Ryggskrälle

16 Feb

Min rygg är ju inte riktigt som den ska, har bråkat med mig i många år. Och jag med den. Men graviditeten med Esme gick ganska smärtfritt, i motsats till vad bekymrade sjukgymnaster förutspått. Nog var jag hemma nån vända men det var först bortåt sjunde månaden, och gick ganska fort över igen, som jag minns det.

Men det här med att det inte riktigt är lika enkelt att vara gravid andra gången verkar ju stämma på alla möjliga vis. Ländryggen la av redan i tredje månaden, ungefär samtidigt som fogarna började ge sig till känna för första gången. Nu har jag insett att jag endast kan stå och gå i begränsad omfattning, och definitivt inte i högklackat. Även om det vore bra med rörelse för ryggmusklerna, blir bäckenet för grinigt och då drar allt i alla fall ihop sig och börjar smärtkrampa.

Så jag sitter rätt mycket, inte minst på jobbet. Igår testade jag gravidmassage och insåg då att sittandet också är en jättedålig strategi – för övre delen av ryggen. För första gången i mitt liv har jag nu såna knutor mellan skulderbladen att den förskräckta massageterapeuten frågade om jag råkat ut för en olycka. Eller har konstant nackspärr.

Nä, inte vad jag vet. Men efter att hon gått loss på skuldror, nacke och axlar skriker jag nu högt bara av att bli omfamnad. Och tänker rätt mycket på det hon sa om att jag verkligen borde satsa på regelbunden massage. Och börja stretcha även övre delen av ryggen, inte bara den nedre som jag genom åren vant mig vid att försöka gulla med.

Jag vet ju att hon har rätt. Inte minst i att den verkliga ryggutmaningen väntar efter den här förlossningen. Det är ju då det ska ammas och bäras dygnet runt, med dålig sömn och spända nerver. Kanske dags att börja preppa kroppen inför den utmaningen, så gott det nu går?

Som Odd Mollys fattiga kusin från landet

3 Feb

Det är ju inte ett nytt ämne på något sätt men vad är grejen med gravidkläder? Vem designar dom, och för vilken kapitalt klädointresserad målgrupp? Förra gången principköpte jag nästan inga gravidplagg alls, förrän på sluttampen när jag insåg att jag mest av allt såg ut som en flodhäst i illasittande vanliga kläder, köpta i större storlek men inte alls anpassade för kaggen. Den här gången tänkte jag alltså inte göra om samma misstag utan tog en optimistisk runda på internet (volanger, tunikor, volanger, tunikor…) och därpå en något mindre optimistisk runda på stan. Och var inte det förra deprimerande nog så var ju det senare den totala spiken i shoppingkistan.

Den som tidigare inte bekantat sig med denna ambitionsdödande öken av smårutigt, småblommigt och randigt kan genom att föreställa sig ett slags Lilla huset på prärien-kavalkad av löst sittande tygsjok få ett ganska tydligt hum om var vi befinner oss. Och de aningens piggare plagg man till äventyrs ändå trillar över består i princip av tunna sladdriga oversize-tishor med valfritt animaltryck på bröstet, alltså inte heller något jag skulle gå igång på i min normala magstorlek. Och så lite chinos på det, för vem vill inte passa på att lulla runt i något beiget och riktigt könlöst när man ändå har tappat timglasformen för minst ett halvår framöver?

I ärlighetens namn hittade jag faktiskt till sist en riktigt snygg och lättburen svart pennkjol på Top Shop, tack för den. En tunikajävel blev det också, men en som var tillräckligt diskret (enfärgad) och enkel (endast lite veck vid bysten) för att få följa med hem. Men två plagg gör ju ingen sommar, så jag antar att lösningen även den här gången blir att kämpa på med de vanliga kläderna efter bästa förmåga. Och att sen gå på mammaledighet i god tid innan det är dags för den värsta flodhästfasen. Även om det senare sannolikt är för smärtsamt för plånboken för att egentligen vara realiserbart. Men önska kan man ju. Om så bara för omgivningens skull.

Manligt nyskapande

2 Feb

Clara skrev nyss om True Detective och Bechdeltestet och där har jag inte så mycket att tillägga. En serie med mångfacetterade kvinnliga karaktärer är det uppenbarligen inte. Men råkar man tillhöra skaran som efter The Fall ifrågasatte om kriminalgenren överhuvudtaget har något nytt att ge, så ska man nog ge de äkta detektiverna en chans.

För jävlar i mig vilken stark inledning den här serien har! Där det saknas komplexitet i kvinnoskildringen finns det närmast ett stringent överflöd av rumsligt, tidsmässigt och perspektivmässigt växlande. Det tar ett tag att orientera sig i vem som berättar och i vilken tid, och sannolikt ännu längre att avgöra om det ens är en sann bild som återges, men ändå sugs man alldeles tillräckligt snabbt in i berättelsen för att absolut vilja veta mer.

Jag är till och med beredd att avstå ett par dyrbara gravidsömntimmar ikväll för att hinna se mer än ett avsnitt till. Och då förstår ni nog att det här är bra skit.

680x478

Älskade hen.

30 Jan

Vi har varit på ultraljudsundersökning och tittat till miraklet i magen. Allt såg bra ut, vilket gjorde mig tårögd av tacksamhet. Inte så mycket för att jag oroat mig så väldigt, utan mer för att man faktiskt aldrig kan veta säkert. Det har jag fått många påminnelser om på sistone.

Omgivningen verkar dock tänka mindre på de medicinska bitarna och mer på möjligheten att få reda på vilket kön det väntade barnet har. Besvikelsen är rätt påtaglig när jag berättar att nej, det ville vi inte veta. Ibland märker jag att det till och med provocerar en smula, som om man skulle tro att man är lite förmer för att man avstår från möjlig kunskap.

Någon jag pratade med menade att hon minsann både kollat kön och officiellt namngett bebisen i magen vid den här tiden i sin graviditet, för att det skulle vara lättare för hennes äldre barn att knyta an till syskonet. För en sekund övervägde jag möjligheten att jag alltså för Esmes skull borde ha gjort detsamma – trots att det går tvärt emot vad jag själv vill i frågan. Samtidigt har jag en treåring som pratar om sitt syskon varje dag, pussar på magen och funderar över hur hon ska ta hand om honom eller henne när det väl är dags. Så åtminstone i vårt fall verkar vårt barn ha lika lite problem med anknytningen som vi själva tycker oss ha – trots att vi inte vet om det är en pojke eller flicka.

Min gullunge i magen blir helt enkelt varken mer eller mindre verklig för att jag inte vet vad hen har mellan benen. Det finns ju en ocean av andra saker jag inte heller känner till om denna familjemedlem under utveckling. Samtidigt finns det tusen och en saker jag fortfarande kan hoppas och önska. Fältet är så att säga vidöppet för mina fantasier och föreställningar, och det är så jag vill ha det.

För mig är det halva grejen att inte veta så mycket. Att många (de flesta?) väljer annorlunda är såklart inget problem. Men jag betraktar det som en ynnest att under de här ändå ganska korta månaderna, när älsklingen lever helt skyddad från omvärlden i min kropp, låta barnet på alla sätt vara sitt eget väsen utan några som helst etiketter. Ett litet mysterium för mig och andra att så småningom få lära känna.

Sen väntar ju ändå en livstid av att vara flicka eller pojke, kvinna eller man. Att definieras av sitt kön, av sitt utseende, av sitt sätt att prata och föra sig – av allt det där som omgivningen blixtsnabbt läser av och kategoriserar av den enkla anledningen att det är människans natur att göra just så.

Det finns en tid för allt, tids nog är vi tveklöst där ändå.

Inställning, målbilder, attraktionslagar, whatever

25 Jan

Alltså.

Det är nog väldigt bra att fundera över sin egen makt att påverka den egna tillvaron. Fokusera mer på det positiva än det negativa, formulera vad det är man egentligen vill ha om man nu inte är helt nöjd med sakernas tillstånd, utgå från att om jag ger så får jag också tillbaka. Lite så.

Men jag är hjärtligt trött på att en del (inte alla!) som går igång på det här med attraktionslagar och liknande, blir så förbålt ickeödmjuka på vägen. Skulle jag generalisera och raljera över det vid mitt eget köksbord så skulle jag nog säga att det är en naiv och självförhärligande tendens hos Blondinbella-generationen. Alltså att de som är för unga för att egentligen veta särskilt mycket alls om livet, tror sig ha hittat lösningen på alla tänkbara problem i den egna kaxigt positiva inställningen. Således blir allt från att spara pengar och göra karriär till att hålla ihop äktenskap, föda barn och jonglera med alla bollar samtidigt jätteenkelt, bara man har tänkt tillräckligt intensivt att det ska vara det.

Det är såklart rena rama dumheterna. Dessutom är det elaka och insiktslösa dumheter som leder till empatilöshet. För om allt här i tillvaron hänger på den egna förmågan att ständigt glädja sig åt det halvfulla glaset, så har ju den som dukar under för utmaningarna bara sig själv att skylla. Att inte stå ut, inte gilla, att bryta ihop, att bli deprimerad, att ha ont i kropp och själ eller vad som nu händer – blir bevis på svaghet, snarare än symptom på att det kanske rent objektivt varit för shittigt för länge.

I mina mörkaste stunder tänker jag att den här logiken är marknadskrafternas ultimata sätt att slutligen bryta ner individens sunda motstånd mot ett allt för snabbt skenande samhällståg. Nejnejnej, det finns inget som heter för hårt tempo eller för stora utmaningar. Det är ju bara du, lilla kuggen i hjulet, som måste lära dig att omfamna svårigheterna! Stöp om din felaktigt skeptiska natur, så ska du se att allt blir enkelt igen. För systemet är det ju inget fel på, varken det vi människor byggt upp eller det övergripande som i andra sammanhang skulle kunna benämnas som ödet eller kanske ännu riktigare: livet.

Felen, de ligger helt enkelt bara hos dig lilla vän, för att du inte ler, gapar och sväljer tillräckligt tappert när livet bajsar dig i ansiktet.

Sett på tv

19 Jan

Det blir väldigt mycket mindre tv för mig nu när jag jobbar mer än heltid, är gravid och har ett större sömnbehov. Dessutom märker jag att det nästan aldrig bara råkar gå något underhållande på tv just när jag har både energin och tiden över. Antagligen blir man kräsnare när man har väldigt lite utrymme för sin hobby, för egentligen ser väl tablån ganska mycket ut som den alltid har gjort.

imagesMen frigör man sig från vad som erbjuds i stunden finns det förstås guldkorn. I julas började vi titta på brittiska Peep Show, det är verkligen roligt. Mycket manlig sexuell frustration men ändå nästan aldrig på ett störande grabbigt sätt. Huvudkaraktärerna är helt enkelt tillräckligt misslyckade figurer för att man både ska tycka synd om dom och glädja sig åt deras få framgångar bland kvinnor. Och skratta däremellan, förstås.

Unknown-1Utöver det har vi under vintern gjort några nedslag i bådas vår barndomsklassiker En härlig tid. Det är inte så många serier som kändes härliga på 90-talet som håller för en vuxen och strängare blick, men Kevins skol- och familjeliv är så bra och sympatiskt skildrat att det fortfarande går rakt in i hjärtat. Förmodligen fastnar jag nu bara för andra perspektiv av det, såsom sura pappans kämpande med att få ihop det där eviga vardagstrasslet.

UnknownIgår klev vi så in i 2014 på allvar genom att både riva av säsongsstarten av Girls och inledningsavsnittet av hyllade The Fall. Förra säsongen av Girls var ju smått briljant, medan den första säsongen var lite mer sökande efter rätt format. Tyvärr kändes inledningen av tredje omgången återigen lite osäkrare. Eller kanske bara ointressantare. Jag hoppas att det tar sig för det är verkligen en serie som jag på så många sätt går igång på när det är som bäst.

Att hitta nya favoriter är alltid svårt för mig, särskilt när det kommer till serier som andra har hajpat. Kanske är det extra svårt i kriminalgenren som jag närmast fått i mig med bröstmjölken. Jag har verkligen sett det mesta när det kommer till bekymrade men djupt intuitiva mordutredare och äckligt depraverade seriemördare.
images-1Tyvärr imponerar inte The Fall , även om där finns några nya grepp, inte minst att läskiga mördaren i det här fallet är avslöjad på en gång som en utåt sett välordnad småbarnspappa och rådgivare. Dessutom märker jag trots min digra konsumtion av spektakulära mord att just den här genren gör mig mer och mer beklämd ju äldre jag blir. Jag har inte ett dugg lust att ta in ytterligare en våldsam död i min minnesbank, gömmer mig hellre bakom filten och väntar ut de värsta scenerna.

Jag erkänner att det kanske påverkar helhetsbedömningen, men kan även räkna upp andra mer relevanta invändningar. Såsom att jag är heligt trött på karaktärer som säger saker bara för att förklara bakgrundsfakta och/eller skeenden för tittaren (hej CSI!) och att logiska luckor inte funkar i något som utger sig för att vara en påkostad och genomarbetad produktion. Inte bara förväntas vi köpa att en ensamstående kvinna som just utsatts för ett ytterst obehagligt inbrott av någon som sannolikt måste haft egna nycklar till hennes hus skulle a) stanna kvar ensam i huset och b) endast byta ut låset till den ena av sina ytterdörrar, utan därefter också tro på att hon c) skulle råka prata högt om detta faktum på en parkbänk exakt samtidigt som creepy stalkern/mördaren slagit sig ner på bänken bredvid för att lyssna. Såna slöa genvägar i manuset får man faktiskt inte förolämpa tittaren med.

Så sammanfattningsvis kan man väl säga att just nu är tv som bäst förr, och som mindre imponerande i sin nyare form. Men jag hoppas att den uppfattningen ändrar sig när vi kommer lite längre in i det här året.

Moderspråk och fädernesland

11 Jan

Snön kom äntligen, och det verkar vara tillräckligt kallt för att den ska stanna en stund också, inte bara slaska bort på en gång som var fallet igår.

Esme har längtat efter snö länge nu. Hon vill åka pulka med sin pappa i parken, säger hon. Jag är osäker på om det har kommit tillräckligt för en pulkafärd men något slags utomhusaktivitet får vi nog styra upp. Vi har även ett biobesök inbokat, också på önskemål från treåringen.

Det är fortfarande lite nytt och fint hur mycket hon kommunicerar och berättar om sig själv och sina tankar. Visst har hon pratat länge, det är inte det jag säger, men nivån är ju en helt annan nu. Det går väldigt bra med tvåspråkigheten och hon växlar språk obehindrat och helt självklart beroende på vem hon ska prata med. Familjen i Finland var ganska imponerad över det i julas, det där dribblandet med två språk. Jag är ju van och lever så själv (bara finska med Esme, bara svenska med hennes pappa) så jag glömmer nog ibland att det inte är så alla har det. Inte ens de jag råkar vara släkt med.

Någonstans har jag hört eller läst (eller kanske bådeoch) att det kan bli svårare att bibehålla tvåspråkigheten när det kommer ett syskon. Jag har inte bottnat riktigt i varför det skulle vara så, och har såklart ambitionen att lära även knodden i magen så bra finska jag bara förmår. På sikt ska det också bli spännande att se vilket av språken som blir det självklara mellan syskonen – finska eller svenska?

För ett tag sen såg jag filmen Ingen riktig finne, och även om den inte var sådär superimponerande i sin helhet satt jag ändå och grät. Det är tveklöst en rikedom att ha sina rötter i två länder, men baksidan av det är att man alltid längtar efter landet där man inte är. För mig går det i vågor och är inte så farligt just nu, men jag kommer ju aldrig ifrån det helt.

Riktigt så kommer det knappast bli för mina barn såvida vi inte bosätter oss i Finland under deras uppväxt – nej, det är inget vi ens har diskuterat på allvar – men jag hoppas att de alltid ska vara stolta över det finska arvet som ändå är en del av dom. Det är så sorgligt att många sverigefinnar i min generation knappt ens kan finska, än mindre har någon positiv eller ens verklighetsförankrad bild av Finland. Miniryssland kommer jag ihåg att en gymnasiekompis föraktfullt kallade det för, han som väl aldrig tillbringat mer än någon enstaka sommarvecka hos mormor ute på finska landsbygden.

Språket är i alla fall halva kulturen och nyckeln till att knyta an till ett land man inte lever i, det är jag helt övertygad om. Och det bästa beviset för mig är när Esme tryggt och lyckligt skuttar iväg med sina kusiner i Borgå och utan några som helst problem leker med dom i timmar. Det vore inte möjligt om de inte talade samma språk. Nu har hon möjlighet att skapa minnen med den närsläkt vi har på andra sidan Östersjön, att ta sig fram i ett land som är hennes också, så länge hon vill ha det. Det är bland det viktigaste jag har att ge mitt barn.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.