Sett på tv

Tre serierekommendationer:
1. Breaking Bad. Nu har jag sett hela fjärde säsongen, fyfanihelvetessatanvadbra. Ungefär så, den känns som en hopbakad svordom hela säsongen, ett redigt håll käften på alla som tror att dom kan skildra knark och kriminalitet bra, brutalt och (b)roligt. Det kan dom inte, inte om dom inte heter Vince Gilligan.

2. Girls. Andra säsongen. Jamen ja, så jobbigt och fint det är. Lena Dunham är verkligen ett geni, när hon är som bäst. Och som bäst är hon rätt ofta under den här säsongen.

3. Gengångare. Twin Peaks på franska, fast mycket bättre. Obehagligt och vackert, jättebra musik och obönhörligt spännande. Jag måste få veta mer!

Homeland

Andra säsongen, alltså. Fortfarande ojämnt, lite för många bitar som manusförfattarna löser med orealistiska tillfälligheter, och outhärdligt överspel av Claire Danes mellan varven. Men ändå. Det är jävligt spännande också. Jag är dessutom klart svag för den hopplösa relationen mellan Brody och Carrie. Titta om ni inte redan följer!

 

Så ska det låta

…ja eller Så mycket bättre, som det ju heter. Jag säger fel hela tiden. Den här säsongen är så oerhört mycket roligare än förra. Mindre skitnödiga och därmed intressantare deltagare helt enkelt.

Fast musikaliskt gillar jag mest bara Darin.

Pugh har ju gjort en hel massa fantastiska låtar i sina dagar, men hans gubbrocksversioner av andras alster lämnar mig rätt oberörd. Maja Ivarssons storhet begriper jag inte alls, jag tycker varken hon har röst eller nåt särskilt spännande uttryck. Mycket attityd dock. Miss Li är för konstlad, faktiskt besläktad med übertillgjorda Sylvia Vrethammar även om man inte inser det förrän efter ett tag. Skulle Sylvia varit född på 80-talet hade hon spankulerat runt i slokhatt i stället för rosa keps, det är jag övertygad om. Olle Ljungström har förstås nåt jäkligt sårbart och skevt att bidra med, medan Magnus Uggla är lika jobbig att lyssna på som vanligt – ruskigt rolig och snabbtänkt dock.

Så Darin och Olle då, det är väl mina favoriter.

Dag 3: 10 favoritserier

Now we’re talking.

1. Mad Men
2. The Wire
3. Six Feet Under
4. Breaking Bad
5. The Sopranos
6. 30 Rock
7. The Office (UK)
8. Seinfeld
9. The West Wing
10. Louie 

Tröstglott på tv

Stark inledning av andra säsongen av Homeland. Jag hade ju en del invändningar mot Clare Danes prisbelönta galen kvinna-gestaltning, men måste säga att det känns både fräscht och spännande med förvecklingarna framöver.

Tredje säsongen av The Wire rullar i en dvd-spelare nära mig. Andra säsongen var faktiskt ganska mycket sämre än jag mindes. Hoppas på tvärtomupplevelse kring politikerveckorna här närmast.

Flippade förbi nionde säsongen av Grey’s Anatomy. Förstod så mycket som att halva ensemblen ligger och dör i någon operationssal. Dock inte Meredith vilket är lite synd, hennes kvasifilosofiska voiceovers står mig upp i halsen. Flippade förbi, som sagt.

Första säsongen av Louie. Lika rolig som andra, tycker ju jag som ibland tittar baklänges på grejer utan att direkt lida av det. Missa inte avsnittet när Louie hellre förödmjukar sig verbalt än att ta emot spö från en testosteronstinn 16-åring. Och tappar tjejen har han på kroken på kuppen.

Nä, nu blev jag visst sugen på att glo på tv igen. Hej på ett tag.

Copycats say meow

I måndags började svenska Project Runway. Det enda jag kunde tänka på var att jaha, nu spelar Sofi Fahrman Heidi Klum, Rossana Mariano är som Nina Garcia och Marcel Marongiu ska efterlikna Michael Kors. Det fanns till och med en herre som skulle gestalta Tim Gunn.

För det är det som är problemet: det finns en förlaga, som samtliga inblandade känner till och påverkas av. Kruxet är bara att svensk tv och svensk grundmentalitet är något annat än amerikansk tv och amerikansk grundmentalitet. Vi kan visst göra väldigt underhållande dokusåpor, men då byggger de på inhemska idéer. Det måste tas höjd för det taffliga, stammande och mindre välregisserade i själva produktionen – allra bäst blir det om formatet faktiskt utgår från just dessa genomsvenska kvaliteter (tänk Bonde söker fru, som ett självklart exempel).

Det som är synd i fallet Project Runway är att själva konceptet ju är smått genialiskt. Det är utan tvivel underhållande att se begåvade designers svettas häcken av sig för att skapa en catwalkduglig klänning av hundra näsdukar på ett dygn, eller vad det nu må vara. Men det funkar inte om en tydlig känsla av fusk och fejk lägger sig som ett filter mellan tittaren och showen.

Så varför göra en karbonkopia av originalet, i stället för att anpassa formatet till de svenska förutsättningarna? Kasta in en kvinnlig mentor i stället för Tim Gunn-kopian! Klä inte upp Sofi Fahrman som den supermodell hon ändå aldrig har varit!

Låt helt enkelt bli att gå i fällan av att härma originalet, och gör något eget av det hela i stället. Då kunde det bli bra på riktigt: en svensk version på egna, stolta designspiror.

Hoppfull

Vi har höstens första riktiga sjukstuga. Esme har typ samma helveteshosta som hon drogs med halva våren, hennes pappa har legat däckad med feber och själv kör jag mest på ren vilja genom huvudvärk och halsont. Det är på alla sätt ganska stressande och tråkigt, verkligen baksidan med småbarnslivet.

Men en bra sak har det fört med sig, och det är att vi tagit oss ända till avsnitt tre av The Newsroom. För det är nämligen där det vänder. De första avsnittens totala övertydlighet i manus och skådespeleri ersätts till min stora glädje av ett riktigt tajt och spännande tredje avsnitt. Äntligen känner man igen Aaron Sorkin och den intelligenta pampighet som var hans Vita Huset-signum.

Nu hoppas vi bara att det håller i sig och fortsätter åt rätt håll, för världen behöver en bra serie om journalistik, det tycker jag verkligen.

Sent ska syndarn vakna

En av mina bästa vänner är journalist och har ibland talat om hur hennes yrke är ett av de där som faktiskt kan förändra världen, om det är det man gör det till. Jag som alltid varit för bekväm för att ens föreställa mig att åka till farliga områden och göra knöliga saker i något slags högre syfte har lyssnat, men nog inte förstått.

Inte förrän i fredags vill säga, när jag såg Martin Schibbye och Johan Persson landa på Arlanda och bli mottagna av en jublande kollegiekår. Sedan dess har jag varit smått besatt av allt kring frigivandet, berättelsen från Etiopien och patoset i hemvändarnas röster. Jag tror att man överlag ska vara försiktig med att hjälteförklara sina medmänniskor, men helt säkert är att något hos dessa rätt vanliga killar i min egen ålder har skakat om mig. De har gjort något, de brinner för något, de har något i blicken som jag saknar.

Sen ser jag första avsnittet av Newsroom och blir, om än inte direkt berörd, så i alla fall mer intresserad än jag borde, sett till hur teatraliskt och pompöst det är. Journalistik kan vara rätt mäktigt som fenomen och jag som inte gillar att vara avundsjuk börjar ana att det är just det jag är.

Jag arbetar ju med ett slags spegelvänd journalistik, ett nyhetssökande hos en och samma källa, en vinkling som aldrig kan vara helt ofördelaktig eller ens till ansatsen objektiv. Den välvillige säger att det jag gör ändå kommer konsumenterna och därmed allmänheten till nytta, eftersom jag gör mina kunder till bättre och tydligare kommunikatörer. Men den sanningsenlige konstaterar samtidigt att det jag gör, är ljusår ifrån det journalister som Martin Schibbye och Johan Persson gör.

Det jag gör, kommer aldrig att förändra världen. Och för första gången börjar det kännas obekvämt. Mitt enda problem är att jag inte har en susning om vad jag ska göra av den insikten, nu när jag väl har den.

Det var bättre förr

Jag fick rysningar i hela kroppen när introt till nya Dallas drog igång. För att det var som då: samma manér med parallella bilder, samma logga, samma signaturmelodi. Daa-da-daa, da-daa-dadadaada, daa-daa-daa-dadadaaaaa…

Men därefter var det förstås mest bara skit. JR är alltid JR, och kul att Bobby och Sue Ellen hänger i. I övrigt var det One Tree Hill för hela slanten (även om den yngre generationen tvålfagra herrar Ewing råkar vara direktimporterade från Desperate Housewives). Det där ogenerat och fullkomligt distanslösa melodramatiska, med vändningar som saknar all slags psykologisk trovärdighet; det är definitivt som ur en sämre tonårsserie.

Så nej, denna omgång oljedrillande kommer jag inte att följa. Jag behåller hellre mina barndomsminnen från Dallas-tittandet efter lördagsbastun på 1980-talet, eller från alla dessa kvällar när jag höll mormor sällskap i den sällsamt turkosgröna plyschsoffan. Mormor älskade Dallas.

Jag antar att jag rös för att jag för en stund trodde att jag hade kommit över en tidskapsel med bevarade ögonblick från en svunnen tid. Fast jag borde ju veta att repriser och remakes bara funkar i fiktionens värld. Om ens där.

Way Down in the Hole

Som tidigare meddelats har vi alltså börjat se om The Wire. Det är dessutom första gången vi betar av den i rätt ordning.

Första vändan dök vi rakt in i säsong två, utan att veta att det överhuvudtaget fanns en säsong ett. Förvirringen var total men vi svalde det med hull och hår i tron att serieskaparna hade helt galet hög tilltro till tittarna. ”Fan vad modigt att dom inte förklarar nånting!” mös vi, tills vi efter sista avsnittet kom oss för att googla fram sanningen.

Hursomhelst är det ju ett magiskt stycke tv-berättande även när man börjar i rätt ände. Som alltid är det dessutom lättare att verkligen greppa detaljer och finesser när man redan känner till storyn i stora drag. Och herregud, vad det finns sköna dialoger, blinkningar och grepp att imponeras av. Det är nånting med stämningen, som trots att ämnet är superdeppigt från början till slut, känns upplivande och hemtrevligt. Jag kan inte förklara det på något bättre vis, än att alla som gillar en bra deckare vet vad jag menar. Knark och ond bråd död, korrumperade makthavare och hopplösa hierarkier. Och samtidigt, så vackert och livfullt och ofta riktigt jävla roligt.

Så, har du inte sett The Wire ännu, så bara gör det. Du kommer inte att ångra dig.