På förekommen anledning.

Klicka.

Så kastar vi en våt yllefilt över alltihopa

Det här är verkligen på riktigt en av de sämre måndagarna jag upplevt. Herregud. Gick luften ur bara i min del av Stockholm eller gäller det hela stan?

Hursom. Här kommer en länk alla bara måste klicka på. You won’t regret it.

Dag 4: 10 konstigaste raggningsreplikerna jag hört

Alltså, nu ska man ju veta att jag levt nästan hela mitt vuxna liv i monogama relationer. Jag är heller inte typen som det raggas på sådär galet ofta. Men något ska vi väl ändå kunna skramla fram ur gömmorna.

1. ”Min nya tjej är ungefär i din ålder, hon är bara 35.”
   Sagt av 50-årig farbror när jag var 22.
2. ”Du har inte sådär stor rumpa som de flesta svenskor har.”
   Sagt av fransman för drygt tio år, åtta kilo, två skrivbordsjobb och ett barn sedan.
3. ”Philip säger att du är tråkig, men jag tror bara att du är blyg. Kan du inte ge mig ett par av dina trosor?”
   Sagt av Philips bästa kompis under den heta språkresesommaren 1994. Typ en dag efter att Philip dumpat mig.
4. ”Du påminner om mitt ex som jag saknar så mycket.”
   Sagt av finnig kille i högstadieklassen över min.
5. ”Du har ju skaplig musiksmak för att bara vara 21.”
   Sagt av självgod DJ, 23 år.
6. ”Min flickvän är så tråkig i sängen. Kan jag inte få komma hem till dig?”
   Sagt av idiot.
7. ”Nu får du sluta gå runt här och hetsa upp mig genom att se ut som Britney Spears.”
   Sagt av främling på korridorsfest. Obs att jag liknar Britney Spears lika mycket som Michelle Obama påminner om Hillary Clinton.
8. ”Ge mig lite tid så ska jag nog göra dig riktigt cool.”
   Sagt av garanterat ocool kille i början av millenniet.
9. ”Ta ur flätorna så blir du riktigt sexig.”
   Sagt av högstadiekillar på skolvägen. Jag var 9 år.
10. ”Visa fettan så får du popcorn!”
    Sagt till Dilba när hon uppträdde på Hultsfredsfestivalen 1996.

Dejlige Danmark

Imorgon börjar min månad, för i oktober fyller jag år. Det gör även fina H som är en av mina allra närmaste vänner. Det skiljer fyra dagar mellan våra födelsedagar, precis som det är fyra dagar mellan våra döttrars födelsedagar. Jag gillar den typen av symmetri, tycker om när saker och ting verkar hänga ihop.

Om dagisbacillerna tillåter kommer vi att lämna flickorna här hemma och fira det faktum att vi blir äldre i Köpenhamn. Det blir andra gången som jag tillbringar mer än några timmar från Esme och andra gången som H och jag åker över sundet tillsammans. Fast det är något helt annat att resa utan barn när man har barn, än det var innan. Jag ser  löjligt mycket fram emot alltihopa och föreställer mig att vi på två dagar ska hinna med galna mängder shopping, vin, restaurangmat, prat, vin, sömn, prat och hotellfrukost. På ett ungefär.

Men skulle vi ändå få en lucka kan jag gärna tänka mig att fylla den med något jag inte känner till. Kan inte ni dela med er av era bästa Köpenhamnstips, till mig som knappt kan stan alls?

Snäll är kung

Esme och jag hade finbesök från Finland precis, av ingen mindre än Peppe. Om ni tycker att hon verkar trevlig i sin blogg, så är det faktiskt inget emot hur bra hon är i verkligheten.

Det här var bara andra gången jag träffade henne (och det var ett år sedan sist) men på något sätt känns det som att jag känner henne mycket bättre än så. Antagligen har det till viss del med bloggandet att göra, men jag tror att det handlar ännu mer om att en del människor helt enkelt är varma, vänliga och avslappnade. De får sin omgivning att trivas.

Eftersom jag just den här veckan har känt mig lite less på folks allmänna otrevlighet, var det väldigt välgörande att få sitta en stund med Peppe. Dessutom var det en bra påminnelse om att förbaskat smart inte utesluter genuint snäll. Tål att tänkas på, tycker jag.

Sent ska syndarn vakna

En av mina bästa vänner är journalist och har ibland talat om hur hennes yrke är ett av de där som faktiskt kan förändra världen, om det är det man gör det till. Jag som alltid varit för bekväm för att ens föreställa mig att åka till farliga områden och göra knöliga saker i något slags högre syfte har lyssnat, men nog inte förstått.

Inte förrän i fredags vill säga, när jag såg Martin Schibbye och Johan Persson landa på Arlanda och bli mottagna av en jublande kollegiekår. Sedan dess har jag varit smått besatt av allt kring frigivandet, berättelsen från Etiopien och patoset i hemvändarnas röster. Jag tror att man överlag ska vara försiktig med att hjälteförklara sina medmänniskor, men helt säkert är att något hos dessa rätt vanliga killar i min egen ålder har skakat om mig. De har gjort något, de brinner för något, de har något i blicken som jag saknar.

Sen ser jag första avsnittet av Newsroom och blir, om än inte direkt berörd, så i alla fall mer intresserad än jag borde, sett till hur teatraliskt och pompöst det är. Journalistik kan vara rätt mäktigt som fenomen och jag som inte gillar att vara avundsjuk börjar ana att det är just det jag är.

Jag arbetar ju med ett slags spegelvänd journalistik, ett nyhetssökande hos en och samma källa, en vinkling som aldrig kan vara helt ofördelaktig eller ens till ansatsen objektiv. Den välvillige säger att det jag gör ändå kommer konsumenterna och därmed allmänheten till nytta, eftersom jag gör mina kunder till bättre och tydligare kommunikatörer. Men den sanningsenlige konstaterar samtidigt att det jag gör, är ljusår ifrån det journalister som Martin Schibbye och Johan Persson gör.

Det jag gör, kommer aldrig att förändra världen. Och för första gången börjar det kännas obekvämt. Mitt enda problem är att jag inte har en susning om vad jag ska göra av den insikten, nu när jag väl har den.

Stockholm i mitt hjärta

Häromdagen fick min man ett samtal om en eventuell möjlighet till ett annat slags liv. Jag tänker på det när jag läser om Saras längtan bort, och inser att där är inte jag. Vi längtar just inte bort härifrån, vi behöver inte nödvändigtvis något annat.

Men ändå. Man börjar ju tänka, när sådana samtal kommer.

Jag har flyttat runt hela mitt liv, inte alldeles vansinnigt ofta, men sisådär var sjätte år. Och nu är jag inne på mitt sjunde år som stockholmare.* Ibland får jag frågan om jag inte vill bo i Finland igen, om vi aldrig tänker i de banorna. Och det är klart att vi gör, fast inte seriöst. Min man kan inte finska, jag har inte levt i Finland sen 1986. Någon gång får jag också frågan om en tillbakaflytt till Västerås, men bara från sådana som tror att jag har familj kvar där. Det har jag inte, och så charmig är inte Mälarstaden att jag skulle vilja bo där av andra skäl. Och så har vi då den norrländska kuststaden som min man kommer från. Den är väldigt liten och väldigt långt bort från allt som jag känner och älskar.

Så vad gör man då? Letar upp en helt ny stad som man kanske gillar, men inte har någon anknytning till? Börjar om från början, bara för ombörjandets skull, för att det är det man litegrann är programmerad till att göra? Nja, va.

Men det är klart att det ändå sår ett frö, när någon hör av sig och tipsar om möjligheten till något annat. Stora ytor, frisk luft, ett lugnare tempo. Barnvänligt och stillsamt. Och samtidigt, helt otänkbart…långsamt. Det är väl bara så att vi älskar Stockholm, även när det är en obekväm kärlek. Det där enkla lilla småstadslivet, är det ändå inte bara en chimär?

*Strängt taget är det det trettonde året, men förra sexårsvändan betade jag av för 20 år sedan.

Word!

Om hur trasiga fönster hör ihop med jämställdhet.

Fuck

Världens bästa barnvagn blev stulen ikväll. Jag har varit så galet nöjd med vår djupröda Teutonia Cosmo, att jag aldrig ens tänkt tanken på att prova någon annan. Jag skulle säga att vi har använt den nästan dagligen i två års tid, i regn, rusk och solsken. Esme har sovit gott i den sen hon var nyfödd och mumsat i sig många kex och bananer däremellan. För oss som inte har någon bil är ju vagnen absolut nödvändig för att få vardagen att fungera, för att kunna transportera vår dotter till äventyr, lekparker och dagis.

Ja dagis ja, som börjar om mindre än en vecka. Där sover småttingarna sin middagssömn i vagn.

Fuck.

(Och för den som undrar: Vagnen var låst med ett tjockt kodlås. Så det är någon som varit riktigt jävla jävlig och klippt sönder det i förbifarten. Känns så himla illa, fast jag försöker tänka på att det ändå bara är ett dött ting och att den går att ersätta, även om det kommer att kosta oss tid och pengar som vi gärna hade lagt på annat.)

Längtan

 

Om fyra dagar ska jag ha den här vyn framför mig igen. Det är tre år sedan sist. Vi planerade vårt bröllop och jag var fyra månader ifrån att bli gravid med Esme.

Men det visste jag förstås inte då.