Dag 30 – Ett sista ögonblick

25 Dec

Vi begraver svärfar en strålande vacker oktoberdag. Det är som att solen själv vill värma och skina och lite extra för oss, så att vi ska orka ta oss igenom den här stunden som ingen av oss egentligen vill behöva genomlida. Ceremonin hålls i en vacker församlingslokal, utan präst, in i minsta detalj planerad av oss i familjen.

Staffan heter begravningsförrättaren. Vad han som sköter musiken heter vet jag inte, men han är tjock och ganska ful. Solstrålarna dansar genom fönsterrutorna och bländar svärmor så att hon till sist måste smyga fram och be Staffan dra för lite. Vi sitter längst fram, stela av ansträngning och återhållen sorg. Bakom oss bröder, svägerskor, syskonbarn, kusiner, vänner. Framför oss en vit urna med svärfars namn på. Jag kan under hela ceremonin inte förmå mig att visualisera vad urnan innehåller. Runt urnan finns en cirkel av värmeljus.

Staffan leder oss varsamt genom ceremonin. Läser texten vi gemensamt skrivit om svärfar. Om hans kärlek till familjen, till musiken, till hemmet. Det börjar krackelera bakom oss, jag hör den ena snyftningen efter den andra. När folk kliver fram för att tända värmeljusen förstår jag vidden av vad vi har gjort. Tårarna forsar, distansen är borta. Aldrig förr har jag varit på en begravning där alla gråter, tänker jag. Sen ser jag två av syskonbarnen, båda jämnåriga med min man. Dom är färdiga att bryta ihop fullständigt, ramla ihop i en hög framför resten av oss och smälta bort.

Såhär gör man ju inte, tänker jag. Såhär gör inte jag. Jag kramar min mans hand, stryker svärmor över kinden, koncentrerar mig på några envisa solstrålar som hittat in mellan gardinvåderna.

Sen kommer den sista sången vi valt ut, och redan innan den går igång vet jag att jag inte längre kommer att kunna hålla ihop. Och för första gången på en begravning hör jag mig själv snyfta högt, faktiskt tror jag att jag liksom kvider till och bara släpper.

Vi lyssnar på Thorstein Bergmans Om du någonsin kommer fram till Samarkand och jag vet att den rymmer själva kärnan i att förlora en älskad.

”Jag vaknade vid att solen lyste på mig.
Genom fönstret, som stod öppet, kom en vind.
Sommarns ljus och dofter, alla kunde nå mig,
och i kudden fanns ett avtryck av din kind.

Och jag visste, i det ögonblick jag vaknat,
att för mig det hänt, det som vi talat om ibland.
Och jag önskar att du får allt som du saknat
om en gång du skulle nå ditt Samarkand.

Över ängen gick jag. Sommaren, den fanns så nära.
Allting levde – om än allt liv är blott ett lån.
Jag höll tillbaka mina rop på dig, min kära,
ty jag visste du var långt, långt härifrån.

Ja, jag grät i nätterna, så klara.
Ändock hoppas jag du når ditt drömda land
och att någon blir för dig vad jag ej kunde vara,
när en gång du når ditt eget Samarkand.

Om du nånsin kommer fram till Samarkand…”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: