Mufa

Det finns en fin kontinuitet i det faktum att Esme är lika passionerat förälskad i sin morfar, som jag alltid var i min. Den stora skillnaden är väl att min pappa är helt urusel med barn, medan min morfar faktiskt var fantastiskt lekfull och skojfrisk.

Grejen med pappa är att han aldrig någonsin har anpassat sig efter ett barn (inte så många vuxna heller, för den delen). Han gör sina grejer i sitt tempo, pratar om sina saker på sitt sätt, är superobekväm med att leka och busa och kan inte ens läsa högt ur en barnbok på ett naturligt sätt. Men inget av det spelar någon roll för Esme.

När vi hälsar på hos mina föräldrar är det nämligen endast Mufa som gäller. Hon flyger upp ur sängen på morgonen, tjuter ”Mufaaaa!” och sen är det igång. Hon följer efter honom överallt, tittar storögt på allt han gör, gråter förtvivlat när han går. Och kanske är det väldigt grundläggande mänsklig psykologi det där; att man attraheras av den som är både självsäker och lite otillgänglig. Det är ju uppenbart att min pappa alltid har något på gång, om det så är att hänga upp en lampa eller hugga ved till brasan. Och det är uppenbart att han själv tycker att det är viktiga saker han håller på med, så viktiga att inte ens Esme med sina stora blå kan konkurrera.

Det där både märker och reagerar hon förstås på. Hon åtrår min pappas tid, för att han är den som ger henne minst av den.

Samtidigt vet jag ju att min pappa ger Esme just så mycket kärlek och uppmärksamhet som han förmår. Hon är det mest fantastiska i hans liv, men inte ens det mest fantastiska är viktigare än han själv. Det där är inte alltid så enkelt att hantera – inte heller för den dotter som har fått vänja sig vid detta under hela sitt liv. Ändå är det också ganska enkelt och oföränderligt. Min pappa behöver inte riktigt någon annan än sig själv, men skulle plocka ner månen från himlen åt oss om vi ville det.

Kanske handlar det om ett slags gammaldags manlighet, eller så är det bara sådan han är.

Armas Ilmari

Min morfar var ursprungligen döpt till Armas, ett namn som han avskydde och snart nog bytte mot sitt andranamn Ilmari. Jag vet ytterst lite om hans föräldrar, men jag tar gärna fasta på att de måste ha älskat sin Armas lika mycket som jag älskar min Esme – bägge namnen betyder ju också älskad.

Morfar var äldst av sju syskon och överlevde dom alla, fem bröder och en vacker och omhuldad syster. Det säger en del om hans livsvilja och okuvliga styrka, och ganska brutala fuck off-mentalitet. Jag tänker på det när jag tittar på den tunna guldringen på mitt långfinger; det är morfars förlovningsring från 1938 som jag fick i lördags, efter begravningen. Det är högst logiskt att den endast passar på mitt högra fulfinger, jag tänker mig att den kan stråla ut lite pondus och kuva den behagsjuka som ibland kommer över mig i de sämsta av situationer.

Morfar var också oerhört rolig, varm och kärleksfull, åtminstone mot de få utvalda. Han kom nog aldrig överens med andra män så väl som han klickade med kvinnor, barn och djur, men det vet jag egentligen inte om man kan betrakta som ett karaktärsfel. Han trivdes väl bara med att vara tuppen i hönsgården, ofelbart lojal mot min mormor, alltid lika stort stöd för min mamma, sitt enda barn. Även min syster och jag hörde till morfars flickor, med en självklar plats i hans hjärta. De sista åren när han parkerat sig i sin bastanta 1940-talsfåtölj brukade jag krypa ihop på armstödet och klappa hans kind, eller hand, medan han suckade förnöjt med en allt blekblåare blick.

Jag tycker att morfar var stilig också, med ljust hår och markerade drag. Han hade jättestarka händer och gillade att hemmagymma långt innan det här med work out och träningsredskap egentligen hade slagit igenom. Han konstruerade till och med sina egna redskap för att träna upp händerna, så att han skulle bli en ännu bättre tävlingsskytt. På en vägg hängde han skjutvapen och knivar, våld var nog inte så skrämmande för en som genomlevt krig.

När mamma och jag gick igenom hans plånbok fanns där flera gamla svartvita foton, sådär pyttesmå som de riktigt gamla bilderna tenderar att vara. Alla var från krigstiden, ett föreställde ett smärtsamt ungt uniformgäng samlade kring ett dragspel. Där fanns nog morfars bästa vänner, de som aldrig kom hem från kriget. Att just morfar skulle klara sig utan fysiska sår, var såklart aldrig givet.

Men han klarade sig. Morfar kom hem och levde ett ovanligt långt och friskt liv, där endast de synliga kärlen på näsan skvallrade om en fruktansvärt kall tid. Jag vet egentligen inte om han gjorde allt det han ville, men jag tror det. Jag tror faktiskt att både han och mormor hör till de nöjdaste människor jag någonsin känt, trots att de aldrig fick något gratis och kämpade under hela sina liv.

Eller så var det kanske just därför dom mådde så bra.

Vintertid

Så vreds klockorna tillbaka och i glappet mellan då och nu drog morfar sitt sista andetag.

 

Om jag bara blundar tillräckligt hårt.

Ikväll gick det upp för mig att min dementa, hjärtsjuka, diabetesdrabbade och prostatacancerlidande morfar sannolikt inte överlever det här året – kanske inte ens den här månaden. Han är 93 år och egentligen har vi räknat med att han skulle dö ganska länge nu. Vi har pratat om det ur alla möjliga praktiska vinklar, rationellt, realistiskt och resonerande. Det är ju svårt att få det till att det vore en tragedi, han har liksom inte så mycket kvar att leva för; inte ens sig själv har han haft på länge nu.

Men i det förhållningssättet gömmer sig såklart all förnekelse i världen. För det spelar ingen roll att morfar inte längre pratar, att hans kroppsfunktioner ger upp en efter en, att han alldeles uppenbart redan fått ett längre och bättre liv än de flesta människor på den här jorden är ens i närheten av att få.

För han är min morfar. 

Han är en envis och råbarkad gammal skrävlare, hälsofanatiker och livsnjutare, ett självutnämnt universalgeni med barnslig dragning till allt som glimmar. En rasande fantastisk och jobbig, alldeles oefterhärmlig människa från början till slut. Han har älskat mig starkt och självklart varje sekund av mitt liv, imponerat på mig genom hela min barndom och accepterat mig även när han inte har begripit ett jota av vad jag håller på med. Jag förstår så väl varför han gjort sig osams och omöjlig åt höger och vänster, men för mig är han helt oersättlig och omistlig, och därför kan jag inte ens låtsas som att jag greppar vad det är som händer.

Jag blir ju på riktigt till en blöt fläck bara jag gläntar på det som vore att verkligen förstå att världen snart kommer att vara en plats där min morfar inte längre är. Det är, i brist på bättre ord, helt otänkbart. Och ändå är det dit vi har varit på väg i flera års tid.

Det stora i det lilla

För första gången på ganska många månader, minst fyra i alla fall, har Esme njutit av att bada. Hon grät som vanligt redan när jag tappade upp vattnet och ville absolut inte bli av med kläderna. Sen hann hon sitta i badet i kanske 40 sekunder eller så, innan hon plötsligt tystnade, slappnade av och pekade mot badankorna. Och så var all badångest som bortblåst, lika tvärt och obegripligt som det en gång började. Hon skvätte och skvalpade, tvättade ankorna och sig själv, pussades och tjattrade. Och var ändå helt nöjd i samma sekund som jag frågade om hon ville kliva upp.

Överlag har det varit en fantastiskt att vara Esmes mamma idag. Endast ett par mindre utbrott när saker och ting gått mot hennes vilja, i övrigt glädje, mys, skratt och gemensamma lekar. Jag vet inte hur mycket av det som handlar om att det är helg och att jag inte varit stressad över jobbet, och hur mycket som beror på att Esmes förkylning nu är helt över och att hon haft en bra vecka på dagis. Lyckliga har vi varit i alla fall, och tillfreds. Vi sov till och med middag tillsammans, en lyx jag alltmer sällan unnar mig. Såna här dagar, såna här harmoniska oavbrutna timmar av att rita och läsa böcker, mata dockorna med kritor och upptäcka varenda litet höstlöv som virvlar på kvarterets gator, är ju bara så obeskrivligt välgörande.

Och nu har jag kvällen för mig själv och ska ägna den åt skräp-tv och godis. Välsignade liv.

Nine years and counting

För övrigt har vi nyligen inlett det tionde året av vår relation. Alltså Esmes pappa och jag. Själva nioårsdagen firade vi kungligt med helfamiljsflunsan, nu fortsätter vi i romantikens tecken genom att spendera några dygn ifrån varandra.

Å andra sidan tog det oss tre år att ens bosätta oss i samma stad – än mindre flytta ihop. Så jag antar att vi egentligen bara kör på ett väl beprövat och vinnande koncept. Lite rutin har man väl att falla tillbaka på, såhär 363 dagar från decenniefesten.

Blondinbellas bröllop

Även om jag förstår att det handlar om en riktig människas sannolikt väldigt riktiga liv, så kan jag inte annat än klassa det som god underhållning när 21-åriga Isabella Löwengrip, aka Blondinbella, inom loppet av tre månader går från att vara singel till att bli tjusigt friad till, för att knappa dygnet senare förvandlas till en fullfjärdad bridezilla med inhyrda bröllopsplanerare och hela kittet.

Det är mycket i hennes bloggpersona som gör mig fascinerad och förvånad, men livsstilen är nog ändå det mest häpnadsväckande. Det har liksom varit på nivån sitta i bolagsstyrelser och hyra segelbåtar i Medelhavet sen hon var vaddå, 16 år? Jag som skyndar lite långsammare undrar försynt vad hon egentligen ska hitta på när hon är 30, 40, 50 år? Allt kommer ju redan vara gjort flera gånger om vid det laget.

Eller, så är det då hon ser ljuset och startar en församling där alla lever i celibat och dansar osminkade hippiedanser kring en hög med egenodlade rotsaker. Högst tänkbart, om ni frågar mig. 

Hursomhelst, den smått surrealistiska inramningen av Blondinbellas bröllop står i ganska bjärt kontrast till den småskaliga vigsel jag själv var en del av för två år och 364 dagar sedan. Imorgon firar vi nämligen tre år som gifta och frånsett buketten finns det inte en detalj jag skulle vilja ändra på. Det bästa var själva vigselceremonin med endast våra föräldrar som vittnen. Det var så galet högtidligt och vackert att jag faktiskt inte kan förstå hur andra klarar av att utföra sådant inför storpublik.

För mig var det en av mitt livs absolut naknaste stunder, och är det något jag i all ödmjukhet skulle vilja framföra till en blivande brud i spinn, så är det nog just det. Att hur stort jippo man än gör av bröllopet och allt som hör därtill, så handlar det ändå i slutändan om löften och livsmål som smäller högre och kräver mer än alla färgkoordinerade blomsterarrangemang i världen.

Sov du lilla vide ung

Esme sover väldigt fint i sin egen säng numera, ja kanske sen några månader tillbaka. Hon vaknar oftast bara en gång per natt och vill då bli lite klappad på, kanske få en napp i handen och så, men det räcker för att hon ska somna om. Men nattandet tar sin lilla tid. Vi har testat att försöka lägga tidigare och lägga senare, men hur vi än gör så tar det minst en halvtimme.

Vissa kvällar gör det mig oerhört frustrerad att hon inte bara somnar, eftersom jag vet att hon är trött och jag själv definitivt är det. Andra kvällar ligger jag ganska nöjd på golvet vid hennes säng, lutar huvudet mot ett gosedjur och har handen mot hennes kind där hon helst vill ha den. Ikväll låg jag sådär och bara lät tankarna vandra, från klädesfunderingar till jobbgrejer och andra vardagligheter. Och så plötsligt var jag i en känsla från väldigt länge sedan, en såndär stund i livet då man skäms ihjäl och känner sig liten och pinsam. Konstigt hur sånt kan poppa upp från ingenstans och kännas påtagligt och jobbigt fast tio år och mer därtill har passerat.

Hursomhelst gjorde det mig lite ledsen att tänka på att Esme också har såna beklämmande stunder framför sig, för att det liksom hör livet till. Och jag låg och funderade på vad jag kan göra för att rusta henne inför det, hur jag kan bidra till att hon inte har alltför ont av andras elakheter och obetänkligheter. Kanske framför allt hur jag ska få henne att förstå att hon aldrig ska sälja sig billigt, inte till någon, oavsett situation.

En del av mig tänker att det nog är en utopi, att alla behöver göra sina misstag och uppleva sina besvikelser, att man inte kan se igenom andras charader förrän man har gått på några minor. En annan del av mig tänker att det nog inte alls måste vara så bara för att det har varit så för mig. Esme kan uppleva något annat, eftersom hon är någon annan. Och med den hoppfulla tanken smög jag ut från sovrummet och lämnade en tryggt sussande liten i sin säng. Min lilla oskyldiga vide ung.

75 år senare blev han äntligen morfar.

Pappa har alltid varit återhållsam i sitt uttryck, även om han inuti bär en prunkande bukett av starka känslor. Jag antar att det hänger ihop med en strängt religiös och gammaldags uppfostran; farmor och farfar var födda på 1800-talet.

Å ena sidan kan jag se att han gjort en enorm resa både klassmässigt och kulturellt, som tog sig från det norrländska skogsbrukandet till tjusiga arkitektkontoret i storstaden. Å andra sitter de stränga värderingarna i ryggmärgen, låter honom inte lata sig ens när han närmar sig de 80. Därför var det ett av helgens mest skimrande ögonblick när hans enda barnbarn, den nyblivna tvååringen, lockade honom till att sittdansa. Till Här kommer Pippi Långstrump, som hon själv uppträdde till på sitt alldeles eget oefterhärmliga vis.

Det är nog meningen med hela alltet, att få leva och förändras och uppleva och påverkas och förtjusas. Att Esme finns gör oss alla till något annat, något mer. Att Esme finns, är det bästa jag vet.

I plånboken

Jag har inte sett morfar sen mormor dog, vilket är för över ett år sedan. Det har gått förvånansvärt lätt att inte träffa honom, både för att han är i Finland och för att han är stendement – och för att jag uppenbarligen är mer av en struts än jag skulle vilja erkänna.

När jag för en vecka sedan äntligen åkte för att hälsa på honom, visste han inte längre vem jag var. Det var tur att jag var förberedd på det, för det skar något så fruktansvärt elakt i bröstet ändå. Jag kunde inget annat än gråta, klänga mig fast vid hans gammelmanskropp och gråta. Och han märkte det inte ens, rörde inte en min, mötte inte min blick, gjorde ingen ansats att stryka min kind. Så när jag gråtit i fem eller tio eller femton minuter (för vem kan egentligen mäta tiden i sådana stunder?) torkade jag själv mina kinder och började mata honom med en jordgubbsbakelse. Det tyckte han om.

Innan vi skulle gå tog mamma fram hans plånbok och visade vilket foto han genom alla år burit med sig. Det var en liten svartvit sommarbild på en stilig, ljuslockig man i soldatuniform, sannolikt hemma på permission.Vid hans sida stod en lycklig ung kvinna och i hans famn satt en uppklädd liten flicka. Jag förstod att det betydde massor för min mamma att vid 72 års ålder ha fått veta att just detta var hennes fars älsklingsfoto.

Några dagar senare tog mamma fram mormors plånbok. Den har inte heller någon av oss någonsin tidigare just tittat i. Och jag som alltid känt mig som morfars flicka, som tänkt att mormor och jag hade en knepig relation, blev alldeles tyst.

För trots att min mormor var så stolt över sin man, sin dotter, sina tre barnbarn och sex barnbarnsbarn, så hade även hon endast en bild i sin plånbok: ett varsamt förvarat litet skolfoto av en allvarlig, omsorgsfullt och hårt sminkad tonårsflicka.

Den flickan var jag.