Arkiv | Konst RSS feed for this section

Egentiden

15 Nov

Om ni undrar vad vi gjorde av barnet under spavistelsen så kan jag avslöja att hon var med sin faster. Tio timmar i sträck. Och det gick sjukt bra, över all förväntan. Tydligen hade kickan dragit till med sitt allra bästa och soligaste ettåringshumör. Charmat ner fastern totalt. Ätit gott. Somnat lätt. Busat massor. Vi var mäkta stolta när vi kom hem till gullegrynet, som toppade alltihopa med att göra natt klockan 18.30.

Så vi avrundade spalyxen med några suveräna Vita huset-avsnitt (the neverending serie i det här hushållet, vi har försökt beta av hela alltet i ganska många år nu) och var på alla sätt mjuka och glada efter en ovanlig söndag.

Och tur var väl det. För sen har måndag och tisdag gått i ett, igen. Vore det inte för ett riktigt fint besök på hajpade Turner-Monet-Twombly-utställningen på Moderna skulle jag kanske drista mig till att beklaga mig lite. Men konst och kompisumgänge råder faktiskt bot på det mesta. Sådeså.

I mörkret kan ingen se dig

10 Jul

Efter ett lunchdopp i havet fick vi oss lite konst till livs. Kulturforum i Järna har en omfattande James Turrell-utställning som visade sig vara ganska underbar. Jag njöt mest av Dark Matters, ett kompakt mörker som jag fick känna in i ljuvlig ensamhet i närmare en kvart. Det var som att bli inbäddad i ett intensivt ingenting; meditativt och fullkomligt avslappnande. Jag fumlade mig ut med ett fånigt leende på läpparna, uppfriskad och utvilad på ett närmast mirakulöst vis.

Väl hemma igen slog dig mig att den nya mörkläggningsgardinen i sovrummet kanske skulle kunna skapa en liknande känsla. Åtminstone när det är någorlunda mörkt ute också, vilket det ju faktiskt redan börjar bli om nätterna.

Nu gäller det bara att lista ut hur jag ska kunna ha utrymmet för mig själv den tiden på dygnet också, vilket lär vara lättare sagt än gjort.

Sex, styrka och sinnlighet

5 Jul

Vi kollar in ett gäng penisar på Fotografiska, dom som Robert Mapplethorpe har fotat. Om sanningen ska fram är det något av gammal skåpmat för mig, dessa snoppar har jag sett förr – närmare bestämt vid tolv års ålder på Louisiana i extremt besvärat sällskap av mina föräldrar.

Såhär i vuxen ålder kan jag konstatera att fotografierna är helt fantastiska; sinnliga, välkomponerade, obestridligt vackra. Och att det finns så mycket mer att se, utöver de erigerade organ jag – och sannolikt mina stackars föräldrar, som inte vidrört ämnet efter det där aningslösa museibesöket – väl aldrig kunnat glömma.

Jag kommer på mig själv med att närstudera bilderna av Lisa Lyon, den första kvinnliga världsmästaren i bodybuilding. (Passande nog springer jag av en slump dessutom på den av mina vänner som råkar ha en syster som hör till Sverige-eliten inom just denna högst märkvärdiga sport.) Men även enklare motiv, som närbilder på blommor, säger mig något utöver de mest slitna parallellerna till kvinnokönet. Kanske handlar det bara om att livet är så väl fångat, att den konstnärliga blicken aldrig upphör att vara ärlig och på riktigt.

På hemvägen funderar jag över nakenhet och sexualitet och varför det så ofta är så svåra ämnen för föräldrar att hantera inför sina barn. Tills det slår mig att det förstås sällan är helt okomplicerade domäner ens inom det vuxna parförhållandet, än mindre att försöka förhålla sig pedagogiskt till. För sex blir ju aldrig neutralt, hur man än vänder och vrider på det.

Och samtidigt är det väl liksom det som är poängen, att det ska vara så brännbart och märkvärdigt att det är omöjligt att ens snudda vid, utan att påverkas.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.