Arkiv | Vänner RSS feed for this section

Sara.

31 Aug

Vi gick i samma skola från sexan till studenten. Där i början av gymnasiet i samma klass. Då var vi kära i samma kille och han kär i oss båda. Fast det var hennes pojkvän han var, och henne han också valde.

Sara var inte alls som jag, fast ändå lite. Jag ville vara bäst på att skriva, men en gång var det hennes uppsats svenskläraren läste upp för klassen. Jag minns att jag blev förvånad, och säkert lite förargad. Hon kunde väl hålla sig till rökrutan och sina tatuerade äldre kompisar, inte konkurrera med mig på mitt territorium.

Ändå var hon ju schysst, det visste jag nog efter det där med killen. Jag tror att jag egentligen förstod att hon var mer än den styvnackade ytan, precis som vi andra. Tonåren är en jävla skittid, om nu någon trodde nåt annat.

Men det kom andra tider och vi fann varann på Facebook igen, jag minns inte riktigt när. Men jag var nog den som skickade iväg en kompisförfrågan, trots allt. På grund av allt. Vissa människor blir aldrig riktigt vemsomhelst för en. Sara var en sådan för mig.

Nu var hon rätt harmonisk vad det verkade, med man och barn och ordnat jobb. Ett vanligt liv, ett bra liv, vill jag tro.

I våras kom det fram att vi väntade syskon till våra döttrar. Sara visste att hon bar på en lillebror, jag visste att Esme önskade att jag gjorde detsamma.

Levi föddes samma dag som Saras son var beräknad. Han tog lite längre tid på sig, men: ”Levi värmer upp stället åt honom!”, peppade jag på Facebook.

Och varmt blev det, herregud vilken hetta. Och Sara led i värmen, med sin stora mage. Otålig, frustrerad, som bara en gravid på övertid kan vara.

Men till slut kom han, den efterlängtade välskapta pojken. Stor var han, över fem kilo tung, och jättesöt av bilderna att döma.

Sara hade svårt att hitta ett namn till sin son, smakade på än det ena, än det andra. Till sist stämde det och hon kunde publicera det på Facebook. Han skulle heta Vilmer, den stora söta bebin.

Sen gick det inte mer än en vecka, vad jag minns. Jag har inte klarat av att scrolla bakåt i hennes Facebook-flöde för att säkert tidsbestämma. Jag försökte en gång, men bröt ihop vid bilderna från Vilmers 4-veckorsdag. För att inte tala om syskonbilderna med storasyster.

För sen gick det inte mer än en vecka. Sen tog allting slut. Någon tog ett felbeslut, mitt på blanka dagen. Sara och Vilmer hamnade under en lastbil.

——

Jag kommer alltid att bära med mig detta, det kommer för alltid att färga mig. Hur obönhörligt livet är, kanske allra mest när det plötsligt tar slut. Det finns en familj, inte så olik min egen, där inget längre är som det ska. För mamma och lillebror kommer inte hem igen och hur ska man vänja sig något sådant?

På Saras Facebook-vägg står nu hjärtan på rad, från chockade vänner och bekanta. Men inte från mig, det är som att jag inte kan, inte vill, stjäla plats från dom vars sorg är större. Men här på min egen sida kan jag skriva, försöka sammanfatta det som egentligen inte kan sammanfattas.

För vad är en människa, som inte längre är? Jag vet: hon är en känsla. Känslan av Sara, känslan av Vilmer.

Människor som fanns och som därför alltid kommer att finnas.

2013. Det förlorade bloggåret.

27 Dec

Genomdrev du någon förändring 2013? Jag bytte jobb efter fem år med samma arbetsgivare. Det var väldigt stort för mig.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Jadå. Häftigast var nog att R fick en dotter via Storkkliniken, och att allt gått så bra med just det.

Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas? Det finns några datum men jag är inte så säker på att jag alltid kommer att minnas dom. Jag är bättre på att memorera känslor och ögonblick än siffror och tidpunkter.

Dog någon som stod dig nära? Nej, inte i år. Däremot var det första året efter morfars död vilket har präglat mig mycket. Jag bär fortfarande hans förlovningsring från 1938 varje dag.

Vilka länder besökte du? Finland såklart. Danmark och Frankrike. Frankrike var väldigt fint, vi var på en lyxig konferens i Cannes med nya jobbet. Det var i september men fortfarande supersommar, mycket vin och skaldjur och sandstränder. Sen klämmer vi in en familjeresa till Italien också, innan det är dags att ringa ut det här året.

Bästa köpet? Vi blev med en ny kamera idag, flera år försent. Men desto bättre att det äntligen blev av!

Gjorde någonting dig riktigt glad? Jamen mycket. Esme självklart. Min man. Vänner. Jobbet. Bra TV. God mat.

Saknar du något från år 2013 som du vill ha år 2014? Måste säga som Underbara Clara som jag snodde listan av: Tid. Ge mig mer tid, tack.

Vad önskar du att du gjort mer? Haft större fokus på Esme. Det vill jag alltid ha.

Vad önskar du att du gjort mindre? Jag önskar att jag hade varit snällare. Grälat mindre. Andats mer.

Favoritprogram på TV? Det har varit mycket Mad Men, Breaking Bad och Homeland. Men även Sopranos. Alltså inte så mycket så kallad linjär TV, men TV-serier är det ju förstås.

Bästa boken du läste i år? Ingen. Jag vet inte när jag ska komma ur min totala litteraturförlamning egentligen. Typ aldrig? Eller om ytterligare tre-fyra år?

Största musikaliska upptäckten? Jag har lyssnat en hel del på bra musik men just nu kommer jag inte riktigt på nånting som kvalificerar som upptäckt. Eller så är det bara att klicka bakåt i bloggen och få sig ett litet hum.

Vad var din största framgång på jobbet 2013? Att jag bytte jobb. Att somligt gått ganska bra där också.

Din största framgång på det privata planet? Att vi är en ganska glad liten familj som ska fira in det nya året tillsammans.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare. Fast det beror nog på vilka tidigare år man jämför med. Finns ju ett gäng att välja på. Jag har varit glad också.

Vad spenderade du mest pengar på? Boende, Esme, resor, mat, kläder. Ungefär i den ordningen skulle jag tro. 

Något du önskade dig och fick? Ja. Ganska mycket också.

Något du önskade dig och inte fick? Jag har kämpat rätt mycket med att få ihop alla bitar, vardagspusslet ni vet. Det önskar jag hade blivit enklare med det nya jobbet. Det blev det inte.

Vad gjorde du på din födelsedag 2013? Alltså jag minns det inte så noga fast det bara är ett par månader sedan. Men jag jobbade och var väldigt glad över att bli firad av fina kollegor med chokladtårta och sång.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? En längre sommarsemester tror jag. Bortskämd som jag är kändes fyra veckor i kortaste laget och det har hängt med hela stresshösten.

Vad fick dig att må bra? Mat, kärlek, vänner. Esme, alltid denna fantastiska lilla människa. Hon får mig att skratta varje dag.

Vem saknade du? Morfar. Och i viss mån min mamma som inte längre känns lika självklart nära mig som förr. Det är något med åldern. Hennes alltså, inte min.

De bästa nya människorna du träffade? Emma på mitt nya jobb är ju helt fenomenal. Den snyggaste, coolaste, roligaste, smartaste 27-åring ni kan tänka er. Jag är på riktigt smickrad över att hon gillar mig tillbaka.

Mest stolt över? Jag känner mig faktiskt inte så värst stolt i detta nu. Men jag antar att jag ändå gör somligt ganska bra. Som när Esme och jag bakar tillsammans eller när jag får till ett jobbprojekt som jag tänkt mig. Där nånstans kan jag känna stoltheten.

Högsta önskan just nu? Att inte stressen ska koppla sitt strypgrepp om mig så fort jag äntrar vardagen igen den 7 januari.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Utvidga mammaskapet, det lär nog prägla det kommande året rätt ordentligt. Kanske jag kommer att blogga om det också, det skulle jag nog må bra av. Förutom att jag inte vet vad bloggen ska heta sen. Esmes och X:s mamma? Inte så klatschigt? Tur att det finns tid att fundera.

Dejlige Danmark

30 Sep

Imorgon börjar min månad, för i oktober fyller jag år. Det gör även fina H som är en av mina allra närmaste vänner. Det skiljer fyra dagar mellan våra födelsedagar, precis som det är fyra dagar mellan våra döttrars födelsedagar. Jag gillar den typen av symmetri, tycker om när saker och ting verkar hänga ihop.

Om dagisbacillerna tillåter kommer vi att lämna flickorna här hemma och fira det faktum att vi blir äldre i Köpenhamn. Det blir andra gången som jag tillbringar mer än några timmar från Esme och andra gången som H och jag åker över sundet tillsammans. Fast det är något helt annat att resa utan barn när man har barn, än det var innan. Jag ser  löjligt mycket fram emot alltihopa och föreställer mig att vi på två dagar ska hinna med galna mängder shopping, vin, restaurangmat, prat, vin, sömn, prat och hotellfrukost. På ett ungefär.

Men skulle vi ändå få en lucka kan jag gärna tänka mig att fylla den med något jag inte känner till. Kan inte ni dela med er av era bästa Köpenhamnstips, till mig som knappt kan stan alls?

Snäll är kung

27 Sep

Esme och jag hade finbesök från Finland precis, av ingen mindre än Peppe. Om ni tycker att hon verkar trevlig i sin blogg, så är det faktiskt inget emot hur bra hon är i verkligheten.

Det här var bara andra gången jag träffade henne (och det var ett år sedan sist) men på något sätt känns det som att jag känner henne mycket bättre än så. Antagligen har det till viss del med bloggandet att göra, men jag tror att det handlar ännu mer om att en del människor helt enkelt är varma, vänliga och avslappnade. De får sin omgivning att trivas.

Eftersom jag just den här veckan har känt mig lite less på folks allmänna otrevlighet, var det väldigt välgörande att få sitta en stund med Peppe. Dessutom var det en bra påminnelse om att förbaskat smart inte utesluter genuint snäll. Tål att tänkas på, tycker jag.

Sent ska syndarn vakna

16 Sep

En av mina bästa vänner är journalist och har ibland talat om hur hennes yrke är ett av de där som faktiskt kan förändra världen, om det är det man gör det till. Jag som alltid varit för bekväm för att ens föreställa mig att åka till farliga områden och göra knöliga saker i något slags högre syfte har lyssnat, men nog inte förstått.

Inte förrän i fredags vill säga, när jag såg Martin Schibbye och Johan Persson landa på Arlanda och bli mottagna av en jublande kollegiekår. Sedan dess har jag varit smått besatt av allt kring frigivandet, berättelsen från Etiopien och patoset i hemvändarnas röster. Jag tror att man överlag ska vara försiktig med att hjälteförklara sina medmänniskor, men helt säkert är att något hos dessa rätt vanliga killar i min egen ålder har skakat om mig. De har gjort något, de brinner för något, de har något i blicken som jag saknar.

Sen ser jag första avsnittet av Newsroom och blir, om än inte direkt berörd, så i alla fall mer intresserad än jag borde, sett till hur teatraliskt och pompöst det är. Journalistik kan vara rätt mäktigt som fenomen och jag som inte gillar att vara avundsjuk börjar ana att det är just det jag är.

Jag arbetar ju med ett slags spegelvänd journalistik, ett nyhetssökande hos en och samma källa, en vinkling som aldrig kan vara helt ofördelaktig eller ens till ansatsen objektiv. Den välvillige säger att det jag gör ändå kommer konsumenterna och därmed allmänheten till nytta, eftersom jag gör mina kunder till bättre och tydligare kommunikatörer. Men den sanningsenlige konstaterar samtidigt att det jag gör, är ljusår ifrån det journalister som Martin Schibbye och Johan Persson gör.

Det jag gör, kommer aldrig att förändra världen. Och för första gången börjar det kännas obekvämt. Mitt enda problem är att jag inte har en susning om vad jag ska göra av den insikten, nu när jag väl har den.

Nu var det länge sen vi körde en enkät, eller hur?

11 Sep

Hur länge har du bloggat?
Jag började med Mazarintanten hösten 2008. Den finns inte längre, jag raderade hela klabbet i ett infall av ilska och frustration två år senare. Det är väl en sån sak jag skulle ångra om jag inte vore så selektiv i min ånger.

Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut innan du själv började blogga?
Jag började egentligen läsa bloggar samtidigt som jag själv började blogga. Så min bild var diffus. Jag började delvis blogga för att förstå fenomenet.

Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Jag minns inte. Men jag tror att jag har läst Saras blogg sen den där första hösten. Annars tycker jag att det har det tagit tid att hitta till de bloggar jag verkligen tycker om.

Hur känner du nu inför dina allra första blogginlägg?
De var nog inte så mycket att hänga i julgran.

Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?
På ett ungefär de som finns i min blogglista, och ett gäng storbloggar som jag följer mer på samma premisser som jag klickar runt på Aftonbladet Nöje, än för att de skulle tala till mitt hjärta. Typ Underbara Clara, Engla, Katrin Zytomierska.

Hur många procent av de bloggar du läser är dagboksbloggar och inte ämnesbloggar (som t.ex. teknik- eller modebloggar och politiska bloggar)?  
Nästan hundra procent. Smaskens och Smaljeansen är väl de enda bloggar som är renodlade ämnesbloggar bland de jag följer regelbundet.

Nämn en bloggare som verkar vara väldigt, enormt jätteolik dig, vars blogg du tycker om.
Nu är det väl fusk eftersom jag känner Clara på riktigt, men jag läser allt utom kanske de mest detaljerade träningsinläggen med stor behållning. Clara är inte väldigt enormt jätteolik mig, men hon andas i ett helt annat tempo än jag. Hon är dessutom ett socialt geni.

Nämn en bloggare som verkar lik dig, vars blogg du tycker om.
Jag är inte ens hälften så rolig och snygg som Hanna, men jag känner igen mig i henne, vi jobbar med liknande saker och är i typ samma ålder. Jag älskar den varma och opretentiösa stämningen på hennes blogg, samtidigt som hon är riktigt smart.

Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Jag tror att dom tycker att det är kul, dom som känner till det vill säga. Jag har medvetet försökt att hålla den här bloggen inom en ännu snävare krets, än den förra.

Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det vet jag inte? Ibland får jag höra att jag har skrivit något bra eller läsvärt, men jag har inte fått kommentarer om hur verklighetstrogen jag är. Så man får väl anta att det är ett ickeproblem.

Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg?
Jag tror det. Det är svårt, det är det allra svåraste med bloggandet för mig. Förmodligen är det ett hinder i skrivandet i stort för min del,  att jag inte är tillräckligt öppen och modig.

Nämn några saker som du aldrig bloggar om och anledningen till det.
Jag blir nog mindre och mindre privat, vilket kan göra mig lite tråkig att följa. Jag är skeptisk till transparensen på internet kan man väl konstatera. Däri finns även förklaringen till att jag fotobloggar så sparsamt och aldrig lägger ut ansiktsbilder av Esme. Ja, förutom det faktum att jag är en högst medioker fotograf med en ganska kass kamera, då.

I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse?
Skulle jag inte vilja ha någon form av bekräftelse skulle jag ju lika gärna kunna skriva i ett worddokument som aldrig lästes av någon. Eller?

Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Ja det tror jag. Inte helt och hållet såklart, men till viss del.

Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Peppe har jag träffat och det är jag väldigt stolt över, eftersom hon är så cool och inspirerande. Verkligen en person jag gärna skulle hänga mer med, om tillfälle gavs. Annars är nog Kristina den som ligger närmast till att jag kommer att träffa, även om vi inte har fått till det hittills.

Kan det vara ”skadligt” att blogga?
Njäeee…?

Bloggar du om två år? i så fall: är ditt bloggande annorlunda då?
Jag tror det. Och jag vet inte. Mycket möjligt att det bara tuffar på såhär, i sitt trygga lilla spår.

Har bloggarna någon inverkan på vår kultur?
Ja. Men jag förmår inte att utveckla den tanken klockan 03.25.

Vad har bloggskrivandet betytt för dig?
Att jag har ett forum för mitt skrivande där jag får viss feedback. Det är mycket större än det kanske låter.

Vad har bloggläsandet betytt för dig?
Underhållning, ibland nya kunskaper jag inte skulle ha fått annars. Ofta intressanta debatter. Igenkänning och virtuell värme. I sina bästa stunder, faktiskt en känsla av tillåtande gemenskap och kvinnokraft som jag är tacksam över att ha i mitt liv.

B som i bebis

26 Aug

”Innan du ens börjar fundera, så ja, jag är gravid!” Handen som accentuerar kulan, leendet som är så stort att det lyser upp hela tunnelbaneuppgången. Jag kastar mig om halsen på henne och vi kramas länge, länge. Några minuter senare forsar mina tårar när jag inser fullt ut vad det är som är på väg att hända.

B och jag blev vänner vår första termin i Uppsala. Vi var de där duktiga men oerfarna flickorna, vana vid att vara bäst i klassen och helt oförberedda på cynismen och tävlandet på universitetet. De lite mer luttrade i klassen kallade oss visst Piff och Puff, fick vi höra några år senare.

Vi hade varsin pojkvän kvar i hemstäderna, som vi åkte till för att hålla liv i tonårskärlekarna. Det gick såklart inte vägen, för någon av oss. Men medan jag efter bara några år träffade han som skulle bli Esmes pappa, fortsatte B sitt sökande på flera plan. Hon övergav Uppsala för Göteborg, Göteborg för Gävle, Gävle för världen. Bodde i Latinamerika till och från, träffade killar, träffade tjejer och levde i celibat. Ibland var hon vegetarian, ibland åt hon upp mina inlagda kräftstjärtar i smyg. Vi träffades allt mer sporadiskt, men visste ändå alltid var vi hade varandra.

Så kom den där vinterkvällen när hon ringde mig och grät. Jag satt på köksgolvet vid gasugnen och vaktade något som aldrig ville bli färdiggräddat. Och hon hulkade och berättade och sen grät jag och så mitt i allt började vi väl skratta också.

”Jag menar, där gick jag hem till honom för att berätta att jag väntade barn. Och innan jag hunnit säga något sa han att han ville göra slut. Jaha sa jag, men nu är det så att vi ska ha barn, och sen gick jag hem.” Och sen började hon staka sig. För några veckor senare blev det klart att det inte skulle bli något barn, och killen som inte längre skulle bli pappa var förstås till inget stöd alls. Men B sörjde, hon sörjde så telefonlinjen mellan oss skvalpade.

Åren gick och drömprins efter drömprins visade sig vara tomt kvackande grodor. Sista gången jag träffade B satt vi på Centralen och hon såg eftertänksam ut, som om hon var osäker på om jag skulle förstå vad det var hon ville säga. Sen berättade hon i alla fall, sa att hon funderat länge, och tänkt sig att åka till Köpenhamn. För att se om hon inte kunde bli mamma på egen hand.

Jag tror att jag grät då också, för att jag var så glad över att hon närmat sig ett alternativ som man sällan kommer fram till lättviktigt.

Så tanken på att hon kanske hade gjort allvar av sin plan fanns väl någonstans i bakhuvudet, när jag igår gick för att möta henne vid tunnelbanan. Men det var ändå en sån otrolig överraskning när hon stolt visade vad som nu är på gång.

Det är så spännande, så häftigt, så stort. Den lilla bebisen som får B till mamma, får nämligen i henne mer livserfarenhet och mod än många barn med två föräldrar ens är i närheten av att uppleva. Det kommer att bli inget mindre än fantastiskt. Tufft, säkert kämpigt, och mellan varven rakt av skitjobbigt. Men ändå. Så alldeles, alldeles fantastiskt.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.