Dag 05 – Vad är kärlek?

15 Nov

Jag kom i puberteten tidigt och har längtat efter att få barn sen dess. Det låter väl galet men så uppenbart biologisk har min önskan att få vara gravid och föda ett barn varit.

När jag väntat och längtat i tjugo år sa min man äntligen att han var redo att försöka. Det var den finaste trettioårspresenten jag kunnat få.

Sen hade vi sådan enorm tur att det lyckades väldigt fort. Och jag anade det spirande livet otroligt tidigt, kände att något var annorlunda långt innan det syntes på någon sticka. Ändå fick jag en skrattochgråtchock när jag tog upp Clearblue-stickan och såg att det stod GRAVID på den.

Turen fortsatte under nio månader, när jag egentligen inte upplevde några större krämpor än lite illamående och ryggproblem. Men att jag i grund och botten mådde fantastiskt bra bevisades nog när en vän nyligen berättade att hon, som då var i sjätte månaden, hade svårt att hålla jämna steg med mig när vi sågs två dagar innan jag skulle föda.

Och så förlossningen. Denna enorma upplevelse som jag trodde skulle bli mitt triumfögonblick. Nu blev det inte riktigt så, snarare lärde jag mig att jag inte alls är så fysiskt stark som jag alltid intalat mig. Men mer om det i ett annat inlägg.

Triumfen kom däremot i resultatet. Den mest fantastiska lilla mörklockiga flicka som lades upp på mitt bröst och där nästan omgående började söka sig mot maten. Min Esme. Hon är kärlek och den jag kommer att älska varje dag och varje natt i resten av mitt liv.

Annonser

6 svar to “Dag 05 – Vad är kärlek?”

  1. Livet runt 30...5 15 november, 2010 den 11:39 #

    Så rätt Eleonora, att få längta liv och begåvas med det. Jag gör det också, fast på mitt sätt och mer tveksamt. Men nu är de här och inget är större än det. Kram K

  2. Em 15 november, 2010 den 12:30 #

    Jag ryser! Så fint.

    Samma längtan finns i min kropp. Som ett sug, en tomhet. En uppgift jag väntar på att få. Och rädslan, tänk om jag inte kan?

  3. E 15 november, 2010 den 12:59 #

    Ja visst är det så, Kristina?

    Förstår exakt din rädsla för att kanske inte kunna få barn, Em. Det är ju ingen självklarhet. Och har man aldrig varit gravid har man ingen aning om hur den egna kroppen – eller partnerns, för den delen – egentligen funkar. Men när du känner rädslan kanske det finns en tröst i att du dels har statistiken på din sida (majoriteten lyckas ju bli gravida utan problem, även om det i snitt tar ungefär sju månader) och att de som stöter på hinder ofta får fantastisk hjälp av den medicinska utvecklingen. Se bara på exempelvis fina Kristina.

    • Livet runt 30...5 15 november, 2010 den 15:29 #

      Precis, det finns hopp för oss alla. Åtminstone nästan alla. Och annars finns alltid adoption som hade varit vårt nästa steg.

  4. Em 15 november, 2010 den 20:29 #

    Ja, det är en tröstande tanke. Men det är bara det där sättet att säga ”skaffa barn”, jag vill inte ta det för givet liksom. Det är fint att få exempel på att det kan gå bra ändå, som för Kristina. Ni är båda kloka kvinnor och bra förebilder.

  5. E 16 november, 2010 den 17:49 #

    Helt riktigt Em. Jag har också alltid varit allergisk mot det där nonchalanta sättet att prata om att ”skaffa” barn ungefär som man skaffar ett hus eller en bil. Man får barn, om man har tur.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: