Mufa

Det finns en fin kontinuitet i det faktum att Esme är lika passionerat förälskad i sin morfar, som jag alltid var i min. Den stora skillnaden är väl att min pappa är helt urusel med barn, medan min morfar faktiskt var fantastiskt lekfull och skojfrisk.

Grejen med pappa är att han aldrig någonsin har anpassat sig efter ett barn (inte så många vuxna heller, för den delen). Han gör sina grejer i sitt tempo, pratar om sina saker på sitt sätt, är superobekväm med att leka och busa och kan inte ens läsa högt ur en barnbok på ett naturligt sätt. Men inget av det spelar någon roll för Esme.

När vi hälsar på hos mina föräldrar är det nämligen endast Mufa som gäller. Hon flyger upp ur sängen på morgonen, tjuter ”Mufaaaa!” och sen är det igång. Hon följer efter honom överallt, tittar storögt på allt han gör, gråter förtvivlat när han går. Och kanske är det väldigt grundläggande mänsklig psykologi det där; att man attraheras av den som är både självsäker och lite otillgänglig. Det är ju uppenbart att min pappa alltid har något på gång, om det så är att hänga upp en lampa eller hugga ved till brasan. Och det är uppenbart att han själv tycker att det är viktiga saker han håller på med, så viktiga att inte ens Esme med sina stora blå kan konkurrera.

Det där både märker och reagerar hon förstås på. Hon åtrår min pappas tid, för att han är den som ger henne minst av den.

Samtidigt vet jag ju att min pappa ger Esme just så mycket kärlek och uppmärksamhet som han förmår. Hon är det mest fantastiska i hans liv, men inte ens det mest fantastiska är viktigare än han själv. Det där är inte alltid så enkelt att hantera – inte heller för den dotter som har fått vänja sig vid detta under hela sitt liv. Ändå är det också ganska enkelt och oföränderligt. Min pappa behöver inte riktigt någon annan än sig själv, men skulle plocka ner månen från himlen åt oss om vi ville det.

Kanske handlar det om ett slags gammaldags manlighet, eller så är det bara sådan han är.

Armas Ilmari

Min morfar var ursprungligen döpt till Armas, ett namn som han avskydde och snart nog bytte mot sitt andranamn Ilmari. Jag vet ytterst lite om hans föräldrar, men jag tar gärna fasta på att de måste ha älskat sin Armas lika mycket som jag älskar min Esme – bägge namnen betyder ju också älskad.

Morfar var äldst av sju syskon och överlevde dom alla, fem bröder och en vacker och omhuldad syster. Det säger en del om hans livsvilja och okuvliga styrka, och ganska brutala fuck off-mentalitet. Jag tänker på det när jag tittar på den tunna guldringen på mitt långfinger; det är morfars förlovningsring från 1938 som jag fick i lördags, efter begravningen. Det är högst logiskt att den endast passar på mitt högra fulfinger, jag tänker mig att den kan stråla ut lite pondus och kuva den behagsjuka som ibland kommer över mig i de sämsta av situationer.

Morfar var också oerhört rolig, varm och kärleksfull, åtminstone mot de få utvalda. Han kom nog aldrig överens med andra män så väl som han klickade med kvinnor, barn och djur, men det vet jag egentligen inte om man kan betrakta som ett karaktärsfel. Han trivdes väl bara med att vara tuppen i hönsgården, ofelbart lojal mot min mormor, alltid lika stort stöd för min mamma, sitt enda barn. Även min syster och jag hörde till morfars flickor, med en självklar plats i hans hjärta. De sista åren när han parkerat sig i sin bastanta 1940-talsfåtölj brukade jag krypa ihop på armstödet och klappa hans kind, eller hand, medan han suckade förnöjt med en allt blekblåare blick.

Jag tycker att morfar var stilig också, med ljust hår och markerade drag. Han hade jättestarka händer och gillade att hemmagymma långt innan det här med work out och träningsredskap egentligen hade slagit igenom. Han konstruerade till och med sina egna redskap för att träna upp händerna, så att han skulle bli en ännu bättre tävlingsskytt. På en vägg hängde han skjutvapen och knivar, våld var nog inte så skrämmande för en som genomlevt krig.

När mamma och jag gick igenom hans plånbok fanns där flera gamla svartvita foton, sådär pyttesmå som de riktigt gamla bilderna tenderar att vara. Alla var från krigstiden, ett föreställde ett smärtsamt ungt uniformgäng samlade kring ett dragspel. Där fanns nog morfars bästa vänner, de som aldrig kom hem från kriget. Att just morfar skulle klara sig utan fysiska sår, var såklart aldrig givet.

Men han klarade sig. Morfar kom hem och levde ett ovanligt långt och friskt liv, där endast de synliga kärlen på näsan skvallrade om en fruktansvärt kall tid. Jag vet egentligen inte om han gjorde allt det han ville, men jag tror det. Jag tror faktiskt att både han och mormor hör till de nöjdaste människor jag någonsin känt, trots att de aldrig fick något gratis och kämpade under hela sina liv.

Eller så var det kanske just därför dom mådde så bra.

Kriget.

Med morfar dog den sista länken till kriget i vår familj.

Det är förstås omöjligt att förstå hur upplevelserna från fronten formar en ung människa, för resten av dennes liv. Lika omöjligt som det är att förstå hur kriget formade mormor och mamma, som föddes in i det. Men spåren finns alltid där, vittnesmålen om helt andra villkor och utmaningar än de min generation någonsin ens snuddat vid.

Esme är den första i vår familj som kommer att växa upp helt utan morfars krigshistorier, morfars fosterlandskärlek, morfars rysskräck. Det är ju på gott och ont, såklart.

Jag tror inte att hon kommer att märka så mycket av mammas trauman, för de är mer inbakade i hennes personlighet och mer sällan uttalade i sammanhang av matransoner och fallande bomber. Även för mig är det mesta av detta fiktion, hopplöst att verkligen ta in och begripa. Men jag förstod nog ändå en del av krigets dignitet, av morfars stolthet över hans status som krigsveteran. Det var rätt talande att han vid sin 90-årsdag var mest till sig över gratulationskortet från veteranerna. Det var så viktigt för honom att han plockade med det inför sin 91-årsdag också, när han i demensdimman trodde att han skulle fylla jämnt igen.

Därför blir all symbolik också omistlig vid begravningen. Morfar kommer att ha vita och blå blommor på sin kista. Två representanter från veteranerna kommer att närvara vid ceremonin. Vi kommer att avsluta med att spela ”Finlandia”.

Allt sånt där nationalistiskt bjäfs som man kan kosta på sig att fnysa åt som modern svenne. Men aldrig jag, aldrig i det här sammanhanget. Utan det nationalistiska bjäfset vore ju min familjs personliga uppoffringar förgäves.

Det vore outhärdligt.

Om jag bara blundar tillräckligt hårt.

Ikväll gick det upp för mig att min dementa, hjärtsjuka, diabetesdrabbade och prostatacancerlidande morfar sannolikt inte överlever det här året – kanske inte ens den här månaden. Han är 93 år och egentligen har vi räknat med att han skulle dö ganska länge nu. Vi har pratat om det ur alla möjliga praktiska vinklar, rationellt, realistiskt och resonerande. Det är ju svårt att få det till att det vore en tragedi, han har liksom inte så mycket kvar att leva för; inte ens sig själv har han haft på länge nu.

Men i det förhållningssättet gömmer sig såklart all förnekelse i världen. För det spelar ingen roll att morfar inte längre pratar, att hans kroppsfunktioner ger upp en efter en, att han alldeles uppenbart redan fått ett längre och bättre liv än de flesta människor på den här jorden är ens i närheten av att få.

För han är min morfar. 

Han är en envis och råbarkad gammal skrävlare, hälsofanatiker och livsnjutare, ett självutnämnt universalgeni med barnslig dragning till allt som glimmar. En rasande fantastisk och jobbig, alldeles oefterhärmlig människa från början till slut. Han har älskat mig starkt och självklart varje sekund av mitt liv, imponerat på mig genom hela min barndom och accepterat mig även när han inte har begripit ett jota av vad jag håller på med. Jag förstår så väl varför han gjort sig osams och omöjlig åt höger och vänster, men för mig är han helt oersättlig och omistlig, och därför kan jag inte ens låtsas som att jag greppar vad det är som händer.

Jag blir ju på riktigt till en blöt fläck bara jag gläntar på det som vore att verkligen förstå att världen snart kommer att vara en plats där min morfar inte längre är. Det är, i brist på bättre ord, helt otänkbart. Och ändå är det dit vi har varit på väg i flera års tid.

Man blir som man jobbar

I veckan tillbringade jag några timmar med ett par passionerade arkitekter. Arkitektur är så tydligt ett yrke där man kämpar med att förena konstnärsideal med krassa ekonomiska parametrar. Ingen enkel ekvation, som nog förklarar varför min pensionerade arkitektfar har ägnat trettio år av fritid och semestrar åt att göra allt efter eget huvud, på sin egen mark. Där kan ingen okunnig snåljåp begränsa hans visioner, utan varje handsågad planka sitter just exakt så avsiktligt snett som min pappa har bestämt.

Det finns helt enkelt drag hos honom som nog inte hade funnits där, om han hade förblivit möbelsnickare – eller bara tagit över gården och skogen uppe i nordligaste Norrland, efter sina föräldrar. Yrkeslivet formar och förändrar. Undrar vilka drag hos mig som slipas fram i tysthet, utan att jag ens märker det?

Min mammas dotter

Jag har världens bästa mamma, kände jag efter ett telefonsamtal ikväll. Fast senast i förrgår tror jag minsann att jag muttrade något om jävlaskitmamma. Sådär är det för mig, har alltid varit, med känslorna för henne. Hon är både det underbaraste och det mest jävla apirriterande som finns.

Hursomhelst funderar jag en del på hur Esmes och min relation egentligen kommer att utvecklas. Jag är ju såhär, innerlig men temperamentsfull. Jag anar att hon kan vara lite likadan. Hon är i alla fall väldigt tydlig med sina gränser, puttar bort mig om jag kommer nära vid oönskade tillfällen och kryper sedan upp i famnen och gosar in sig totalt, när det är det hon vill.

De senaste dagarna har Esme haft ett uppenbart behov av att bråka av sig lite när jag hämtar på dagis. Jag tror att hon fortfarande mest bara är positiv och följsam medan hon är där, så det är nog ett sundhetstecken att hon trilskas när hon känner att hon kan. Men det prövar mitt tålamod och jag märker hur bortskämd jag är med att hon nästan alltid varit smidig. Nu vill hon liksom ingenting, från att lämna avdelningen till att ta på sig skorna till att sätta sig i vagnen. Varje delmoment kräver lirkning och list; idag kom jag på att jag skulle viska för att hon skulle komma ur emotsträvandet. Det funkade.

Jag antar att den typen av situationer är vad mången förståsigpåare skulle kalla för trots. Själv tänker jag att hon mest av allt vill få bestämma lite själv och att det är precis som det ska när man är två år och en månad. Det svåra är väl bara hur jag å min sida ska hantera det. Ibland går det bra, ibland lite sämre – kanske som en lightversion av hur jag hanterar min mamma. Som för övrigt har sagt att det enda riktigt svåra här i livet är relationen till andra människor. Hon är rätt klok på många sätt, min världens bästa skitmamma.

75 år senare blev han äntligen morfar.

Pappa har alltid varit återhållsam i sitt uttryck, även om han inuti bär en prunkande bukett av starka känslor. Jag antar att det hänger ihop med en strängt religiös och gammaldags uppfostran; farmor och farfar var födda på 1800-talet.

Å ena sidan kan jag se att han gjort en enorm resa både klassmässigt och kulturellt, som tog sig från det norrländska skogsbrukandet till tjusiga arkitektkontoret i storstaden. Å andra sitter de stränga värderingarna i ryggmärgen, låter honom inte lata sig ens när han närmar sig de 80. Därför var det ett av helgens mest skimrande ögonblick när hans enda barnbarn, den nyblivna tvååringen, lockade honom till att sittdansa. Till Här kommer Pippi Långstrump, som hon själv uppträdde till på sitt alldeles eget oefterhärmliga vis.

Det är nog meningen med hela alltet, att få leva och förändras och uppleva och påverkas och förtjusas. Att Esme finns gör oss alla till något annat, något mer. Att Esme finns, är det bästa jag vet.

Tomheten

Och så var det söndag kväll och jag har gråtande vinkat av mina föräldrar och börjat sätta ihop komihåglistor inför vardagen som börjar redan imorgon. Hela den extralånga sommaren är visst över.

Jag är jätteledsen, precis som jag var dagen före jobbstart för ett år sen, men det är ändå inte lika dramatiskt. Visst kommer jag längta ihjäl mig efter Esme, men nu jobbar jag deltid och kommer att få ha många härliga eftermiddagar och kvällar med henne. (Jag kan inte förstå hur jag skulle klara av att jobba heltid igen som jag gjorde förra hösten, åtminstone inte på ett jobb där heltid betyder att man presterar in i det sista tills klockan slagit 18. Varje dag. Jag ser inget bra med det, det passar inte min hjärna och det lämnar för lite tid till återhämtning och familjeliv. Finge jag bestämma skulle jag aldrig mer jobba efter klockan 17.)

Men dessa avsked är ändå knäckande för mig. Hela mitt liv har handlat om att vinka adjö till någon eller några jag älskar, det är så det har sett ut sen vi lämnade Finland och hela familjen bakom oss. Nu är det bara jag kvar i Sverige och helger som den gångna ifrågasätter jag verkligen varför. Esme älskar sin mummi och mufa nåt så väldigt nu, hon har pratat om dom varje stund de inte varit här, och lyckligt kravlat upp i deras varma famnar varje gång de dykt upp igen. Jag vet att hon kommer att fortsätta fråga efter dom nu när de åkt, och det smärtar att hon inte kan få vara med dom förrän tidigast om några månader igen.

Det är sånt som gör att det är svårare att säga hejdå nu än tidigare, tror jag. Det känns som tiden rinner mellan mina fingrar och jag undrar varför jag låter den handla om så mycket annat än det jag i själ och hjärta känner är viktigt. Samtidigt är det i princip omöjligt att tänka sig till exempel en seriös ompositionering till Finland. Vad skulle vi göra där, hur skulle vi försörja oss, skulle vi ens trivas? Min man kan ju inte ens språket, vilket redan det egentligen gör hela tankeexperimentet orealistiskt.

Så jag sitter här i min råttfälla mellan två länder, fast i att längta och sakna och ta farväl. Det är ju också en jäkla livsstil, medan klockan tickar obönhörligt och de där dagarna som är mitt liv handlar om mestadels helt oviktiga saker. Hej höst, här kommer jag – Deppig 79:a.

Skönheten

Esme är påfallande söt, det tror jag att jag vågar påstå även om jag är högst subjektiv i frågan. Jag märker ju på omgivningens reaktioner att hon verkligen har ett yttre som attraherar: man kommenterar ofta och gärna hennes långa tjocka hår, hennes stora blåa ögon, hennes fina drag. Och visst är det roligt att ha ett vackert barn. Men det är också lite beklämmande, allra helst när hon har så många andra långt mer intressanta kvaliteter, än sin fysiska uppenbarelse.

Min mamma tillhör dom som är väldigt intresserade av hur andra, i synnerhet flickor och kvinnor, ser ut. Följaktligen pratar hon en hel del om Esmes yttre och jämför det på ett ganska ocharmigt sätt med mitt. Jag vet ju, har genom hela mitt liv vetat, att mamma inte varit hundraprocentigt nöjd med mitt utseende. Jag är ingen klassisk skönhet, har mina bättre och sämre dagar, och gör mig inte sådär superbra på bild. Självklart har det satt sig nånstans, det där att mamma närmast omedvetet har betygsatt mina utseendemässiga för- och nackdelar. Och dom känslorna blir extra påtagliga när hon nu går på om hur Esme är den mer lyckade versionen av mig.

Ur ett annat perspektiv är det även provocerande att Esme ska matas med en massa komplimanger för sina ögonfransar. Jag märker ju redan nu att hon får fördelar bara för att hon anses vara söt. Och jag vill gärna att världen ska vara god mot min flicka, självklart vill jag det. Men verkligen inte bara för att hon är trevlig att se på. Baksidan av det är ju extremt påtaglig, som exempelvis Clara konstaterar i den här utmärkta texten.

Så jag grunnar en del på det här. Vad jag kan göra för att Esme ska förstå att det som på riktigt är viktigt hos henne, sitter någon helt annanstans än i håret? En hel del, tror jag. Jag är ju ändå hennes mamma, hennes första kvinnliga förebild.

Visst är jag fåfäng, ibland osäker och ofta intresserad av yta jag också. Men jag vet att jag vet bättre än min egen mamma. Det är mycket viktigare att Esme har ett roligt och stimulerande liv och lär sig sitt människovärde, än att hon har tjusiga kindben. Och det är det jag vill förmedla till henne, oavsett var resten av världen  lägger sitt fokus.

Sol, vind och vatten

Esme njöt av att vara i Finland. På landet, vid ett par sjöar, med sol, skog, mygg och närsläkt. Liksom förra sommaren var vi en vecka i mormors stuga (som ju egentligen är morfars, men ändå känns mest som hennes, jag kan inte förklara logiken i det) och Esme lärde sig att pumpa vatten ur brunnen på ett sätt som skulle fått gamlingarna att gå i bitar av stolthet, om de bara fått se det.

Utöver att bära vatten pysslade vi med rosa pelargoner, byggde femhundra gruskakor, körde en plastbil från 90-talet, vräkte en livs levande groda från köket, läste böcker, försökte ge In Treatment en ny chans, grillade och drack vin. Sen kom min syster med familj och Esme förlorade sitt hjärta till hunden, mellankusinen och jordgubbarna. Till sist var min flicka så ett med den otroligt tålmodiga vovven som hon glatt döpte till voffa, att hon hytte ilsket med det lilla pekfingret åt var och en som vågade närma sig tiken med avsikt att delta i goset.

Humöret, för övrigt. När vi tillbringat några dagar hos mina föräldrar konstaterade mamma att Esme visst fått både envishet och temperament av mig. Det blir stora och små fajter flera gånger dagligen, men däremellan är Esme väldigt rolig. Hon blev snabbt en baddare på att plocka smultron, kratta grusvägar och skjutsa runt dockan och nallen i min gamla skottkärra. Dessutom var hon konstant imponerad av sin morfars bil, blåställ och snickrande.

Det var länge sen pappa hade en så tacksam publik, helt enkelt. Själv var jag nog mest tagen av att min mamma artrospatienten haltade ut på gräsmattan och sparkade lite boll för att göra Esme glad. Jag har inget minne av att någonsin ha sett henne i närheten av en boll tidigare.

Och vädret, sen då. Egentligen var det nog bara någon enstaka dag som helt regnade bort, väl tillbaka här hemma kan jag konstatera att min nyvunna solbränna döljer myggbetten rätt bra ändå.