Schulmans, den nya öppenheten och kärleken med stort K

15 Feb

Till skillnad från exkexet Zytomierska är Alex Schulman en klart läsvärd bloggare och författare. Jag tyckte mycket om debutromanen Skynda att älska, men har inte kommit närmare uppföljaren Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött än att läsa några recensioner. Och jag tror inte att det senare enbart kan skyllas på Esmes entré i mitt liv.

Det är nog snarare något i ämnesvalet, det närmast maniska dyrkandet av hustrun Amanda, som skaver.

Jag har faktiskt följt Amanda Schulmans blogg ett tag för att försöka greppa vad det är med henne som är så mirakulöst, eftersom det egentligen aldrig framkommer i Alex egna texter. Men jag hittar inte så mycket utöver konsumtion och yta. Det är höga klackar, tjusiga märken, delikatesser från Östermalmshallen och dyrt dyrt dyrt mest hela tiden. Och så kan det förstås få vara. Det vore inget oerhört om Alex (som ju inte är den fagraste av män) faktiskt mest av allt imponeras av hennes skönhet.

Men.

Jag skulle ändå vilja veta varför det är så viktigt att offentligt demonstrera den här lyckan, som bägge makarna de facto gör. Missförstå mig rätt: man får vara lycklig. Man får till och med väldigt gärna vara lycklig. Men i det här fallet blir inte återgivandet av Den Stora Kärleken särskilt vacker. Det är snarare som att det konstanta strålkastarljuset förvränger och förfular. Som publik börjar man vädra förljugenhet. Och ställa sig frågor som egentligen är helt ointressanta, såsom huruvida Amanda Schulman kanske är en ganska platt person.

Det borde man väl egentligen inte ens behöva ha en åsikt om?

På finska finns det ett talesätt om hur den som finner lyckan bör hålla den för sig själv. Det ligger nog något i det. Kanhända är stor kärlek och fantastisk lycka för delikat och ömtåligt för att fläkas ut till allmän beskådan. Jag tror faktiskt att det kan vara så. Och kanske ska jag fortsätta låta bli att läsa Att vara med henne… av just den anledningen. Eftersom jag gärna vill fortsätta tycka om Alex Schulman, ändå.

Annonser

6 svar to “Schulmans, den nya öppenheten och kärleken med stort K”

  1. clara 15 februari, 2011 den 19:08 #

    Vad jag förstår är det inte så mycket nytt om man följt bloggen, så jag känner mig inte heller så sugen.

    • E 15 februari, 2011 den 19:20 #

      Ah juste, det har jag också hört. På bloggen har jag gärna hoppat över de mest översvallande hyllningarna till Amanda, allra helst sedan jag insåg att de i stort går ut på samma sak: att hon är så vacker och han är så inte värdig henne.

  2. Em 15 februari, 2011 den 19:43 #

    Alla ”kändis”bloggar, säger jag generaliserande nu, tycks ha en sån där dyrkande klunga om sig och kring sig. Och de skriver så ofta om typ ingenting. Så tomt och lite falskt? Som att de sitter och hånskrattar i smyg…

    • E 16 februari, 2011 den 09:46 #

      Jag tror att tomheten kan komma sig av att de flesta kändisar egentligen inte har förmågan att berätta om sina (kanske ändå intressanta) liv på ett medryckande sätt. Då blir det bilder på middagsmaten, senaste klänningen och några rader om hur dagen har varit.

      Amanda gör det ändå lite bättre och mindre felstavat än många av sina kollegor i genren, men samtidigt har den där idealbilden som hennes man så envetet målat upp gjort att hon aldrig kommer att kunna leva upp till folks förväntningar. Vill man ta det ytterligare ett steg så kan man även hävda att hon länge fått publika gratispoäng enbart på att inte vara Katrin Zytomierska, men det motsatsförhållandet börjar ju bli daterat.

      Ungefär så, tror jag.

  3. Eva 16 februari, 2011 den 12:32 #

    Jag har reagerat för samma sak med folks statusuppdateringar på FB. ”Barnen sover, jag har sprungit maraton och varit på spa, den snygga mannen har gjort tre rätters middag till mej och nu myser vi framför brasan.” Jag tycker att det är kul att folk är lyckliga, visst. Men vem bryr sig egentligen? Det känns lite som att folk har ett behov av att andra skulle vilja byta liv med dem. Typ.

    • E 16 februari, 2011 den 12:51 #

      Jomen visst är det så. Ibland har man bara lust att väga ner all nyfrälst Facebooklycka genom att drämma till med typ ”Barnet skriker, jag är tjock och oduschad sen tre dygn, mannen är sur som fan och det enda som bjuds är färdigmat från frysen.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: