Arkiv | Mode&Skönhet RSS feed for this section

Stilen

25 Mar

Min stil i tre ord: Klänning, klackar och kappa. När jag inte är väldigt gravid, vill säga. Just nu är väl min stil mer klänning, inga klackar och kappa. Annars blir ryggen så våldsamt arg. Bäckenet med, för den delen.

Det här plagget skulle aldrig komma nära min kropp: Hängselbyxor. Jeansshorts. Eller shorts överlag, måste jag nog säga. Puffärmar funkar inte heller, jag blir fluffig och rund hela jag.

Just nu har jag på mig: Blommig blus från Zara, cerisa velourbyxor, lika cerisa fluffmysstrumpor. Finare än det låter, och helt klart acceptabelt för hemmahäng en vardagskväll.

Jag känner mig allra snyggast i: Sannolikt en välsittande klänning med markerad midja och vidd i kjolen. Och så klackar till då. Just nu däremot: en svart maxiklänning som funkar både för preggosar och ammande. Planerar att använda den läääänge till.

Mitt favoritplagg just nu: Borde väl vara ovannämnda multitaskande maxiklänning. Alternativt en lika svart pennkjol för gravida från Topshop.

Min stil hemma med tre ord: Design, budget och Ikea. Typ? Jag kommer från ett extremt genomtänkt arkitekthem så mitt eget hushåll är mer stökigt, blandat och lite som det fallit sig genom åren. Lika delar arvegods, loppisfynd och det där fantasilösa varuhuset som alla andra shoppar på.

Jag skulle aldrig inreda med: Murrigt, gulligt eller kitchigt.

Pryl jag suktar efter: Jag är verkligen inte så prylintresserad, inredning kommer inte så högt på intresselistan. Men skulle någon kasta fyra till sex Myranstolar efter mig så visst, dom skulle passa runt köksbordet.

Mitt bästa stylingtips: Snittblommor, nyligen dammsuget och färgklickar mot en lugn bas. Ungefär så.

Min favoritplats hemma: Soffan. Fast den är trasig, billig och rätt ful till att börja med. Men det är en soffa som jag kan sträcka ut mig i efter en arbetsdag. Det är ljuvligt förutom att jag därefter har svårt att ta mig ur den igen. (Se ovan om rygg, bäcken etc.)

Mitt problemhörn hemma: Sovrummet. Ett stort och vackert rum med potential som vi aldrig orkat styra upp. Så det enda vi gör där är att sova och sprida ut våra kläder.

Tack SNAKK för listan.

Som Odd Mollys fattiga kusin från landet

3 Feb

Det är ju inte ett nytt ämne på något sätt men vad är grejen med gravidkläder? Vem designar dom, och för vilken kapitalt klädointresserad målgrupp? Förra gången principköpte jag nästan inga gravidplagg alls, förrän på sluttampen när jag insåg att jag mest av allt såg ut som en flodhäst i illasittande vanliga kläder, köpta i större storlek men inte alls anpassade för kaggen. Den här gången tänkte jag alltså inte göra om samma misstag utan tog en optimistisk runda på internet (volanger, tunikor, volanger, tunikor…) och därpå en något mindre optimistisk runda på stan. Och var inte det förra deprimerande nog så var ju det senare den totala spiken i shoppingkistan.

Den som tidigare inte bekantat sig med denna ambitionsdödande öken av smårutigt, småblommigt och randigt kan genom att föreställa sig ett slags Lilla huset på prärien-kavalkad av löst sittande tygsjok få ett ganska tydligt hum om var vi befinner oss. Och de aningens piggare plagg man till äventyrs ändå trillar över består i princip av tunna sladdriga oversize-tishor med valfritt animaltryck på bröstet, alltså inte heller något jag skulle gå igång på i min normala magstorlek. Och så lite chinos på det, för vem vill inte passa på att lulla runt i något beiget och riktigt könlöst när man ändå har tappat timglasformen för minst ett halvår framöver?

I ärlighetens namn hittade jag faktiskt till sist en riktigt snygg och lättburen svart pennkjol på Top Shop, tack för den. En tunikajävel blev det också, men en som var tillräckligt diskret (enfärgad) och enkel (endast lite veck vid bysten) för att få följa med hem. Men två plagg gör ju ingen sommar, så jag antar att lösningen även den här gången blir att kämpa på med de vanliga kläderna efter bästa förmåga. Och att sen gå på mammaledighet i god tid innan det är dags för den värsta flodhästfasen. Även om det senare sannolikt är för smärtsamt för plånboken för att egentligen vara realiserbart. Men önska kan man ju. Om så bara för omgivningens skull.

Smal är fan inte lika med lycklig.

11 Nov

Av olika skäl har jag gått ner fem kilo de senaste veckorna. Det är ungefär så mycket som jag har tyckt att jag behövt tappa de senaste åren. Men nu när det hänt inser jag att jag inte alls trivs, jag vill ju inte alls se ut som 21 igen. Knappt några av mina älskade kläder passar; nästan från en dag till en annan sa det pfffft och så blev allt av tältmodell. Jag trodde inte att fem pannor skulle göra så stor skillnad, men herregud alltså.

Samtidigt vet jag att vadderingen återvänder inom en ganska snar framtid, så det är inte direkt läge att hetsköpa en helt ny garderob i storlek 34 heller.

Men vad gör jag fram till dess? Säkerhetsnålar ihop klänningarna i ryggen? Håller byxorna uppe medelst livrem och hängslen? Försöker övertyga världen om att höfthängande kjolar visst är det nya svarta?

Tips mottages tacksamt.

Skönheten

2 Aug

Esme är påfallande söt, det tror jag att jag vågar påstå även om jag är högst subjektiv i frågan. Jag märker ju på omgivningens reaktioner att hon verkligen har ett yttre som attraherar: man kommenterar ofta och gärna hennes långa tjocka hår, hennes stora blåa ögon, hennes fina drag. Och visst är det roligt att ha ett vackert barn. Men det är också lite beklämmande, allra helst när hon har så många andra långt mer intressanta kvaliteter, än sin fysiska uppenbarelse.

Min mamma tillhör dom som är väldigt intresserade av hur andra, i synnerhet flickor och kvinnor, ser ut. Följaktligen pratar hon en hel del om Esmes yttre och jämför det på ett ganska ocharmigt sätt med mitt. Jag vet ju, har genom hela mitt liv vetat, att mamma inte varit hundraprocentigt nöjd med mitt utseende. Jag är ingen klassisk skönhet, har mina bättre och sämre dagar, och gör mig inte sådär superbra på bild. Självklart har det satt sig nånstans, det där att mamma närmast omedvetet har betygsatt mina utseendemässiga för- och nackdelar. Och dom känslorna blir extra påtagliga när hon nu går på om hur Esme är den mer lyckade versionen av mig.

Ur ett annat perspektiv är det även provocerande att Esme ska matas med en massa komplimanger för sina ögonfransar. Jag märker ju redan nu att hon får fördelar bara för att hon anses vara söt. Och jag vill gärna att världen ska vara god mot min flicka, självklart vill jag det. Men verkligen inte bara för att hon är trevlig att se på. Baksidan av det är ju extremt påtaglig, som exempelvis Clara konstaterar i den här utmärkta texten.

Så jag grunnar en del på det här. Vad jag kan göra för att Esme ska förstå att det som på riktigt är viktigt hos henne, sitter någon helt annanstans än i håret? En hel del, tror jag. Jag är ju ändå hennes mamma, hennes första kvinnliga förebild.

Visst är jag fåfäng, ibland osäker och ofta intresserad av yta jag också. Men jag vet att jag vet bättre än min egen mamma. Det är mycket viktigare att Esme har ett roligt och stimulerande liv och lär sig sitt människovärde, än att hon har tjusiga kindben. Och det är det jag vill förmedla till henne, oavsett var resten av världen  lägger sitt fokus.

Flicka med fläta

22 Maj

Det finns många skäl att älska Esmes förskola; att hon ser ut såhär i håret när hon kommer hem är definitivt ett av dom.

Jag har alltid varit svag för inbakade flätor, men aldrig lärt mig att göra sådana själv. Allra helst inte på en 21-månaders som sällan sitter stilla länge nog ens för en enkel hästsvans.

Men ikväll är det jag som googlar instruktioner och börjar öva på mitt eget barr. Jag tycker att hon är så galet söt i sin fläta, kanske extra mycket när den blivit sådär rufsig av lek och stoj.

Frisyren

28 Feb

Eftersom det inte kom ett enda tips på skicklig barnfrisör i Stockholmsområdet har vi landat i den här lösningen.

Jag tycker att det är sjukt rörande att se den där lilla nackgropen, och är lite tagen av att vi redan är i hästsvansåldern.

Vem kan klippa knyttet?

17 Feb

Jag kommer från en stolt släkt av hemmaklippare, och har varit helt på det klara med att inte lägga pengar på Esmes frisyr än på många år.

Men så en dag inser man sina begränsningar och börjar tycka synd om flickan med det toviga, ojämna rufset. Jag är ju helt värdelös på att klippa hår, det är bara att erkänna. Och Esme har precis lika svårfriserat halvlockigt och helhalkigt hår som jag, plus en långt gående saxskräck och olust att sitta still i mer än fem sekunder.

Om jag inte gör något åt saken, kommer hon att bli tagen för Michael Bolton vilken dag som helst. Och det verkar ju vara en ovanligt dumsnål mamma som riskerar något dylikt.

Så, har ni koll på någon barnvänlig frisör i Stockholms innerstad? Alltså gärna någon som har två eller fem trix i rockärmen för att lura barnen att sitta still utan alltför mycket gråt. Alla tips emottages tacksamt!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.