Arkiv | Litteratur RSS feed for this section

A light exists in spring

27 Feb

Det har varit en besvärlig höst och vinter för mig, på riktigt. Nu när det börjar ljusna där ute gör det nog det för mig också, men helt färdig med det jobbiga är jag inte. Det kommer och går. Vissa perioder i livet är bara svårare än andra och sen Esme blev aningens, aningens större har jag befunnit mig i något slags omvandlingsfas. Vad jag skulle omvandlas till var oklart och helt säker är jag inte än.

Någon som befinner sig i en ständig transformation är förstås Esme, denna fantastiska lilla människa som utvecklas så det rasslar om det. Hon pratar mycket och hela tiden och på bägge språken, hon klär på och av sig själv, hon går på pottan och hon räknar, dansar, sjunger och skojar. Hon är, precis som hon alltid har varit, det mest fantastiska i mitt liv. Det viktigaste för mig är att ge Esme den bästa uppväxt jag kan – jag antar att alla föräldrar tänker så – men att det inte alltid är helt självklart vad det bästa är. Och det bästa kan också kosta i egna uppoffringar, prioriteringar och omvärderingar. Det gör ibland ont att vara förälder, men jag kan inte se något bättre skäl att ha lite ont, än ett älskat barn.

Så ljuset är här nu, ryggen läker ihop och tiden rör sig framåt. Jag önskar mig en lite lugnare fas nu, med långsammare utveckling. Inte för Esme, men väl för mig själv.

A Light exists in Spring
Not present on the Year
At any other period —
When March is scarcely here

A Color stands abroad
On Solitary Fields
That Science cannot overtake
But Human Nature feels.

It waits upon the Lawn,
It shows the furthest Tree
Upon the furthest Slope you know
It almost speaks to you.

Then as Horizons step
Or Noons report away
Without the Formula of sound
It passes and we stay —

A quality of loss
Affecting our Content
As Trade had suddenly encroached
Upon a Sacrament.

Emily Dickinson

Dag 6: Spola fram bandet lite

30 Okt

Att lista favoriträtter, -drycker och -snacks inspirerar inte mig. Så nu hoppar vi raskt fram till: 10 favoritböcker som har påverkat mig, utan inbördes ordning.

Lolita av Vladimir Nabokov
Det här är nog ändå min etta. Jag har läst den många gånger, kommer sannolikt att läsa den många gånger till. Det är min ta-med-mig-till-en-öde-ö-bok. För att det är vacker, grym, underbart välskriven och fascinerande. Och killen hade inte ens engelska som modersmål!

Tom Ripley-serien av Patricia Highsmith
Ja det är ju fem böcker och inte en. Men de är grymma var och en för sig, och fantastiska som helhet. Bästa höstläsningen, bästa drömma sig bort i ett mondänt Europa-läsningen.

Den hemliga historien av Donna Tartt
Att jag läste den just när jag själv börjat på universitetet för en herrans massa år sedan gjorde nog inte upplevelsen sämre. Men den är fortfarande mysig, ryslig och mondän lite i samma anda som Patricia Highsmith.

Och solen har sin gång  av Ernest Hemingway
Men alltså stämningen, mina vänner. Och inte ett överflödigt ord.

Stalins kossor av Sofi Oksanen
Egentligen vet jag inte om Stalins kossor är bättre som text än Utrensning, men jag tror att jag har närmare till ämnet. Uppväxten mellan två länder, två språk. Det här med att vara ung och skör kvinna. Ätstörningar (som jag i och för sig aldrig egentligen på allvar haft, men ändå snuddat vid) och olycklig kärlek. Jo, jag väljer kossorna.

Brott och straff av Fjodor Dostojevskij
Blir många mord i min lista, men det här är nog den som är febrigast och mest ångestframkallande skildrad. Och det är inte alls så svårt att hålla reda på alla ryska förnamn, efternamn och smeknamn som det påstås. Läs, läs, läs, om du inte redan har gjort!

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg
Genialiskt på ren svenska.

Spionen som kom in från kylan av John le Carré
Man vill ju så gärna att det ska gå bra för spionen, man liksom håller tummar och tår tills de vitnar. Fast man ändå fattar att nä, det går nog åt helvete den här gången också. 1960-talsklassiker. Ursnygg, kylig, skitspännande.

Pilotens hustru av Anita Shreve
Det kan vara så att endast Oprah och jag anser att det här är god litteratur. Men helt säkert är det i alla fall välskrivet och underhållande, inledningen ganska mycket som en kraftfull spark i magen. Fortsättningen kanske inte helt realistisk, men så är det här inte heller en lista över världens bästa facklitteratur.

Mig äger ingen av Åsa Linderborg
Förmodligen den bästa barndomsskildring jag läst. Det där smärtsamma i att älska sina ofullkomliga förlädrar. Fint också med Västerås som fond för alltihopat, eftersom jag delvis är uppvuxen där.

Boknörden som slutade läsa

20 Okt

Nu är jag uppe i fyra utlästa böcker sedan Esme föddes: Livet och barnet av fina Peppe, Mats kamp av Mats Jonsson, Agatha Christies Den gula hästen och antologin Happy happy – en bok om skilsmässa. Den sistnämnda är en av två böcker jag fick i födelsedagspresent. Jag läste den på flyget hem från Köpenhamn och gillade somligt mer än annat. Mian Lodalens text var exempelvis bättre än förväntat, medan Maria Sveland lämnade mig ganska oberörd. Temat i sig provocerade mig inte ett dugg, men det kanske beror på att jag utifrån den debatt som boken föranledde när den kom för något år sedan, var ganska förberedd. Dessutom är den ju alls ingen lovsång för skilsmässor per se, utan snarare för utveckling och modet att ta och genomföra riktigt svåra beslut.

Min andra 33-årsbok är Elin Boardys Mot ljuset. Eftersom jag antingen däckat vid åtta eller varit ute på underbar middag med min vän L i veckan, så har jag inte hunnit så långt i den. Men jag gillar det ganska mycket, det jag läst hittills. Det är möjligt att Elin Boardy har vissa språkliga manér som stör mig, men helt säker kan jag inte vara innan jag har läst ut den.

För det ska jag. Fem böcker efter Esme, det borde jag väl komma upp i nu?

Dagens gulligaste

7 Sep

När Esme noggrant placerar sin docka i fåtöljen, springer iväg och hämtar lilla Muminboken, och återvänder för att hålla ett långt och otolkningsbart tal vid fåtöljen. Därefter bläddras rätt sida upp, boken läggs i dockans famn och några sista förmaningar uttalas under stort allvar. Sedan lämnar Esme scenen.

 

Läs!

7 Aug

Martina Lowdens text i dagens DN är så rolig och välformulerad att det inte spelar någon roll om man ens är intresserad av boken hon recenserar (vilket jag i och för sig är), det är superunderhållande och insiktsfullt ändå.

Jag känner för att omgående rota reda på allt hon någonsin har producerat och njutläsa mig igenom det. Och samtidigt försöka bortse från det faktum att med fullblodsproffs som Martina Lowden, behövs ju inte halvdana amatörer som jag. Fast för nu är det nog ändå tack och hej från mig, måste begrunda mina begränsningar i ett par timmar i alla fall.

Hon läser

3 Aug

I mormors sommarstuga fanns ännu under min barndom metervis med böcker från min mammas uppväxt och tidiga vuxenår. Jag plöjde (och, ska till min skam erkänna, la rabarber på) de mest intressanta av dom, men några pocketar finns fortfarande kvar. Under sommarens internetfria stugvecka passade jag så på att läsa en av dom, Agatha Christies Den gula hästen, eller som den i sitt finska utförande från 1962 heter: Totuus Hallavan hevosen majatalosta.

Agatha Christie var en av de första vuxenförfattare jag nånstans kring 9-årsåldern gav mig på. Jag tror att jag hann plöja kanske tvåtredjedelar av hennes totala produktion. Senare har jag inte haft nåt större sug utöver att jag ibland ägnat sena kvällar åt filmatiseringarna på tv. Men att  i långsamt tempo ta sig igenom en lite lagom invecklad mordgåta var nu nog så mysigt. Doften från dammiga boksidor (vad är det med den doften egentligen? Liknar inget annat!) i kombination med ljuvligt långlediga timmar var nästan lika nervlugnande som att plocka och sylta bär.

När jag började läsa litteraturvetenskap för en halv evighet talades det mycket om eskapistisk läsning. Jag har sen dess funderat på vilken meningsfull läsning som inte är eskapistisk? Att analysera text och komposition är kanske intellektuellt stimulerande, men det ger ju ingen frihet från de egna tankarna eller begränsningarna. Kanske är det därför det aldrig blev någon vidare litteraturvetare av mig heller, för att jag så helhjärtat njuter av att dyka in i och försvinna in i ett verk.

Hursomhelst törs jag påstå att Den gula hästen är alldeles perfekt sommarläsning, om nu någon av er skulle sakna sådan. Det är brittiskt, det är charmigt, och det är inte helt förutsägbart. Dessutom är det förlösande fritt från hårt mallade standardfigurer som Miss Marple och Hercule Poirot. Och för att ni inte helt ska ge upp hoppet om mina litterära ambitioner, så kan jag avslöja att jag nu är i startgroparna för att öppna första delen av Knausgårds Min Kamp. Närstående källor hävdar att det är en grym läsupplevelse, om man bara betar sig igenom en halvseg inledning. Fortsättning lär följa…

Även solen har sina fläckar

26 Jun

Det är fyra fullmatade dagar kvar till semestern och om kvällarna läser jag Jesper Juul. Mycket av det han säger om barn och familjer är klokt och bra, men jag studsar till när han tar in amning i sina exempel på hur interaktionen mellan barn och förälder kan gå snett. Dels verkar den gode Jesper anse att amning vid så hög ålder som tre månader är något utöver det normala, dels beskriver han situationer där neurotiska mammor tvingar sina bebisar att amma tills de kräks. Mig veterligen kan man inte tvångsamma på det sättet, och nog kräks väl många spädbarn regelbundet utan att det är något fel?

Men, jag gissar att det kan handla om att Jesper Juul är född 1948 och att amningskulturen i Danmark nog är lite annorlunda mot den svenska. Det finns ju även en hel del exempel på lite dammiga föreställningar om hur män respektive kvinnor är enligt Juul, så somligt i hans texter får man antingen skumma förbi eller sätta igång att reta upp sig på. Jag väljer nog det förra.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.