Framme.

19 Jun

Alltså, det gick. Vi har sålt lägenheten, flyttat till den nya, idag har jag till och med byggt om spjälsängen. Och bäddat med nytvättat, fast jag är rätt säker på att bebisen ändå mest kommer att sova med oss i början. Har köpt ett fint babynest för detta ändamål, eftersom Esme nog också mest kommer att sova med oss i början… Fast hon har fått en egen säng. I ett eget rum. Men jag menar, är jag knäpp som inte tror att en närhetsälskande treåring smidigt accepterar att börja sova i en helt annan del av en helt ny lägenhet samtidigt som ett syskon plötsligt dyker upp och kräver all uppmärksamhet från mamma och pappa?

Jag tror att jag är en realist som känner mitt barn. Men jag kan också vara väldigt gravid och blödig, vad vet jag.

Hursomhelst är jag helt stolt över mig själv som har klarat de här galna veckorna, om än inte med totalt bibehållet lugn, men utan att helt förlora förståndet i alla fall. Det har varit precis lite för mycket, men det känns som det har varit värt det också. Nu boar jag för glatta livet, älskar tryggt brummande vitvaror och ser fram emot att svärmor ska komma hit och bidra med lite kvinnovisdom redan i eftermiddag.

Det blir bra det här, nu kan jag äntligen andas ut.

Snart i mål

6 Jun

På tisdag kommer en packmästare hem till oss och stuvar ner allt i flyttlådor. På onsdag kommer hans kollegor och bubbar allt till nya lägenheten. På torsdag vaknar jag sannolikt upp mitt i ett kaos, men ett väldigt rymligt sådant.

Det börjar så sakteliga gå upp för mig att vi kommer att bo stort, med våra mått mätt alltså. I en av huvudstadens dyraste stadsdelar brassar få loss med överflöd, för varje kvadrat kostar ju en sisådär två-tre månadslöner. Ändå har vi nu, innan någon av oss ens fyllt 40, fått loss nästan 80 kvadratmeter. Ja, vi fick ge avkall på sekelskiftesromantiken på kuppen, nu flyttar vi till ”den barnvänliga föreningen”. Men läget, mina vänner. Läget är tipp topp. Och allt är nyrenoverat och bekvämt.

Ja, man uppskattar lite andra saker som småbarnsförälder som i fem år diskat för hand, endast tvättat i tvättstugan, och i nio fall av tio inte fått hela familjen att rymmas i hissen samtidigt. Åtminstone inte om matkassar funnits med i ekvationen, vilket de ju strängt taget nästan alltid gör, ihop med blöjpåsar och toalettpapper.

Ja, det är ljuvligt med högt i tak, öppen spis och djupa fönsternischer. Jag kommer att sakna ihjäl mig efter Fönstret mot gården-känslan på balkongen, den lummiga innergården, ljuden som studsar mjukt mot stenväggarna. Men jag tror att jag kommer att känna mig oändligt smart varje gång jag kör in barnvagnen i hissen, parkerar den på loftgången (!), drar av Esme de leriga galonisarna och kastar tvätten i den egna maskinen.

Simplicity. Somligt vill man ha först när man har erfarit vad det är att leva utan det.

SFDEA5265F6080E4256B456677D6C074CCD_980x640

Genidrag

17 Maj

Nä, men om man såhär i lagom höggravida tider skulle gå och köpa en lägenhet och bestämma sig för att försöka hinna sälja den gamla och flytta innan förlossningen? Och om man med lite tur dessutom skulle ta och tajma det med den efterlängtade försommaren som plötsligt small till, så att man kan gömma sig för sol och picknickfiltar i ett dammigt källarförråd som nu akut måste rensas?

Ja, men, så gör vi. Det låter som en uppladdning inför tvåbarnslivet som alla barnmorskor skulle rekommendera. För att inte tala om att man slipper fokusera på hur sakta tiden går på slutet, för plötsligt går den ju åt helvete för snabbt. Allra helst som man gärna ska fortsätta sköta ett heltidsjobb också, i alla fall lite till.

Vi hörs på andra sidan, helt enkelt.

Barbamamma

1 Maj

Och så kom veckan när det började kännas tungt på allvar. Med magen, med skrivbordssittandet, med ryggen och med fogarna. Plötsligt känner jag mig jättegravid. Och nu är det annorlunda mot hur det var med Esme. Jag är andfådd, tycker det känns trångt, har svårt att koppla bort bebisen och magen. Suckar som en gammal kvinna, får förvånade blickar från alla 27-åriga kollegor utan barn. ”Gör det ont?” frågar de stressat när jag kvider till efter en särdeles smaskig spark mot urinblåsan. Ja, kära vänner, det kan göra jätteont att vänta barn. Det är ju sanningen, men det förstår man inte innan det är ett faktum. Kanske lika bra så.

Samtidigt vet jag ju att jag har det jättebra jämfört med många andra. Framför allt har jag en pigg bebis som enligt alla tecken verkar må finfint där i magen. Den växer till sig och bökar runt, precis som den ska. Nästa vecka ska det mätas mage och tas lite prover också, och så ska barnmorskan känna efter hur barnet ligger. Eftersom Esme vände sig rätt och fixerade sig i vecka 37 utgår jag från att det knappast är en startklar unge jag har den här gången heller. Inte än på länge. Det är nog bara att sikta in sig på trång känsla och fortsatta steppövningar mot de nedre regionerna.

Over and out. Slut på rapport.

Tredje trimestern

4 Apr

Det är ganska likt förra gången, att vara gravid igen. Jag tycker inte att det är så stora skillnader alls såhär långt. Illamåendet kom tidigare och upphörde också tidigare, men varade nog i veckor räknat ganska exakt lika länge. Och höll sig på rätt sida om kräkningarna, slapp såna även nu. Lite besviken var jag att jag inte fick det där superluktsinnet som jag hade med Esme – när till och med tandkräm luktade och smakade vansinnigt för mycket. Å andra sidan kan jag glatt använda min parfym fortfarande, och det är ju rätt trevligt.

Magen började synas tidigt, men det gjorde den med Esme också. Ryggen och fogarna har bråkat mer men det har gett med sig nu när jag egentligen börjar bli lite större och tyngre. Märkligt det där. Med Esme hade jag intensiv foglossning i tre dygn, sen ingenting alls. Den här gången var det rätt ont ungefär vecka 14-20. Nu ingenting alls. Till och med ryggen är snäll för närvarande, såpass att jag plockat fram klackarna några dagar den här veckan. Det är magiskt vad några extra cm kan göra för helheten!

Jag ser och känner bebisen lite mer den här gången, eftersom jag har moderkakan i bakvägg. Det är mestadels bara häftigt även om smällarna och knuffarna ibland kan göra ont. Det trycker lite mer mot blåsan (förra gången blev det aldrig något toalettrännande för mig, lyckligt lottad där…) men inget extremt. Formen på magen är ganska exakt som med Esme och jag tycker på det stora hela att även detta barn verkar vara en ganska lugn en. Min barnmorska såg närmast besviken ut när hon frågade om jag inte har en riktig vilde i magen och jag nekade. Man kanske ”ska” tycka att man har en akrobat i magen när moderkakan inte dämpar?

Jag väger nog fortfarande mindre än jag gjorde i motsvarande fas med Esme, men själva magen är ändå lite större. Om jag ska nå samma slutvikt som jag hade förra gången behöver jag mulla på mig tio kilo till. Jag hoppas att det inte blir så. Kanske gör det skillnad att jag den här gången inte kommer att vara höggravid merparten av sommaren.

När jag väntade Esme tänkte jag mycket att hon var en pojke, den här gången är det förstås tvärtom. Eftersom det ser ut och känns på ganska samma vis, tror jag att det är en lillasyster. Esme är dock stenhårt inne på att det endast kan vara en lillebror, som hon har döpt till Elliot. Tids nog får vi se…

Inte nytt men så snyggt

29 Mar


Försökte dansa till den här i köket igårkväll. Gav upp när jag kände mig mer som barbamamma än discodrottning. Men ändå. Sjukt bra.

Stilen

25 Mar

Min stil i tre ord: Klänning, klackar och kappa. När jag inte är väldigt gravid, vill säga. Just nu är väl min stil mer klänning, inga klackar och kappa. Annars blir ryggen så våldsamt arg. Bäckenet med, för den delen.

Det här plagget skulle aldrig komma nära min kropp: Hängselbyxor. Jeansshorts. Eller shorts överlag, måste jag nog säga. Puffärmar funkar inte heller, jag blir fluffig och rund hela jag.

Just nu har jag på mig: Blommig blus från Zara, cerisa velourbyxor, lika cerisa fluffmysstrumpor. Finare än det låter, och helt klart acceptabelt för hemmahäng en vardagskväll.

Jag känner mig allra snyggast i: Sannolikt en välsittande klänning med markerad midja och vidd i kjolen. Och så klackar till då. Just nu däremot: en svart maxiklänning som funkar både för preggosar och ammande. Planerar att använda den läääänge till.

Mitt favoritplagg just nu: Borde väl vara ovannämnda multitaskande maxiklänning. Alternativt en lika svart pennkjol för gravida från Topshop.

Min stil hemma med tre ord: Design, budget och Ikea. Typ? Jag kommer från ett extremt genomtänkt arkitekthem så mitt eget hushåll är mer stökigt, blandat och lite som det fallit sig genom åren. Lika delar arvegods, loppisfynd och det där fantasilösa varuhuset som alla andra shoppar på.

Jag skulle aldrig inreda med: Murrigt, gulligt eller kitchigt.

Pryl jag suktar efter: Jag är verkligen inte så prylintresserad, inredning kommer inte så högt på intresselistan. Men skulle någon kasta fyra till sex Myranstolar efter mig så visst, dom skulle passa runt köksbordet.

Mitt bästa stylingtips: Snittblommor, nyligen dammsuget och färgklickar mot en lugn bas. Ungefär så.

Min favoritplats hemma: Soffan. Fast den är trasig, billig och rätt ful till att börja med. Men det är en soffa som jag kan sträcka ut mig i efter en arbetsdag. Det är ljuvligt förutom att jag därefter har svårt att ta mig ur den igen. (Se ovan om rygg, bäcken etc.)

Mitt problemhörn hemma: Sovrummet. Ett stort och vackert rum med potential som vi aldrig orkat styra upp. Så det enda vi gör där är att sova och sprida ut våra kläder.

Tack SNAKK för listan.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.