningsavslut. Om hur himla bra allt blivit, hur mycket enklare det är med både mat och sömn nu (på det stora hela taget alltså, inte alltid och inte i varje stund). Och pappan nickade lite men verkade rätt ointresserad, även om dom för all del kanske har det lite kinkigt med just matlust och sömndjup hos sitt ännu ammande barn.

Och det var först när jag klev av tåget som jag insåg att jag helt oavsiktligt gjort två saker som jag inte alls står för. Jag hade både lyckats antyda att nu är det väl ändå dags att sluta amma, trots att jag inte har någon som helst åsikt åt det hållet. Och jag hade dessutom mellan raderna fått fram att har man problem med en kräsen och sömnstrulig unge, ja då är det bara att göra såhär, för det har minsann min samlade empiriska erfarenhet av exakt ett litet barn bevisat.

Herregud. Jag tror inte att vi kommer att umgås mer med släkten efter den här tunnelbanefärden, heller. Och ja, jag skäms.

Min mammas händer

10 Apr

Ett av de starkaste minnena från min barndom är min mammas vackra, välmanikyrerade händer. Länge trodde jag att alla mammor hade perfekt rödmålade naglar, bara för att hon hade det. Men framför allt var mammas händer mjuka och varma och alldeles underbara på att smeka mig. Jag älskade det.

Kanske smekte mamma mig extra mycket för att hon inte kunde amma, slår det mig nu när jag själv ska hitta nya sätt att lugna mitt barn på. Alternativen har dessutom visat sig vara ganska givna när det väl kommer till kritan: förutom att ligga nära är det ju mina händer Esme vill ha. Och jag vet precis hur jag ska göra, mina fingrar glider fjäderlätt över den silkesmjuka huden på hennes panna tills andningen blir tung och hon slappnar av i hela kroppen.

Det är onekligen ganska vackert, att få börja ta hand om Esme på nya sätt. Det är en annan slags närhet, men inte mindre speciell för det.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.