Men så bestämde sig Esme där och då för att ta sina första steg utan stöd sedan senast. Jag väljer såklart att tro att hon medvetet gav oss svar på tal, medan min mer rationella man menar att det var ren och skär slump. Fint var det i alla fall, när hon plötsligt självmant ställde sig upp och vinglade fram på mottagningsgolvet.

Storleksmässigt var det inte heller några problem: Esme mäter nu 81 centimeter och väger fullt godkända 10810 gram. Medellång och lite lättare än snittet för sin ålder, alltså. Men ingen alarmerande undervikt vilket var allra skönast för mig att höra. Det är ju något ryggmärgsreflexigt i det här med att få barnet att äta, alltså. Det känns superviktigt, även om man fattar att risken för självsvält hos 18-månadersungar är rätt minimal. Kanske är det bara en mammagrej att fokusera på maten. Det har i alla fall alla mammor i min närsläkt gjort.

Dessutom har mitt bagarsjälvförtroende vuxit avsevärt sen jag upptäckte Annikas strålande vetedegsrecept, och insåg att man faktiskt kan låta degkrokarna jobba hårdare än råstyrkan i armarna.

Så ikväll blev det jättemånga fina små fastlagsbullar, mina allra första någonsin faktiskt. Jag byggde några semlor av dom, men insåg efter avsmakningen att fyllningen lämnade lite övrigt att önska. Men Google är min bästa vän och imorgon ska jag få till en riktigt saftig och mjuk fyllning i stället för den där torrivna mandelmassan.

Sen är nog tjocktisdagen i hamn. Och kanske även en idylliskt bulldoftande barndom för Esme.

Det var bra att bli påmind om det.

Och även om fenomenet skilsmässor inte kommer som en överraskning i sig, så gör det mig ändå genomledsen. Att livet ska vara så knepigt, att människor ska ha så svårt att nå varandra.

Det finns ju egentligen inget som säger att just vi tillhör dom som ska klara sig, dom som lyckas pussla ihop det så att familjeprojektet fungerar på alla plan. Men såklart vill jag ändå tro att vårt äktenskap ska hålla. Vi har ju inte levt ihop såhär länge, fått en så underbar dotter, för att alldeles strax bara ge upp alltihopa och börja om från noll?

Fast, för vem skulle det egentligen vara ett rimligt alternativ? Alla vill väl vara undantaget som stärker regeln, alla vill väl se sina livsdrömmar förverkligas och storsatsningar bära frukt. Såklart.

Jag är sannerligen inte den som har knäckt koden och klurat ut receptet för ett livslångt förhållande. Jag kan bara hoppas, tro och önska att vi ska tillhöra dom som klarar det. Och samtidigt försöka komma ihåg att vara ödmjuk och närvarande i det som är här och nu. Göra mitt bästa för att stärka oss, även i en tid av sjukdomar, upphackad sömn och en slaskig februarimånad som aldrig tycks ta slut.

Hur man nu gör det, egentligen. Jag kan bara försöka göra mer rätt än fel längs vägen. Och hoppas att det räcker.

Men så en dag inser man sina begränsningar och börjar tycka synd om flickan med det toviga, ojämna rufset. Jag är ju helt värdelös på att klippa hår, det är bara att erkänna. Och Esme har precis lika svårfriserat halvlockigt och helhalkigt hår som jag, plus en långt gående saxskräck och olust att sitta still i mer än fem sekunder.

Om jag inte gör något åt saken, kommer hon att bli tagen för Michael Bolton vilken dag som helst. Och det verkar ju vara en ovanligt dumsnål mamma som riskerar något dylikt.

Så, har ni koll på någon barnvänlig frisör i Stockholms innerstad? Alltså gärna någon som har två eller fem trix i rockärmen för att lura barnen att sitta still utan alltför mycket gråt. Alla tips emottages tacksamt!

Och det är här det blir lite kruxigt för mig. För även om jag inte superlängtar efter fler barn, så sticker det till i hjärtat när jag tänker på att Esme kanske ska växa upp som ensambarn. Jag har ju själv vandrat den vägen, och det var inte alltid så roligt. Var det något jag visste, så var det att jag skulle ha många barn när jag blev vuxen. Intressant nog har min egen mamma vittnat om liknande känslor från sin uppväxt utan syskon, så kanske är det inte helt ovanligt.

Det jag tror kan vara svårt att föreställa sig om man inte har varit där själv, är hur ensam man faktiskt blir utan syskon. Visst var det lyxigt på många sätt, att få all uppmärksamhet och aldrig behöva konkurrera om just någonting. Och visst kan man hävda att ensambarn blir starka och självständiga av all denna odelade kärlek. Men, jag kände mig ofta ganska utsatt också. Att vara i numerärt underläge, att vara den enda representanten för folkslaget barn i en familj, kan vara nog så tufft.

Jag var avundsjuk på livfullheten hemma hos andra, på att barn tog större plats i de hem där de var lika många eller fler än de vuxna. Saker och ting var mjukare i kanterna, liksom. Nånstans fick jag väl för mig att det var lite lättsammare och enklare, mer barnanpassat, i dessa familjer.

Överlag blir en kärnfamilj på tre väldigt liten, allra helst om man inte har övrig släkt i närheten. Det hade inte jag, och det har inte Esme.

Samtidigt förstår jag ju att en familj formas av de som ingår i den. Esmes föräldrar är inte likamed mina föräldrar, på gott och ont. Men jag undrar ändå om det ska bli så att Esme om några år sitter och planerar för minst tio barn när hon blir stor. Eller om man vänder på det: hur tänker barn som faktiskt har ett gäng snoriga och bråkiga småsyskon? Att dom själva minsann bara ska ha en välartad kattunge att klappa på, när den tiden är kommen?

Vad vet jag, egentligen.

Så Esme fick sova middag i nästan tre timmar, sen trugade jag i henne lite potatismos (aptiten är ju inte så mycket att hurra för ens när hon är frisk, så ni kan ju förstå hur det blir i såna här sjukdomsperioder) och nu tittar hon på Pingu. Hur glad som helst. Och hur snorig och rosslig som helst.

Själv har jag tröstätit några Lindt-praliner ur en kitchigt hjärtformad plåtask och beundrat de 25 tulpanerna på köksbordet. Och så är jag lite till mig över att jag igår lärde mig att Paris Hiltons mostrar och Kelsey Grammers exfru är med i The Real Housewives of Beverly Hills.

Småbarnsglamouren, mina vänner. Småbarnsglamouren.

Det var så svinigt isvindskallt hela den semestern, men ändå får jag totala rycket när jag tittar på bilderna, nästan fyra år senare.

Häromnatten drömde jag att vi var i Amsterdam och jag var så löjligt glad att vi äntligen hade kommit iväg på en resa igen. Det spelade inte ens nån roll att hela drömmen gick ut på att vi letade efter vårt riktiga hotellrum  i en sjavig timmerstuga.

Abstinens, kallas det visst.

Alltså, jag kommer verkligen aldrig att ha användning för den här plötsligt väldigt dyra svarta reatoppen, som inte alls är min stil. Och som dessutom nu andas Carola Häggkvist, som inte är en direkt coolt stylad kvinna om ni frågar mig.

För att inte tala om hur ocool jag själv är då, som uppenbarligen inte kan se skillnad på en överdel och en underdel innan jag ger ifrån mig mina surt förvärvade slantar. Herregud.

Vi har väntat längre än de flesta på den här stunden, ändå är jag förvånad över hur tagen jag blir. Det känns som att inget barn någonsin tidigare har lyckats med en sådan bragd, som att Esme är ett geni och en akrobat i en och samma lilla kropp. Hon har knäckt gångkoden, och herregud så roligt det är!