Esme sover inte. Eller, hon sover, men aldrig mer än tre timmar i sträck. Helst bara en, en och en halv timme. Sen vaknar hon och gråter förtvivlat.
Därmed sover inte jag heller, förstås. Vi har hållt på såhär i drygt en månad nu. Innan dess sov hon uppåt elva, ibland tolv timmar i sträck, utan amning eller tröst.
Så, alla förståsigpåare omkring oss säger att det är en fas och att det bara är att stå ut. Jag tror nog att det stämmer, och är inte orolig eller fundersam över varför hon gör såhär. Jag försöker bara ge henne det hon behöver i närhets- och matväg, och så länge hon (på dagtid) är glad och mysig och växer som hon ska, så utgår jag från att allt är normalt bebisbeteende.
Men däremot undrar jag hur människor egentligen gör för att uthärda sömnbristen? Jag dricker kaffe, äter sött och försöker masa mig ut i friska luften. Men finns det fler smarta tips där ute, när ”att helt enkelt sova mer” inte är ett alternativ? Dela i så fall gärna med er!
Esmes mamma 
Senaste Vi Föräldrar tar upp just sömnrutinerna för en 6 månaders. Annars är jag inte den att ge råd. Jag har kört en metod och jag är så glad att jag lyckades fixa det, annars är jag övertygad om att min depression hade blivit sju resor värre. Kram K
Jo, klart den mest effektiva lösningen är att barnet sover ordentligt. Men jag är av den skolan som tror att det kommer att ordna sig utan att jag behöver mixtra så värst med den saken. Allra helst som Esme bevisligen har sovit gott tidigare. Däremot undrar jag hur man gör för att härda ut tills situationen jämnar ut sig igen… Kram!
Det är klart att det ordnar upp sig men frågan är bara hur länge du orkar? Och någonstans tror jag att om man hjälper sitt barn till bättre, sammanhållen sömn så vinner alla – inklusive barnet som också är trött. Och närhet är inte alltid bästa medicinen, det märkte vi på Hugo 2,5 år. När vi slutade samsova sov han otroligt mycket lugnare. Kram igen.
Den där fasten varade drygt 2 år för oss. Med upphackad sömn och allt det för med sig. Min överlevnadsgrej var faktiskt kaffe och snabba kolhydrater, mycket energirik mat. Och powervilande. Så fort Esme sover middag (för visst sover hon korta stunder under dagarna) lägg dig ned en stund. Även om du inte kan komma ned i varv för att sova så är det ändå vila. Kanske kan ni sova tillsammans på dagarna? Véra sov bättre och längre stunder när jag var nära, och då fick jag själv lite vila, även om det är svårt att tillåta sig det.
XXX
Det varierar med dagsömnen, ibland sover Esme endast middag i min famn, hon vaknar direkt om jag försöker lägga henne i sängen. Alternativt sover hon i vagnen och den ska ju någon (läs: jag) vara ute och gå med. Och då blir det inte mycket sovet för mig. Just nu sover hon snällt i sin säng men jag är för uppe i varv för att följa hennes exempel…
Samsovning var en hit när hon var mindre, men nu vill hon gärna snutta på bröstet hela tiden och det klarar inte min rygg. Plus att hon sover lika oroligt oavsett om det är nära eller långt till bröstet, så det finns ingen given win-win i det heller. Enda skillnaden är väl att jag slipper springa mellan våra sängar som en tätting, men å andra sidan har jag efter samsovningsnätterna problem att lyfta och bära henne, för att ryggen är så jävla körd.
Véra var likadan; tur för mig att jag inte har ryggproblem…
Hm. Har du nâgon som kan ta henne nâgon dag dâ och dâ, sâ att du kan dra ner rullgardinerna och bara SOVA?
Vi var dâliga pâ att dela upp oss, och var ofta slukörda tillsammans, istället för att âtminstone en i taget fâr sova.
Jo, klart den mest effektiva lösningen är att barnet sover ordentligt. Men jag är av den skolan som tror att det kommer att ordna sig utan att jag behöver mixtra så värst med den saken. Allra helst som Esme bevisligen har sovit gott tidigare. Däremot undrar jag hur man gör för att härda ut tills situationen jämnar ut sig igen…
Kristina: Vi samsover sällan, alltså bara när jag är för galet trött för att orka härja mellan två sängar. Och, vi får väl se om jag ihärdar med min envishet om att det ska gå natuuurligt till det här eller om jag kapitulerar och skaffar mig en sömnmetod. Man ska förstås aldrig säga aldrig!
Sara: Nej, vi har ju ingen som kan ta henne. Min familj är i Finland, hans mamma i Norrland. Daglediga kompisar har egna bebbar att valla. Däremot har vi ju den uppdelningen att jag tar hundra procent av nätterna, mycket pga amningen. Dock jobbar han dagtid men han är klart mindre sömnskadad än jag, så helgerna blir lite lugnare för mig.
Är lite i samma situation själv, försökt sömnskola en gång men utan resultat. Tänkt göra ett nytt försök när jag känner att jag har kraften. Men andra råd än kaffe? Försök sova, själv tog jag precis en tupplur med ungarna på ca 2 timmar (då ingick 2 amningar…). Här tar mannen oftast morgonen fram tills han ska iväg eller storebror vaknar och väcker mig, då får jag i alla fall sova en timme extra.
Jo jag måste få till dagsovandet för egen del. Hade lätt för det i början, men med tiden tycker jag att den där förnämliga sovreflexen som amningen utlöste, har avtagit. Och att få lite avlastning på morgonkröken funkar hos oss ibland, och kan göra stor skillnad. Man sover ju bättre när man vet att någon annan ansvarar för bebisen.
Men sömnskola, alltså. Vad innebar det?
Och trots att jag sa att jag inte skulle komma med råd så är jag här igen;-) Ett litet förslag som kanske kunde hjälpa naturen på vägen kan väl vara att försöka dig på fasta sovtider på dagen, du bestämmer när och hur länge och så jobbar du mot de tiderna vilket även innebär att väcka henne om hon skulle ”sova över”. Bestäm även en fast tid när du lägger henne på kvällen så att hon börjar känna in när det är sovdags. Och trots att du helammar så försök tryck i henne lite välling också så att hon blir tokproppmätt. Nu ska jag sluta med mina goda råd, jag vet bara hur trött och deppig man kan bli av för lite och abruten sömn. Kram och styrka, K
Man får ge tips! Styra dagsömnen känns svårt, det varierar enormt och jag måste nog vara lite mer utsövd innan jag orkar mig på den.
Välling fick hon smaka idag, en tsk gick ner. Sen tog det stopp, vi fortsätter väl imorgon.
Kvällstiden är satt, hon somnar i princip före åtta varje kväll, så det brukar gå lätt. Det är vad som händer därefter, vid tio, elva och tolv, som psykar mig…
Vi började sömnskola lite idag igen och steg ett blev helt enkelt att få lillen att somna i egen säng. Skippar vagnen denna gång utan ska försöka med att bara paja och buffa honom i sängen. Det finns ju hundra modeller för hur man bäst skolar, själv kör jag denna gång nog bara på egen känsla och skippar alla råd.
Hur gammal är lilleman?
Jag är helt med dig om den egna känslan. Jag tror att man kan komma långt på det, och det är den ”metoden” eller kanske snarare övertygelsen, som passar mig personligen allra bäst. Självklart finns det fina russin att plocka ur kakan när andra delar med sig av sina erfarenheter, men jag vill inte tappa bort den där egna instinkten som jag faktiskt tror att jag har. Och förmodligen är det den känslan som gör att jag är skeptisk till väldigt fixa och färdiga modeller, även om jag förstår på andras vittnesmål att dom fungerar.
Hm, låter lite vagt när jag formulerar det såhär, men det är nåt åt det hållet jag tycker.
Lillen är sex månader. Tänkte på det idag efter att han somnat för dagsömnen för andra gången i livet på egen hand att jag även nu är lyhörd för honom. Han får först ligga lite i sängen och ”leka”, sen lite pajande för att lugan honom när han inser att det är sovdags och efter det krävs det bara några lätte men bestämda buffningar och så sover han. Är helt fascinerad över hur lätt det gick. resultatet på natten var 2 amningar istället för 10-12 och nu en sammanhängande dagssömn på två timmar utan amning.
Vet inte hur mycket det här hjälpte men lycka till i alla fall. Kan ju inflika att jag nu för andra dagen i rad sovit på dagen. Första gången det har hänt flera dagar i rad sedan lillen föddes.
Låter som en skön framgång Anna! Grattis! Lyhördhet tror jag mycket på, en sexmånaders kommunicerar ju väldigt mycket och relativt tydligt kan jag tycka, i jämförelse med en som bara är ett par-tre månader.
För övrigt verkar många bebbar bli lite oroligare kring fem-sex månaders ålder, precis som Esme. Just idag har hon sovit gott utomhus i snöstormen, det hoppas jag bäddar för en lugnare natt.