Arkiv | Musik RSS feed for this section

Inte nytt men så snyggt

29 Mar


Försökte dansa till den här i köket igårkväll. Gav upp när jag kände mig mer som barbamamma än discodrottning. Men ändå. Sjukt bra.

Klappar och slag

9 Jun

Det har över tid blivit svårt det här med att blogga. Framför allt att komma igång igen, efter ett längre uppehåll. Jag känner mig liksom plötsligt osäker på vilka ord jag vill/kan/bör lägga ut här, och på varför jag ska göra det. Vem ska intressera sig, har jag ens något att säga, vad är syftet? Såna tankar.

Men så känner jag att den enda ingången tillbaka kanske är att enbart göra detta för min skull. För att jag mår bra av att skriva, för att det finns saker jag vill dokumentera. För att det där med dagbok inte heller riktigt fungerar. Och så är den som vill följa det varmt välkommen att göra det, förstås.

So here goes nothing:

9 juni 2013. Kära bloggen.
Efter några fantastiskt soliga dagar landar vi i en lite ostadigare söndag, som jag har tillbringat vid tvättmaskinen och stojandes med Esme. Hon vill hjälpa till med allt och är oerhört glad och gullig medan hon gör det. Hon springer runt i ett par vansinnigt gulliga små shorts som jag fyndade på HM förra sommaren – otroligt att de passar än. Till det har hon en för kort ärvd Jenny Hellström-tisha (att Jenny Hellström ens gjorde barnkläder?) så den runda lilla magen tittar fram. Jag önskar att hon alltid skulle få vara så obrydd som hon är just nu. Men det är förstås en omöjlighet, tiden kommer att göra sitt även med detta livsälskande solsken.

Men just nu är vi där vi är och det är vackert.

Jag lyssnar på Oskar Linnros senaste och tycker mycket om det, även om en del av mig kan känna mig lite gammal och luttrad liksom. Han är bara fyra år yngre än jag men vi lever olika liv och det är så det ska vara.

Jag kan känna samma typ av ömhet gentemot mina nya kollegor, varav majoriteten är under trettio och långt ifrån att bilda familj. Å ena sidan är det uppfriskande och föryngrande att ha just sånt sällskap, å andra sidan blir det tydligare vad det är man har lämnat bakom sig. Och vad det är dom har framför sig, som dom ännu inte riktigt ens kan föreställa sig.

Häromdagen frågade en 24-årig assistent med en rejäl skopa skepticism i rösten om det verkligen är kul att ha barn. Och jag tänkte att nej, för honom vore det ju inte det. Om en månad flyttar han till Los Angeles för att plugga vidare. Det är klart att det vore öken för honom att bli fastkedjad vid blöjbyten och vaknätter. Men för de flesta av oss har även friheten sina begränsningar och så småningom börjar man längta efter mål och mening utanför sin egen existens. Jag tror i alla fall att det är därför majoriteten bildar familj vid en viss tidpunkt i livet – ja frånsett biologiska signaler och den sociala pressen att följa ett visst mönster, förstås.

På mitt förra jobb var mina kollegor mer erfarna i föräldrabranschen än jag, och därmed fick jag höra en hel del generaliseringar kring hur det minsann är att ha barn. När mina upplevelser inte stämde med de förväntade kunde detta ibland orsaka både irritation och misstänksamhet. Det där försöker jag komma ihåg när jag får försynta frågor om familjelivet från mina nya vänner: Jag vet ingenting om hur det kommer att vara för dom den dagen det blir aktuellt. För även om det finns vissa givna mönster i detta med att få barn (de är nyfödda först, blir större vartefter, typ) så är det ändå alltid en högst individuell upplevelse. För mig har det varit fantastisk såhär långt, men också svårare på sätt som jag först inte ville se eller greppa. Att få barn är en sak, att hålla ihop en välmående familj en annan. Jag tror att det ena eller det andra kan vara besvärligt för många. För vissa kanske allt bara faller på plats på en gång. Och för ytterligare några är alla bitar kaotiska under en längre tid.

Hursomhelst tänker jag att det är okej. Jag har kommit helskinnad ur min 33-årskris och jag njuter av att ligga här i soffan med Esme som tittar på Mackapacka (Drömmarnas trädgård) med en varm liten fot mot min. I köket stökar hennes pappa och snart är det dags att hämta handdukstvätten ur tumlaren.

Livet. Det är precis som det ska vara just nu.

James Blake och jag.

28 Feb

Förresten.

10 Jan

Efter Kendrick Lamar och Jeremih kommer Frank Ocean. Finfin pojktrojka det där.

2013.

5 Jan

Jag tror det blir ett sjuhelvetes jävla bra år det här. Ni vet var ni läste det först.

Min nya kille

9 Dec

Dock att jag måste yvas lite över detta. Inte för att det på något sätt är nyheter för någon annan, men Jeremih, alltså. Unga hårdmjuka snubbar: verkligen min grej.

Dag 7: Fuck ordning.

4 Nov

Nu bestämmer jag att jag får plocka bäst jag vill bland rubrikerna, så här kommer: 10 favoritsånger just nu. (Eller typ nästan jämnt, jag är ju inte så uppdaterad.)

Jenny Wilson”Like a Fading Rainbow”‘

Kendrick Lamar ”Money Trees”

Britney Spears ”Unusual You”

Jorge Ben& Tohinho ”Carolina, Carol Bela”

Prince ”Sign ‘O’ the Times”

Tiga ”Hot in Here”

El Perro del Mar ”Walk on By”

Aaliyah ”Try Again”

Darin ”Stockholm”

Moloko ”The Time is Now”

Så ska det låta

4 Nov

…ja eller Så mycket bättre, som det ju heter. Jag säger fel hela tiden. Den här säsongen är så oerhört mycket roligare än förra. Mindre skitnödiga och därmed intressantare deltagare helt enkelt.

Fast musikaliskt gillar jag mest bara Darin.

Pugh har ju gjort en hel massa fantastiska låtar i sina dagar, men hans gubbrocksversioner av andras alster lämnar mig rätt oberörd. Maja Ivarssons storhet begriper jag inte alls, jag tycker varken hon har röst eller nåt särskilt spännande uttryck. Mycket attityd dock. Miss Li är för konstlad, faktiskt besläktad med übertillgjorda Sylvia Vrethammar även om man inte inser det förrän efter ett tag. Skulle Sylvia varit född på 80-talet hade hon spankulerat runt i slokhatt i stället för rosa keps, det är jag övertygad om. Olle Ljungström har förstås nåt jäkligt sårbart och skevt att bidra med, medan Magnus Uggla är lika jobbig att lyssna på som vanligt – ruskigt rolig och snabbtänkt dock.

Så Darin och Olle då, det är väl mina favoriter.

Hiphopens framtid

27 Okt

Eftersom jag fuskade förbi gårdagens topplista får jag väl väga upp med att tipsa om Kendrick Lamar. Jag går verkligen igång på hans tunna och liksom lättflytande röst. Plus att man måste älska en kille som drar på sig djurmönstrat utan att blinka.

Dag 5: 10 bästa konserterna jag sett

26 Okt

Äh, nä. Jag får säkert ihop tio braiga spelningar med mycket möda och stort besvär, men jag tror faktiskt inte att det skulle göra någon särskilt glad.

Läs den här fina texten av Linn i stället.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.