Arkiv | Kropp&Hälsa RSS feed for this section

Somligt tar lång tid att inse

21 Feb

Idag fick jag en remiss till Auroramottagningen på Danderyds sjukhus.

Grejen är att jag knappt trodde att de skulle gå med på att träffa mig. Min förlossning med Esme var ju inte sååå farlig, inte om man ska tro de barnmorskor jag snabbt dryftat saken med, i alla fall. På efterkontrollen minns jag att jag, när jag försökte mumla något om att jag tyckte att det varit ganska jobbigt, bara fick ett stort leende och ett oförstående ”men du blödde ju nästan ingenting? och knappt några stygn blev det heller?” till svar. Nä, nähänä, då var det väl inte nåt att gnälla om.

Och nu när jag inför min nuvarande barnmorska tog upp ångesten jag känner inför att föda igen, kikade hon lite i journalen och verkade väl inte alltför imponerad av det hon läste. Men att det var långdraget och att yttre press brukar upplevas som ”ganska jobbigt” kunde hon erkänna. Och så remitterade hon mig vidare.

Jag funderade över allt det här efter att jag fått det där brevet från Danderyd, och över min tacksamhet över att ändå bli såpass trodd att någon tar sig tid att träffa mig. För jag behöver verkligen få prata med någon, och få säga högt att jag hade dödsångest när jag födde. Och att jag inte vill känna så igen, om jag bara kan förebygga det.

Grejen är att jag kommer från en familj där man inte beklagar sig över smärta. Helst går man inte ens till doktorn, om man inte absolut måste. När jag som 14-åring hade lunginflammation tog det min mamma över en vecka att ta mig till läkaren, då hade jag haft hög feber så länge att jag hade vant mig vid det och trodde att det var fel på termometern och inte hälsan. Och då ska vi inte ens tala om vilka krämpor hon själv gått och dragits med, innan hon av någon anledning till sist blivit helt tvungen att uppsöka hjälp.

Så i min familj gnäller man alltså inte, man ömkar inte sig själv för att det gör ont och är svårt. Man biter ihop och låtsas som det regnar. Den klarast glänsande stjärnan går till den som klarar detta bäst. Och den otroligt osympatiska följden är såklart att man ser ner på de som faktiskt erkänner sina smärtor, för att inte tala om är lite allmänt veka och emliga. Såna som ganska ofta beklagar sig över sina plågor och kanske till och med överdriver en smula, för att få tröst.

Jag har alla de här dragen i mig, såklart. Jag är uppvuxen med ideal som jag visserligen inte tror på, men som heller inte lämnat mig opåverkad. Jag vet att man ska bita ihop och ta sig samman, prata med små bokstäver om det som eventuellt känns svårt. Och jag är nu, fyra år senare, helt säker på att det var det som gjorde att jag gick mot min första förlossning i total förnekelse om vad som väntade mig. Jag var kanske lite orolig, men absolut inte tillräckligt rädd för att förbereda mig ordentligt. Framför allt var jag säker på att jag skulle klara det finfint. Okej, det skulle göra ont, men jag skulle ju fixa det. Utan smärtlindring. Herregud, kvinnor har väl fött barn genom alla tider, what’s the fuzz? Lite så, fast inte ens helt medvetet och färdigtänkt. Mer som en ryggmärgsreflex.

Sen gick det som det gick, och jag har visserligen inte hymlat med att jag tyckte att det var ett rent helvete att föda barn. Men jag har inte direkt pratat med någon sakkunnig om just mina upplevelser heller. Förmodligen för att jag innerst inne tänkt att det inte är något att älta. Att det kanske faktiskt bara var jag som var mesig och svag. Att en riktig kvinna skulle klarat det bättre, och att jag därmed borde dölja min mesighet snarare än lyfta fram den.

Men snart ska jag gå till en mottagning för förlossningsrädda och berätta så gott jag kan, helst utan att underdriva. Faktiskt sätta ärliga ord på det jag upplevde i augusti 2010 som jag inte vill uppleva igen. För jag vill föda det här barnet på ett annat sätt, på ett bättre sätt. Och nånstans inser jag att om jag ska nå dit, så får jag börja med att visa styrka genom att visa svaghet. Allt annat är faktiskt bara fånigt, och hjälper varken mig eller bebisen i magen mot en lugnare start på vårt gemensamma liv.

Ryggskrälle

16 Feb

Min rygg är ju inte riktigt som den ska, har bråkat med mig i många år. Och jag med den. Men graviditeten med Esme gick ganska smärtfritt, i motsats till vad bekymrade sjukgymnaster förutspått. Nog var jag hemma nån vända men det var först bortåt sjunde månaden, och gick ganska fort över igen, som jag minns det.

Men det här med att det inte riktigt är lika enkelt att vara gravid andra gången verkar ju stämma på alla möjliga vis. Ländryggen la av redan i tredje månaden, ungefär samtidigt som fogarna började ge sig till känna för första gången. Nu har jag insett att jag endast kan stå och gå i begränsad omfattning, och definitivt inte i högklackat. Även om det vore bra med rörelse för ryggmusklerna, blir bäckenet för grinigt och då drar allt i alla fall ihop sig och börjar smärtkrampa.

Så jag sitter rätt mycket, inte minst på jobbet. Igår testade jag gravidmassage och insåg då att sittandet också är en jättedålig strategi – för övre delen av ryggen. För första gången i mitt liv har jag nu såna knutor mellan skulderbladen att den förskräckta massageterapeuten frågade om jag råkat ut för en olycka. Eller har konstant nackspärr.

Nä, inte vad jag vet. Men efter att hon gått loss på skuldror, nacke och axlar skriker jag nu högt bara av att bli omfamnad. Och tänker rätt mycket på det hon sa om att jag verkligen borde satsa på regelbunden massage. Och börja stretcha även övre delen av ryggen, inte bara den nedre som jag genom åren vant mig vid att försöka gulla med.

Jag vet ju att hon har rätt. Inte minst i att den verkliga ryggutmaningen väntar efter den här förlossningen. Det är ju då det ska ammas och bäras dygnet runt, med dålig sömn och spända nerver. Kanske dags att börja preppa kroppen inför den utmaningen, så gott det nu går?

Rädslan.

4 Jan

Jag var hos min frisör idag. Vi har känt varandra i närmare ett decennium nu, så när hon lät lite förvånad över att mitt hår var i så ovanligt bra skick – jag klipper mig i snitt en gång per halvår – sa jag att vi nog har hormonerna att tacka för det. Efter lite tjoande och hurrande gick hon rakt på pudelns kärna och frågade hur jag känner inför förlossningen.

Och ja, den är ju en bit bort. Men ändå ett ofrånkomligt faktum. Varken jag eller min frisör har några Blondinbella-förlossningar bakom oss, så frågan är högst berättigad. Med Esme var det väl kort sammanfattat så att det passade mig mycket bra att vara gravid och postgravid, medan dygnet mellan dessa två tillstånd var rätt vidrigt. Inte hela tiden och inte värre än att jag klarade det, men ändock.

Direkt efter förlossningen konstaterade jag att om det skulle bli fler gånger, fick det bli med kejsarsnitt. Så känner jag inte nu. Jag vet ju hur bra jag mådde efteråt, hur fint och snabbt min kropp återhämtade sig. Dessutom har jag goda skäl att inte lita blint på att kejsarsnitt är komplikationsfria – min egen mamma var nära att stryka med i sviterna av det förvisso medicinskt berättigade och duktigt planerade snittet när jag kom till världen.

Så nej, inget snitt om katten själv får välja. Men gärna en enklare förlossning. Typ…snabbare. Och mindre utmattande. Men jag hyser inga illusioner om att det är något annat än ett mycket hårt jobb att föda barn. Jag har heller inte ett psyke som svarar sådär mirakulöst bra på målbilder och andningsövningar. Been there, failed on that. Inte heller kan jag ens med andra-förlossningen-halva-tiden-regeln förvänta mig någon supersnabb historia.

Så en del av de kommande månaderna skulle jag vilja ägna mig åt att lista ut vad det är för slags psyke jag har, då. Det finns såklart ledtrådar. Men jag behöver ha mer i den berömda verktygslådan innan jag känner mig redo. Nåt slags strategi, nån slags idé om vad man tar till för att slippa den totala paniken. Helt enkelt hur en sån som jag kan överlista smärtan. För det finns ju bevisligen dom som påstår att det går?

April, april

22 Feb

I april börjar jag mitt nya jobb. Några februaridagar och hela mars kvar, alltså. Klart det känns som något av en transportsträcka samtidigt som jag försöker vara i stunden och njuta av det som är. Allt välbekant, saker som bara rullar. Jag gillar ju det där med att vara injobbad och självklar, det gör jag. Men tydligen inte i all evighet ändå.

Fast just nu ligger jag hemma med ryggskott. Esme vill inte åka vagn längre, alls. Däremot vill hon gärna bli buren. Och eftersom det har känts som en ganska trevlig sak att kunna beta av dagishämtningarna på kortare tid än en timme eller två,* så har jag burit. Aj, sa ryggen första veckan. Ajaj, sa den den andra. Och sen Nej inte mer den tredje – där är vi nu.

Så jag bär varken barn eller något annat för närvarande, sitter helst inte heller. Soffjobba blir det, och hoppas på friskare tider alldeles snart igen.

Med vänliga hälsningar,
Tanten

*Som det alltså tar om hon ska promenera.

Smal är fan inte lika med lycklig.

11 Nov

Av olika skäl har jag gått ner fem kilo de senaste veckorna. Det är ungefär så mycket som jag har tyckt att jag behövt tappa de senaste åren. Men nu när det hänt inser jag att jag inte alls trivs, jag vill ju inte alls se ut som 21 igen. Knappt några av mina älskade kläder passar; nästan från en dag till en annan sa det pfffft och så blev allt av tältmodell. Jag trodde inte att fem pannor skulle göra så stor skillnad, men herregud alltså.

Samtidigt vet jag att vadderingen återvänder inom en ganska snar framtid, så det är inte direkt läge att hetsköpa en helt ny garderob i storlek 34 heller.

Men vad gör jag fram till dess? Säkerhetsnålar ihop klänningarna i ryggen? Håller byxorna uppe medelst livrem och hängslen? Försöker övertyga världen om att höfthängande kjolar visst är det nya svarta?

Tips mottages tacksamt.

Hoppfull

26 Sep

Vi har höstens första riktiga sjukstuga. Esme har typ samma helveteshosta som hon drogs med halva våren, hennes pappa har legat däckad med feber och själv kör jag mest på ren vilja genom huvudvärk och halsont. Det är på alla sätt ganska stressande och tråkigt, verkligen baksidan med småbarnslivet.

Men en bra sak har det fört med sig, och det är att vi tagit oss ända till avsnitt tre av The Newsroom. För det är nämligen där det vänder. De första avsnittens totala övertydlighet i manus och skådespeleri ersätts till min stora glädje av ett riktigt tajt och spännande tredje avsnitt. Äntligen känner man igen Aaron Sorkin och den intelligenta pampighet som var hans Vita Huset-signum.

Nu hoppas vi bara att det håller i sig och fortsätter åt rätt håll, för världen behöver en bra serie om journalistik, det tycker jag verkligen.

Amningsnostalgi

4 Sep

Jag har faktiskt inte saknat amningen nämnvärt sen vi avslutade den i påskas. Jag var så färdig med det, glad över att avvänjningen gick fort och att Esme accepterade läget förvånansvärt enkelt och naturligt.

Men i eftermiddags slog det mig hur härligt det var när vi kom hem från förskolan förr om åren (läs: i våras). Då la vi oss alltid på sängen en stund och bara slappnade av, Esme ammade och jag blundade. Otroligt välbehövligt efter en aktiv dag för oss båda. Den grejen är ju hart när omöjlig att få till nu, när amningen inte längre är ett alternativ. När Esme kommer hem från dagis vill hon ut och gunga, eller läsa Totte bakar tio gånger, eller flytta alla mattor vi har till en och samma knöggliga hög. Som vi sen helst ska hoppa i, båda två. Och där ligger jag halvdöd i soffan och gäspar och känner mig som världens sämsta mamma som inte alls vill göra ett endaste dugg.

Gud, jag är verkligen trött. Det tog några veckor men det verkar som att jag har fått min riktiga tillbaka-till-jobbet-trötthet först nu. Förmodligen hjälper det inte att jag har en Esmeförkylning som envist försöker bryta ut också. Den har fastnat nånstans i halstrakterna, där den ligger och retar och jävlas dag som natt. Ibland tar den sig upp till huvudet och orsakar värk, men sen halkar den ner i halsen igen. Och sådär håller det på.

Så ja, just nu hade det varit en bra period att kunna amma igen. Fast jag anar att det hade gjort mig ännu tröttare, på det stora hela. Dessutom tror ju inte jag på det där med att ångra redan tagna och verkställda beslut.

Kanske ett tecken på min lättja, det också.

Osorterat

23 Aug

Första dagissjukan för terminen är här. Det är slående att Esme är kärnfrisk de sju veckor hon är hemma med oss, men blir tvärförkyld efter nio dagar på förskolan. Jag har pallat upp spjälsängen med Filmens historia del ett och två, och hoppas att hon sover någotsånär inatt. Tur i oturen att dagis är stängt imorgon, så att vi ändå hade planerat för att vara hemma. (Eller vi och vi, jag ska till jobbet. Esme kurerar och kurar med sin pappa.)

Det är sådär att jag skulle vilja ha något smart och kanske lite roligt att skriva om, men att jag är ganska långt ifrån smart och rolig. Det är mest lite höstdepp inombords, eller kanske bara trötthet. Jag tänker oviktiga tankar om oviktiga saker blandat med väldigt superviktiga funderingar som jag inte riktigt förmår att ro i land. I min telefon har jag en to do-lista som aldrig tar slut fast jag bockar av grej efter grej. Men jag är i alla fall nöjd över att jag igår gjorde något som jag dragit mig för att lösa hela sommaren. Nu behöver jag bara slutföra också.

Det är så med den här handlingsförlamningen att jag inte ens tackat ordentligt för Esmes alla fina tvåårspresenter. Min brors fru kände sig till sist tvungen att höra om paketet överhuvudtaget kommit fram. Man vet ju aldrig med posten nuförtiden, etc. Så då skämdes jag – såklart – och skulle kompensera genom att maila över lite bilder. Men det har jag inte heller gjort, vet inte ens om jag fått upp det på min lista.

Nä det är något lite långsamt och lulligt över mig just nu, att jag inte orkar rädda pelargonerna som drunknar i skyfallet eller ens resa mig upp och tvätta av mig sminket. I själva verket borde jag väl bara gå och sova, orka bestämma mig för att det ju är det jag ska göra.

Så blir det en annan dag i morgon, som man brukar säga. En annan dag, när solen säkert bryter igenom molnen på det bästa av sätt igen.

Ballongmagen

6 Jul

Inför midsommarfirandet insåg jag att jag klätt mig alldeles galet. Svärmor och andra kvinnliga släktingar stirrade såpass ogenerat på min mage, att jag irriterat började försöka suga in den. Men en gasig mage är lika hård och svår att dölja som en gravid dito, och inte hjälpte min klänning upp situationen heller. Med tanke på en lång tågresa med mycket stillasittande hade jag valt en synnerligen mjuk och tygrik historia med hög midja. Att jag därmed skulle se ut som att jag var på väg att nedkomma med en mycket trevligare slags nummer två än vad jag egentligen gick och tryckte på, hade jag liksom inte kalkylerat med.

Ändå borde jag ju ha förutsett läget, eftersom det här med att min mage sväller upp lite nu och då varit ett faktum sen jag var i övre tonåren. Periodvis har det varit riktigt besvärligt, eftersom det förutom att vara osmickrande för figuren, gör redigt ont också. Särskilt när man befinner sig i situationer där man inte kan ge efter när man behöver, som till exempel när man sitter och jobbar i ett öppet kontorslandskap.

För ett antal år sedan började det bli så besvärligt att jag via företagshälsovården tog mig hela vägen till en magspecialist. Han var nu ingen särskilt empatisk figur, och genomförde bland annat en ganska hårdhänt gastroskopi. Efteråt kände jag mig våldtagen (eller som jag föreställer mig att man kan känna sig när man blivit våldtagen – jag har ju lyckan av att inte veta hur det är) men lugnad, då jag fick beskedet att allt invärtes var i sin fysiska ordning. Däremot fick jag råden att stressa mindre, röra på mig mer, fisa vid behov och dricka mycket vatten.

Det är fyra väldigt enkla saker som dock inte alltid är så enkla att följa. Jag har fortfarande ett stillasittande kontorsjobb bland andra människor, som innebär att jag, om jag inte är lite noga med vad jag äter under dagen, tvingas rulla hemåt som en stenhård ballong när dagen är slut. Men utan att ha några specifika födoämnesallergier har jag i alla fall identifierat vad som gör mina dagar mindre besvärliga.

För det första dricker jag sällan av kontorets bryggkaffe. Jag försöker hålla mig till en cappuccino eller två om dagen, eftersom espresso är mycket snällare för min mage än tjäran som står och grumlar till sig i bryggaren. Samtidigt som jag dricker min dyra finkaffe kompenserar jag med vatten, så att vätskebristen inte ska göra redan tröga tarmar långsammare.

För det andra har jag underkastat mig magsmältningens rytm, så att jag inte längre drar mig för att göra nummer två på offentliga toaletter. I min ungdom skulle jag hellre dött än bajsat bland folk, men den typen av prydhet är en lyx jag inte har råd med. I bästa fall gör detta att jag slipper samla en massa gas, vilket ju också är en vänlighet mot min omgivning och mig själv.

För det tredje försöker jag ransonera fruktintaget. Under jobbdagarna bör jag hålla mig till endast ett stycke frukt, och helst inte något som är så syrligt som exempelvis ett äpple. Egentligen älskar jag all slags frukt och när jag är ledig passar jag på att frossa. Men det bygger på premissen att jag därefter också kan gå och lägga mig på sofflocket och/eller släppa ut lite gaser när det behövs, och dom alternativen finns ju inte på kontoret. Alltså avstår jag.

För det fjärde försöker jag ta tillvara på alla chanser att gå en runda. I lokalerna, på lunchen, till och från jobbet. Det här är nog den punkten jag skulle kunna bli bättre på (eftersom jag är ganska lat till min natur) men när jag gör det, mår jag bättre. Magspecialisten förklarade det med att tarmarna arbetar med att pressa materia nedåt, och att det därför är tacksamt att vara uppe och gå eftersom det ger maskineriet lite extra schvung. Sitter man däremot stilla och pressar ihop tarmarna många timmar i sträck, får dom det klart kämpigare med sin huvuduppgift.

För det femte blir magen arg av stress. Därför (och, såklart, av tusen andra skäl) försöker jag stressa så lite som möjligt. Ibland går det ju inte att undvika, men jag försöker verkligen att prioritera min hälsa före vad-det-nu-är-som-är-så-viktigt för tillfället. Grejen med stress är att den dels gör att man kan glömma av punkt ett till och med fyra här ovan. Dels får man lättare vätskebrist när man är stressad. Och, som jag alltså förstått via expertis och mina egna erfarenheter, är vätskebrist döden för långsamma tarmar. Alltså är jag så zen jag bara förmår.

Summa summarum lever jag idag ganska normalt och någorlunda bekvämt. Jag äter och dricker ungefär det jag vill, och straffas inte för det alltför ofta. Däremot går ballongen inte att förebygga under långa resor, så det är bara att leva med. Och, kanske försöka få släkten att förstå, också. För även om det är hemskt underhållande när Louis CK:s syster krystar ur sig en fis i ett av de roligaste avsnitten av Louie , så är det nog inte riktigt vad svärsläkten i dagsläget hoppas på från mig.

Beach-formen

17 Jun

Jag kommer inte närmare träning än att läsa Claras blogg. (Herregud, vilken form hon är i.) I övrigt jäser jag mest i soffan eller vid datorn och förtränger att strandkroppen lämnar mycket övrigt att önska. Det blir väl till att införskaffa något heltäckande från Twilift-rean för att dölja det värsta av den bristande självdisciplinen.

Fast utöver dålig karaktär tänker jag skylla lite på en trasig axel, den fixar faktiskt varken plankor eller avancerade lyft just nu. Inte sen jag vurpade rejält på kontoret för någon månad sen, och tog emot hela den dallrande kroppshyddan med just ovan nämnda stackars axel. Det är faktiskt lite deppigt det hela, jag borde väl gå till doktorn. Men alltid när jag ska uppsöka vård föreställer jag mig att dom ska bli förbannade på mitt simulerande, för att jag egentligen bara har inbillat mig alltihopa. Till och med under förlossningen kände jag mig som en mesig fjant, som nog inte på riktigt hade så ont som jag gav sken av. Undrar vad det finns för diagnos för såna tankar, typ omvänd hypokondri?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.