I gymnasiet hade jag en klasskompis som var min raka motsats. Åtminstone till utseendet. Kanske var det bara jag, eller så var det så man höll på i de övre tonåren, men jag minns att jag var väldigt fascinerad av hennes yttre. I smyg detaljstuderade jag allt det där raka, späda, blonda. Hur snyggt satt inte de tajta Filippa K-jeansen på hennes slanka höfter? Hur oansträngt superrätt var det inte när hon tvinnade håret runt sin egen hand och fäste den slarviga knuten med en söndertuggad blyertspenna? Ibland kunde jag smygsnegla mig så trött på hennes magiskt tunna handleder att det gjorde ont i ögonen.
Vi var aldrig vänner, Emma och jag. Jag tyckte inte ens särskilt mycket om henne som person. Men det där utseendet, alltså. En gång försökte jag ge henne en komplimang för hennes perfekt välvda ögonbryn. Hon blev rätt besvärad, nästan sur. Jag tror aldrig mer jag sa något snällt till henne. Det var lite som att få en smäll, den där flugbortviftarreaktionen. Fast kanske var hon bara blyg.
För några dagar sedan sprang jag på Emma för första gången sen studenten. Vi möttes i en solbadande gång på Kulturhuset, med varsin bebis i famnen. Hon var sval och distanserad, jag nästan överdrivet vänlig. Som att jag ville kompensera för gammalt groll, gymnasiala pinsamheter. Och samtidigt skämdes jag för att jag hade svårt att fokusera helt på vad hon sa. Jag vet att det var nåt om Barcelona och vad barnet hette och vad hon nu just skulle utbilda sig till. Men det var som att solen som dansade i hennes askblonda hår var påtagligare än orden som kom ur hennes mun.
På ett sagolikt sätt hade åren bara gjort Emma vackrare. Ansiktet var fylligare, intressantare. Blicken ännu blåare. Och de där fräknarna som jag ibland avundsjukt anade, hade nu liksom hittat sina rätta platser, utsökt placerade just där de hörde hemma.
Jag kommer aldrig att veta hur det är att vara sådan, att vara så naturligt, obesvärat, obönhörligt underskön. Det är det bara såna som Emma som vet. Vi andra, vi får nöja oss med att betrakta, stundtals kanske till och med beundra – den perfekta ytan i all sin prakt, i all sin förtrollande oåtkomlighet.
Esmes mamma 
Åh, min uppväxt var fylld av Emmor och jag som varken då eller nu passar i FilippaKs kläder kan fortfarande bli grön av avund trots att jag borde veta bättre så här mitt i livet.
Man kanske aldrig riktigt växer ifrån sådant?
Jag undrar om inte alla kvinnor har växt upp med en Emma. Eller kanske inte bara växt upp, för min del har det nog alltid funnit en Emma i utkanten av tillvaron. Bra dagar tänker jag att hon säkert har andra sorger under det vackra och naturliga.
Nej, man växer nog aldrig ifrån det. Men ibland undrar jag om inte en del av mystiken ligger i att man sällan eller aldrig har förmånen att betrakta sig själv och sitt eget liv utifrån. Eller så är det bara ett lamt försök att trösta mig själv, som inte heller tillhör den där naturligt undersköna skaran. Jag är tillfreds med mig själv men visst, ibland kommer tonårstjejen i mig fram och jag skulle vilja vara obekymrat vacker och bara snyggast. Larvigt men antagligen alldeles mänskligt
Fint skrivet.