Arkiv | La famiglia RSS feed for this section

2013. Det förlorade bloggåret.

27 Dec

Genomdrev du någon förändring 2013? Jag bytte jobb efter fem år med samma arbetsgivare. Det var väldigt stort för mig.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Jadå. Häftigast var nog att R fick en dotter via Storkkliniken, och att allt gått så bra med just det.

Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas? Det finns några datum men jag är inte så säker på att jag alltid kommer att minnas dom. Jag är bättre på att memorera känslor och ögonblick än siffror och tidpunkter.

Dog någon som stod dig nära? Nej, inte i år. Däremot var det första året efter morfars död vilket har präglat mig mycket. Jag bär fortfarande hans förlovningsring från 1938 varje dag.

Vilka länder besökte du? Finland såklart. Danmark och Frankrike. Frankrike var väldigt fint, vi var på en lyxig konferens i Cannes med nya jobbet. Det var i september men fortfarande supersommar, mycket vin och skaldjur och sandstränder. Sen klämmer vi in en familjeresa till Italien också, innan det är dags att ringa ut det här året.

Bästa köpet? Vi blev med en ny kamera idag, flera år försent. Men desto bättre att det äntligen blev av!

Gjorde någonting dig riktigt glad? Jamen mycket. Esme självklart. Min man. Vänner. Jobbet. Bra TV. God mat.

Saknar du något från år 2013 som du vill ha år 2014? Måste säga som Underbara Clara som jag snodde listan av: Tid. Ge mig mer tid, tack.

Vad önskar du att du gjort mer? Haft större fokus på Esme. Det vill jag alltid ha.

Vad önskar du att du gjort mindre? Jag önskar att jag hade varit snällare. Grälat mindre. Andats mer.

Favoritprogram på TV? Det har varit mycket Mad Men, Breaking Bad och Homeland. Men även Sopranos. Alltså inte så mycket så kallad linjär TV, men TV-serier är det ju förstås.

Bästa boken du läste i år? Ingen. Jag vet inte när jag ska komma ur min totala litteraturförlamning egentligen. Typ aldrig? Eller om ytterligare tre-fyra år?

Största musikaliska upptäckten? Jag har lyssnat en hel del på bra musik men just nu kommer jag inte riktigt på nånting som kvalificerar som upptäckt. Eller så är det bara att klicka bakåt i bloggen och få sig ett litet hum.

Vad var din största framgång på jobbet 2013? Att jag bytte jobb. Att somligt gått ganska bra där också.

Din största framgång på det privata planet? Att vi är en ganska glad liten familj som ska fira in det nya året tillsammans.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare. Fast det beror nog på vilka tidigare år man jämför med. Finns ju ett gäng att välja på. Jag har varit glad också.

Vad spenderade du mest pengar på? Boende, Esme, resor, mat, kläder. Ungefär i den ordningen skulle jag tro. 

Något du önskade dig och fick? Ja. Ganska mycket också.

Något du önskade dig och inte fick? Jag har kämpat rätt mycket med att få ihop alla bitar, vardagspusslet ni vet. Det önskar jag hade blivit enklare med det nya jobbet. Det blev det inte.

Vad gjorde du på din födelsedag 2013? Alltså jag minns det inte så noga fast det bara är ett par månader sedan. Men jag jobbade och var väldigt glad över att bli firad av fina kollegor med chokladtårta och sång.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? En längre sommarsemester tror jag. Bortskämd som jag är kändes fyra veckor i kortaste laget och det har hängt med hela stresshösten.

Vad fick dig att må bra? Mat, kärlek, vänner. Esme, alltid denna fantastiska lilla människa. Hon får mig att skratta varje dag.

Vem saknade du? Morfar. Och i viss mån min mamma som inte längre känns lika självklart nära mig som förr. Det är något med åldern. Hennes alltså, inte min.

De bästa nya människorna du träffade? Emma på mitt nya jobb är ju helt fenomenal. Den snyggaste, coolaste, roligaste, smartaste 27-åring ni kan tänka er. Jag är på riktigt smickrad över att hon gillar mig tillbaka.

Mest stolt över? Jag känner mig faktiskt inte så värst stolt i detta nu. Men jag antar att jag ändå gör somligt ganska bra. Som när Esme och jag bakar tillsammans eller när jag får till ett jobbprojekt som jag tänkt mig. Där nånstans kan jag känna stoltheten.

Högsta önskan just nu? Att inte stressen ska koppla sitt strypgrepp om mig så fort jag äntrar vardagen igen den 7 januari.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Utvidga mammaskapet, det lär nog prägla det kommande året rätt ordentligt. Kanske jag kommer att blogga om det också, det skulle jag nog må bra av. Förutom att jag inte vet vad bloggen ska heta sen. Esmes och X:s mamma? Inte så klatschigt? Tur att det finns tid att fundera.

Mellan 70 och 104

29 Jul

I min almanacka har jag skrivit in att jag fyller 104 i oktober. Jag är inte helt säker på om det är en felskrivning eller ett uttryck för frustration vid tillfället för anteckningen. Ännu osäkrare är jag på varför jag överhuvudtaget noterar min födelsedag, år efter år. Det är ju inte som att jag inte skulle vara medveten om när den infaller ändå.

Hursomhelst. Just hemkommen från en vecka hos mina föräldrar som allt tydligare börjar bli gamla på riktigt, är jag en smula matt. Jag vet inte vad mamma skulle säga om jag hävdade att hon blir mer och mer lik mormor för varje gång vi ses, men jag har uppenbarligen inte uttryckt det för henne än, i varje fall. Det är inte så mycket utseendet (faktiskt inte just det, alls) som sättet att vara. När jag blundar och tänker på mormor så ser jag henne antingen böjd över spisen eller fastnaglad vid köksbordet vid en aldrig sinande patiens. Därför borde det inte vara så överraskande att detta är vad min mammas tid också numera går åt till – matlagning och patiens – även om hon vågat nog även adderat passionerat korsordslösande till sina hobbies.

Men. Det är ändå överraskande, åtminstone detta med kortleken (kunde vara mormors nedärvda med tanke på hur kladdig och skitig den är, men nejdå, detta är ett Viking Line-original från cirka 1991. Mormors dito gjorde reklam för Marianne-godiset och stammade från det glada 80-talet, inget annat) eftersom mamma aldrig ägnade sig åt patiens innan hon började bli gammal på riktigt. Korsordsfanatismen kan ha börjat tidigare, men den har helt klart accelererat efter att hon fyllde 70. Åtminstone kan jag inte minnas att jag någonsin tidigare skulle ha behövt be henne lägga undan pensionärstidningens korsordsbilaga mitt i familjefikat.

Många påstår att ålderdomen är ett slags bakåtvänd barndom och det är väl inte helt knasigt beskrivet. Färdigheterna förfaller i stället för att förkovras, och intresset för det som pågår runtomkring en avtar i stället för att öka. Mina föräldrar har därmed en hel del gemensamt med sitt snart treåriga barnbarn. Den totala och ogenerade självupptagenheten delar de i alla fall. Att Esme stolt pratar om att det just i denna sekund kommer kiss i blöjan när vi väntar bland alla människor vid flygplansgaten, är i grund och botten samma sak som att min pappa dagligdags beskriver sin mages funktioner för alla som olyckligtvis befinner sig inom hörhåll. Det är viktigt detta med hur den egna kroppen fungerar, när man just håller på att lära sig hur allt hänger ihop – eller är på väg att mista det självklara i att det överhuvudtaget fungerar.

Å andra sidan finns det såklart ändlöst många saker att vara tacksam över, när det kommer till mina allra käraste gamlingar på andra sidan havet. Det bjuds på extremt god mat (jo, att hänga över spisen kan faktiskt resultera i just det, åtminstone om det är salig mormor eller min mamma som ägnar sig åt hängandet) oceaner av kärlek till barnbarnet, ljuvligt bastubad vid sjön, bärskog och omvårdnad. Det är ju inte mina föräldrars fel att jag trots allt detta längtar till hur det var när de var kapabla att ge ännu mer. Att se sina föräldrar bli skröpliga och gamla på riktigt är helt enkelt inte alltid så roligt, även om det då och då resulterar i halvkvävt och lite plågat skratt.

Men det måste såklart ändå vara bättre än alternativet, att helt enkelt inte längre få se sina föräldrar alls. Det är jag rätt säker på, jag som ändå borde veta något om saken. Mitt i allt är det ju jag som blir 104 inom kort: för det säger min iPhone, och då måste det vara sant.

Mufa

22 Nov

Det finns en fin kontinuitet i det faktum att Esme är lika passionerat förälskad i sin morfar, som jag alltid var i min. Den stora skillnaden är väl att min pappa är helt urusel med barn, medan min morfar faktiskt var fantastiskt lekfull och skojfrisk.

Grejen med pappa är att han aldrig någonsin har anpassat sig efter ett barn (inte så många vuxna heller, för den delen). Han gör sina grejer i sitt tempo, pratar om sina saker på sitt sätt, är superobekväm med att leka och busa och kan inte ens läsa högt ur en barnbok på ett naturligt sätt. Men inget av det spelar någon roll för Esme.

När vi hälsar på hos mina föräldrar är det nämligen endast Mufa som gäller. Hon flyger upp ur sängen på morgonen, tjuter ”Mufaaaa!” och sen är det igång. Hon följer efter honom överallt, tittar storögt på allt han gör, gråter förtvivlat när han går. Och kanske är det väldigt grundläggande mänsklig psykologi det där; att man attraheras av den som är både självsäker och lite otillgänglig. Det är ju uppenbart att min pappa alltid har något på gång, om det så är att hänga upp en lampa eller hugga ved till brasan. Och det är uppenbart att han själv tycker att det är viktiga saker han håller på med, så viktiga att inte ens Esme med sina stora blå kan konkurrera.

Det där både märker och reagerar hon förstås på. Hon åtrår min pappas tid, för att han är den som ger henne minst av den.

Samtidigt vet jag ju att min pappa ger Esme just så mycket kärlek och uppmärksamhet som han förmår. Hon är det mest fantastiska i hans liv, men inte ens det mest fantastiska är viktigare än han själv. Det där är inte alltid så enkelt att hantera – inte heller för den dotter som har fått vänja sig vid detta under hela sitt liv. Ändå är det också ganska enkelt och oföränderligt. Min pappa behöver inte riktigt någon annan än sig själv, men skulle plocka ner månen från himlen åt oss om vi ville det.

Kanske handlar det om ett slags gammaldags manlighet, eller så är det bara sådan han är.

Armas Ilmari

19 Nov

Min morfar var ursprungligen döpt till Armas, ett namn som han avskydde och snart nog bytte mot sitt andranamn Ilmari. Jag vet ytterst lite om hans föräldrar, men jag tar gärna fasta på att de måste ha älskat sin Armas lika mycket som jag älskar min Esme – bägge namnen betyder ju också älskad.

Morfar var äldst av sju syskon och överlevde dom alla, fem bröder och en vacker och omhuldad syster. Det säger en del om hans livsvilja och okuvliga styrka, och ganska brutala fuck off-mentalitet. Jag tänker på det när jag tittar på den tunna guldringen på mitt långfinger; det är morfars förlovningsring från 1938 som jag fick i lördags, efter begravningen. Det är högst logiskt att den endast passar på mitt högra fulfinger, jag tänker mig att den kan stråla ut lite pondus och kuva den behagsjuka som ibland kommer över mig i de sämsta av situationer.

Morfar var också oerhört rolig, varm och kärleksfull, åtminstone mot de få utvalda. Han kom nog aldrig överens med andra män så väl som han klickade med kvinnor, barn och djur, men det vet jag egentligen inte om man kan betrakta som ett karaktärsfel. Han trivdes väl bara med att vara tuppen i hönsgården, ofelbart lojal mot min mormor, alltid lika stort stöd för min mamma, sitt enda barn. Även min syster och jag hörde till morfars flickor, med en självklar plats i hans hjärta. De sista åren när han parkerat sig i sin bastanta 1940-talsfåtölj brukade jag krypa ihop på armstödet och klappa hans kind, eller hand, medan han suckade förnöjt med en allt blekblåare blick.

Jag tycker att morfar var stilig också, med ljust hår och markerade drag. Han hade jättestarka händer och gillade att hemmagymma långt innan det här med work out och träningsredskap egentligen hade slagit igenom. Han konstruerade till och med sina egna redskap för att träna upp händerna, så att han skulle bli en ännu bättre tävlingsskytt. På en vägg hängde han skjutvapen och knivar, våld var nog inte så skrämmande för en som genomlevt krig.

När mamma och jag gick igenom hans plånbok fanns där flera gamla svartvita foton, sådär pyttesmå som de riktigt gamla bilderna tenderar att vara. Alla var från krigstiden, ett föreställde ett smärtsamt ungt uniformgäng samlade kring ett dragspel. Där fanns nog morfars bästa vänner, de som aldrig kom hem från kriget. Att just morfar skulle klara sig utan fysiska sår, var såklart aldrig givet.

Men han klarade sig. Morfar kom hem och levde ett ovanligt långt och friskt liv, där endast de synliga kärlen på näsan skvallrade om en fruktansvärt kall tid. Jag vet egentligen inte om han gjorde allt det han ville, men jag tror det. Jag tror faktiskt att både han och mormor hör till de nöjdaste människor jag någonsin känt, trots att de aldrig fick något gratis och kämpade under hela sina liv.

Eller så var det kanske just därför dom mådde så bra.

Kriget.

1 Nov

Med morfar dog den sista länken till kriget i vår familj.

Det är förstås omöjligt att förstå hur upplevelserna från fronten formar en ung människa, för resten av dennes liv. Lika omöjligt som det är att förstå hur kriget formade mormor och mamma, som föddes in i det. Men spåren finns alltid där, vittnesmålen om helt andra villkor och utmaningar än de min generation någonsin ens snuddat vid.

Esme är den första i vår familj som kommer att växa upp helt utan morfars krigshistorier, morfars fosterlandskärlek, morfars rysskräck. Det är ju på gott och ont, såklart.

Jag tror inte att hon kommer att märka så mycket av mammas trauman, för de är mer inbakade i hennes personlighet och mer sällan uttalade i sammanhang av matransoner och fallande bomber. Även för mig är det mesta av detta fiktion, hopplöst att verkligen ta in och begripa. Men jag förstod nog ändå en del av krigets dignitet, av morfars stolthet över hans status som krigsveteran. Det var rätt talande att han vid sin 90-årsdag var mest till sig över gratulationskortet från veteranerna. Det var så viktigt för honom att han plockade med det inför sin 91-årsdag också, när han i demensdimman trodde att han skulle fylla jämnt igen.

Därför blir all symbolik också omistlig vid begravningen. Morfar kommer att ha vita och blå blommor på sin kista. Två representanter från veteranerna kommer att närvara vid ceremonin. Vi kommer att avsluta med att spela ”Finlandia”.

Allt sånt där nationalistiskt bjäfs som man kan kosta på sig att fnysa åt som modern svenne. Men aldrig jag, aldrig i det här sammanhanget. Utan det nationalistiska bjäfset vore ju min familjs personliga uppoffringar förgäves.

Det vore outhärdligt.

Om jag bara blundar tillräckligt hårt.

9 Okt

Ikväll gick det upp för mig att min dementa, hjärtsjuka, diabetesdrabbade och prostatacancerlidande morfar sannolikt inte överlever det här året – kanske inte ens den här månaden. Han är 93 år och egentligen har vi räknat med att han skulle dö ganska länge nu. Vi har pratat om det ur alla möjliga praktiska vinklar, rationellt, realistiskt och resonerande. Det är ju svårt att få det till att det vore en tragedi, han har liksom inte så mycket kvar att leva för; inte ens sig själv har han haft på länge nu.

Men i det förhållningssättet gömmer sig såklart all förnekelse i världen. För det spelar ingen roll att morfar inte längre pratar, att hans kroppsfunktioner ger upp en efter en, att han alldeles uppenbart redan fått ett längre och bättre liv än de flesta människor på den här jorden är ens i närheten av att få.

För han är min morfar. 

Han är en envis och råbarkad gammal skrävlare, hälsofanatiker och livsnjutare, ett självutnämnt universalgeni med barnslig dragning till allt som glimmar. En rasande fantastisk och jobbig, alldeles oefterhärmlig människa från början till slut. Han har älskat mig starkt och självklart varje sekund av mitt liv, imponerat på mig genom hela min barndom och accepterat mig även när han inte har begripit ett jota av vad jag håller på med. Jag förstår så väl varför han gjort sig osams och omöjlig åt höger och vänster, men för mig är han helt oersättlig och omistlig, och därför kan jag inte ens låtsas som att jag greppar vad det är som händer.

Jag blir ju på riktigt till en blöt fläck bara jag gläntar på det som vore att verkligen förstå att världen snart kommer att vara en plats där min morfar inte längre är. Det är, i brist på bättre ord, helt otänkbart. Och ändå är det dit vi har varit på väg i flera års tid.

Man blir som man jobbar

23 Sep

I veckan tillbringade jag några timmar med ett par passionerade arkitekter. Arkitektur är så tydligt ett yrke där man kämpar med att förena konstnärsideal med krassa ekonomiska parametrar. Ingen enkel ekvation, som nog förklarar varför min pensionerade arkitektfar har ägnat trettio år av fritid och semestrar åt att göra allt efter eget huvud, på sin egen mark. Där kan ingen okunnig snåljåp begränsa hans visioner, utan varje handsågad planka sitter just exakt så avsiktligt snett som min pappa har bestämt.

Det finns helt enkelt drag hos honom som nog inte hade funnits där, om han hade förblivit möbelsnickare – eller bara tagit över gården och skogen uppe i nordligaste Norrland, efter sina föräldrar. Yrkeslivet formar och förändrar. Undrar vilka drag hos mig som slipas fram i tysthet, utan att jag ens märker det?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.