Stilen

25 Mar

Min stil i tre ord: Klänning, klackar och kappa. När jag inte är väldigt gravid, vill säga. Just nu är väl min stil mer klänning, inga klackar och kappa. Annars blir ryggen så våldsamt arg. Bäckenet med, för den delen.

Det här plagget skulle aldrig komma nära min kropp: Hängselbyxor. Jeansshorts. Eller shorts överlag, måste jag nog säga. Puffärmar funkar inte heller, jag blir fluffig och rund hela jag.

Just nu har jag på mig: Blommig blus från Zara, cerisa velourbyxor, lika cerisa fluffmysstrumpor. Finare än det låter, och helt klart acceptabelt för hemmahäng en vardagskväll.

Jag känner mig allra snyggast i: Sannolikt en välsittande klänning med markerad midja och vidd i kjolen. Och så klackar till då. Just nu däremot: en svart maxiklänning som funkar både för preggosar och ammande. Planerar att använda den läääänge till.

Mitt favoritplagg just nu: Borde väl vara ovannämnda multitaskande maxiklänning. Alternativt en lika svart pennkjol för gravida från Topshop.

Min stil hemma med tre ord: Design, budget och Ikea. Typ? Jag kommer från ett extremt genomtänkt arkitekthem så mitt eget hushåll är mer stökigt, blandat och lite som det fallit sig genom åren. Lika delar arvegods, loppisfynd och det där fantasilösa varuhuset som alla andra shoppar på.

Jag skulle aldrig inreda med: Murrigt, gulligt eller kitchigt.

Pryl jag suktar efter: Jag är verkligen inte så prylintresserad, inredning kommer inte så högt på intresselistan. Men skulle någon kasta fyra till sex Myranstolar efter mig så visst, dom skulle passa runt köksbordet.

Mitt bästa stylingtips: Snittblommor, nyligen dammsuget och färgklickar mot en lugn bas. Ungefär så.

Min favoritplats hemma: Soffan. Fast den är trasig, billig och rätt ful till att börja med. Men det är en soffa som jag kan sträcka ut mig i efter en arbetsdag. Det är ljuvligt förutom att jag därefter har svårt att ta mig ur den igen. (Se ovan om rygg, bäcken etc.)

Mitt problemhörn hemma: Sovrummet. Ett stort och vackert rum med potential som vi aldrig orkat styra upp. Så det enda vi gör där är att sova och sprida ut våra kläder.

Tack SNAKK för listan.

Esme då?

15 Mar

Jag minns att jag tyckte att Alex Schulmans resonemang om att sluta blogga om dottern Charlie när hon fyllt ett år var lite fånigt. Han menade på att hon först då blev ett barn på riktigt, jämfört med att tidigare ha varit en anonym bebis. Alltså ville han inte lämna ut henne genom att blogga om hennes utveckling mer. Jag tänkte att det ju finns tusen och ett sätt att skriva om sitt barn, som inte alls behöver bli särskilt privat eller naket.

Men, nu märker jag att jag drar mig för att blogga så öppenhjärtigt om Esme som jag kanske tidigare har gjort.

Hon är drygt tre och ett halvt år och sannerligen sin egen underbara lilla person. På olika sätt blir det tydligare för varje dag att hon har sina tankar och känslor och funderingar kring livet, relationerna och reaktionerna. Det är nog inget jag vill fläka ut över internet – även om jag är högst medveten om att väldigt få ens läser den här bloggen numera.

Så jag tror jag nöjer mig för nu med att konstatera att hon mår bra. Hon utvecklas som hon ska. Hon väntar ivrigt på sitt syskon och hon processar mycket kring att vara liten versus stor. Hon är överlag lugn till sitt sätt men hon har ärvt mitt temperament som emellanåt braskar till ordentligt. Hon är väldigt älskvärd och väldigt kärleksfull, ömsint och kramgo. Samtidigt med mycket integritet och en envis ådra som jag tror kommer att hjälpa henne genom livet.

Ibland tänker jag att det kommer att bli riktigt nyttigt och bra för henne att behöva konkurrera med ett syskon. Andra gånger skär det brutalt i hjärtat när jag föreställer mig att jag snart inte längre kan ge henne mitt allt. Vi är i alla fall på ett bra ställe hon och jag, och jag gläder mig åt att hon fick bli just såhär stor innan det blev dags för ett syskon. Kanske inte bara för hennes skull, utan också för min egen. Den här tiden kommer ju aldrig åter, när det är bara hon och jag och hennes pappa. Det är bitterljuvt, och ändå precis som det ska.

P1000092 - version 2

”Är du säker på att det inte är två därinne?”

7 Mar

bild-6

Det här är veckan då magen sköt ut på allvar. Jag skulle ha fått den mätt för första gången idag men var tvungen att äta en trerätters lunch för en kunds räkning i stället (ja, stackars mig, verkligen) så vi får vänta till tisdag med att få reda på om magen är normalstor eller lika bauta som den faktiskt känns.

Jag var i ärlighetens namn inte särskilt liten med Esme heller. Enligt mätningarna, viktuppgången och samtliga kurvor helt normal, men i mångas ögon – ojojoj. Jag tänker att det handlar rätt mycket om hur man är byggd och hur man därmed bär sina barn. En kollega som är tio-tolv centimeter längre än jag har sett supernätt ut hela sin graviditet. Det är nästan sådär så att jag tycker att det är skönt att hon går hem nu, så att inte jag som ligger flera månader efter hinner bli större än hon.

Inte för att jag egentligen vet varför det spelar roll eller varför det känns tjusigare att vara liten om magen än tvärtom. Man kan ju inte direkt påverka det själv. Men förmodligen handlar det om inlärda ryggmärgsreflexer kring kroppskontroll i allmänhet. Den allra finaste utseendekomplimangen man kan ge en gravid kvinna är ju att det verkligen endast är magen som har blivit större. Kanske allra helst med ett tillägg om att man bakifrån inte ens kan aaaana att personen i fråga är gravid.

Well, dom komplimangerna kommer jag aldrig att få. Några andra vänliga ord dock, som jag förstås gärna suger i mig. För det slutar ju inte vara intressant med utseendet bara för att man är välsignat lycklig över ett barn som utvecklas som det ska. Nånstans vill man ju fortfarande känna sig lite fin med sin mage, om så bara för sin egen skull.

Aurorasamtal

7 Mar

Igår var vi på Danderyd för vårt första Aurorasamtal.

Det var väldigt, väldigt bra för mig. Jag är så glad över att sånt här finns och erbjuds, och börjar för första gången i den här graviditeten känna mig lite peppad inför förlossningen. Kanske extra passande en sån här dag, när fina Hanna just fött sitt andra barn.

Så vad gjorde skillnad för mig då, under den här timmen? Jo:

- Att barnmorskan sa att yttre press på magen, som utfördes på mig när jag varken hade kraft eller impuls att krysta fram Esme tillräckligt bra, brukar upplevas som direkt traumatiskt. Dessutom sa hon att man av den anledningen faktiskt brukar undvika att göra så på förstföderskor.

Plötsligt insåg jag att min reaktion inte alls har varit mesig eller ens ovanlig. Att jag fick dödsångest medan det här hände, och att jag fortfarande drygt 3,5 år senare inte riktigt kan prata om det utan att börja gråta, är inget kvitto på att jag är en fjant. Det är bara ett kvitto på att det på riktigt var en jobbig upplevelse. Och plötsligt återfick jag en del av mitt förlorade självförtroende. Vilket jag tror kommer att hjälpa mig en hel del inför nästa gång.

- Att barnmorskan lovade att vi nästa gång vi träffas går igenom hur lustgasen egentligen fungerar. För när det senast var aktuellt låg jag naken i ett bad och panikskrek av smärta, så jag fick ju liksom aldrig till tekniken ordentligt. Gör om gör rätt under lugna former, helt enkelt.

- Att min rygg ska undersökas en gång för alla så att vi reder ut hur skoliosen egentligen sitter och varför det var riktigt svårt att sätta epiduralen rätt. Helst vill jag ju slippa epidural den här gången, men om det behövs är det ju skönt om den kan sättas snabbt och smidigt i stället för långsamt och bökigt.

- Att barnmorskan berättade att alla barnmorskor kan och ska använda sig av perinealgreppet, tvärtemot vad som påstås i media. Jag älskar perinealgreppet eftersom jag är helt övertygad om att det räddade min kropp från skador när nu Esme föddes under ganska forcerade former. Därför har jag verkligen oroat mig för att det ska vara en fråga om tur/otur hur kunnig den barnmorskan som just då råkar finnas tillgänglig är på det här området.

- Att barnmorskan sa att det inte kommer att vara personalbrist på Danderyd i sommar, och att dom kommer att göra vad dom kan för att jag får plats där, när det blir dags. Garantier existerar ju inte i den här branschen, men ändå. Andragångsföderskor med Aurorasamtal i ryggen hänvisar man helst inte till andra sjukhus om man inte verkligen måste.

För övrigt har jag en liten buse i magen som sparkar runt så det ibland gör direkt ont. Magen växer, vikten ökar och ryggen värker. Men mest av allt är jag glad och förväntansfull. Det ska nog bli bra detta, också.

Somligt tar lång tid att inse

21 Feb

Idag fick jag en remiss till Auroramottagningen på Danderyds sjukhus.

Grejen är att jag knappt trodde att de skulle gå med på att träffa mig. Min förlossning med Esme var ju inte sååå farlig, inte om man ska tro de barnmorskor jag snabbt dryftat saken med, i alla fall. På efterkontrollen minns jag att jag, när jag försökte mumla något om att jag tyckte att det varit ganska jobbigt, bara fick ett stort leende och ett oförstående ”men du blödde ju nästan ingenting? och knappt några stygn blev det heller?” till svar. Nä, nähänä, då var det väl inte nåt att gnälla om.

Och nu när jag inför min nuvarande barnmorska tog upp ångesten jag känner inför att föda igen, kikade hon lite i journalen och verkade väl inte alltför imponerad av det hon läste. Men att det var långdraget och att yttre press brukar upplevas som ”ganska jobbigt” kunde hon erkänna. Och så remitterade hon mig vidare.

Jag funderade över allt det här efter att jag fått det där brevet från Danderyd, och över min tacksamhet över att ändå bli såpass trodd att någon tar sig tid att träffa mig. För jag behöver verkligen få prata med någon, och få säga högt att jag hade dödsångest när jag födde. Och att jag inte vill känna så igen, om jag bara kan förebygga det.

Grejen är att jag kommer från en familj där man inte beklagar sig över smärta. Helst går man inte ens till doktorn, om man inte absolut måste. När jag som 14-åring hade lunginflammation tog det min mamma över en vecka att ta mig till läkaren, då hade jag haft hög feber så länge att jag hade vant mig vid det och trodde att det var fel på termometern och inte hälsan. Och då ska vi inte ens tala om vilka krämpor hon själv gått och dragits med, innan hon av någon anledning till sist blivit helt tvungen att uppsöka hjälp.

Så i min familj gnäller man alltså inte, man ömkar inte sig själv för att det gör ont och är svårt. Man biter ihop och låtsas som det regnar. Den klarast glänsande stjärnan går till den som klarar detta bäst. Och den otroligt osympatiska följden är såklart att man ser ner på de som faktiskt erkänner sina smärtor, för att inte tala om är lite allmänt veka och emliga. Såna som ganska ofta beklagar sig över sina plågor och kanske till och med överdriver en smula, för att få tröst.

Jag har alla de här dragen i mig, såklart. Jag är uppvuxen med ideal som jag visserligen inte tror på, men som heller inte lämnat mig opåverkad. Jag vet att man ska bita ihop och ta sig samman, prata med små bokstäver om det som eventuellt känns svårt. Och jag är nu, fyra år senare, helt säker på att det var det som gjorde att jag gick mot min första förlossning i total förnekelse om vad som väntade mig. Jag var kanske lite orolig, men absolut inte tillräckligt rädd för att förbereda mig ordentligt. Framför allt var jag säker på att jag skulle klara det finfint. Okej, det skulle göra ont, men jag skulle ju fixa det. Utan smärtlindring. Herregud, kvinnor har väl fött barn genom alla tider, what’s the fuzz? Lite så, fast inte ens helt medvetet och färdigtänkt. Mer som en ryggmärgsreflex.

Sen gick det som det gick, och jag har visserligen inte hymlat med att jag tyckte att det var ett rent helvete att föda barn. Men jag har inte direkt pratat med någon sakkunnig om just mina upplevelser heller. Förmodligen för att jag innerst inne tänkt att det inte är något att älta. Att det kanske faktiskt bara var jag som var mesig och svag. Att en riktig kvinna skulle klarat det bättre, och att jag därmed borde dölja min mesighet snarare än lyfta fram den.

Men snart ska jag gå till en mottagning för förlossningsrädda och berätta så gott jag kan, helst utan att underdriva. Faktiskt sätta ärliga ord på det jag upplevde i augusti 2010 som jag inte vill uppleva igen. För jag vill föda det här barnet på ett annat sätt, på ett bättre sätt. Och nånstans inser jag att om jag ska nå dit, så får jag börja med att visa styrka genom att visa svaghet. Allt annat är faktiskt bara fånigt, och hjälper varken mig eller bebisen i magen mot en lugnare start på vårt gemensamma liv.

Ryggskrälle

16 Feb

Min rygg är ju inte riktigt som den ska, har bråkat med mig i många år. Och jag med den. Men graviditeten med Esme gick ganska smärtfritt, i motsats till vad bekymrade sjukgymnaster förutspått. Nog var jag hemma nån vända men det var först bortåt sjunde månaden, och gick ganska fort över igen, som jag minns det.

Men det här med att det inte riktigt är lika enkelt att vara gravid andra gången verkar ju stämma på alla möjliga vis. Ländryggen la av redan i tredje månaden, ungefär samtidigt som fogarna började ge sig till känna för första gången. Nu har jag insett att jag endast kan stå och gå i begränsad omfattning, och definitivt inte i högklackat. Även om det vore bra med rörelse för ryggmusklerna, blir bäckenet för grinigt och då drar allt i alla fall ihop sig och börjar smärtkrampa.

Så jag sitter rätt mycket, inte minst på jobbet. Igår testade jag gravidmassage och insåg då att sittandet också är en jättedålig strategi – för övre delen av ryggen. För första gången i mitt liv har jag nu såna knutor mellan skulderbladen att den förskräckta massageterapeuten frågade om jag råkat ut för en olycka. Eller har konstant nackspärr.

Nä, inte vad jag vet. Men efter att hon gått loss på skuldror, nacke och axlar skriker jag nu högt bara av att bli omfamnad. Och tänker rätt mycket på det hon sa om att jag verkligen borde satsa på regelbunden massage. Och börja stretcha även övre delen av ryggen, inte bara den nedre som jag genom åren vant mig vid att försöka gulla med.

Jag vet ju att hon har rätt. Inte minst i att den verkliga ryggutmaningen väntar efter den här förlossningen. Det är ju då det ska ammas och bäras dygnet runt, med dålig sömn och spända nerver. Kanske dags att börja preppa kroppen inför den utmaningen, så gott det nu går?

Som Odd Mollys fattiga kusin från landet

3 Feb

Det är ju inte ett nytt ämne på något sätt men vad är grejen med gravidkläder? Vem designar dom, och för vilken kapitalt klädointresserad målgrupp? Förra gången principköpte jag nästan inga gravidplagg alls, förrän på sluttampen när jag insåg att jag mest av allt såg ut som en flodhäst i illasittande vanliga kläder, köpta i större storlek men inte alls anpassade för kaggen. Den här gången tänkte jag alltså inte göra om samma misstag utan tog en optimistisk runda på internet (volanger, tunikor, volanger, tunikor…) och därpå en något mindre optimistisk runda på stan. Och var inte det förra deprimerande nog så var ju det senare den totala spiken i shoppingkistan.

Den som tidigare inte bekantat sig med denna ambitionsdödande öken av smårutigt, småblommigt och randigt kan genom att föreställa sig ett slags Lilla huset på prärien-kavalkad av löst sittande tygsjok få ett ganska tydligt hum om var vi befinner oss. Och de aningens piggare plagg man till äventyrs ändå trillar över består i princip av tunna sladdriga oversize-tishor med valfritt animaltryck på bröstet, alltså inte heller något jag skulle gå igång på i min normala magstorlek. Och så lite chinos på det, för vem vill inte passa på att lulla runt i något beiget och riktigt könlöst när man ändå har tappat timglasformen för minst ett halvår framöver?

I ärlighetens namn hittade jag faktiskt till sist en riktigt snygg och lättburen svart pennkjol på Top Shop, tack för den. En tunikajävel blev det också, men en som var tillräckligt diskret (enfärgad) och enkel (endast lite veck vid bysten) för att få följa med hem. Men två plagg gör ju ingen sommar, så jag antar att lösningen även den här gången blir att kämpa på med de vanliga kläderna efter bästa förmåga. Och att sen gå på mammaledighet i god tid innan det är dags för den värsta flodhästfasen. Även om det senare sannolikt är för smärtsamt för plånboken för att egentligen vara realiserbart. Men önska kan man ju. Om så bara för omgivningens skull.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.