Grodperspektiv

13 Mar

Det är inte riktigt som förr, när man ska till att vara social numera.

Exempelvis kan man ganska snabbt hamna på golvet, i stället för att provsitta kompisens flådiga nya soffa. Och visst är det helt okej att vara på golvet, allra helst om kompisen har en mjuk och gosig matta. Men det är lite svårare att föra en vettig konversation med de vuxna i rummet, när man är i pygméhöjd mest hela tiden.

Men man gör så gott man kan. Mellan sjungandet, maracasskakandet och bananmatandet ställer man frågor i rapp takt, för att visa att man är intresserad (vilket man ju också är). Men man hör ingenting av svaren, eller så minns man dom inte, för att man samtidigt måste se till att bebisen inte krockar med bordet, äter upp sin klänning eller trillar på näsan.

Och så kastar man längtansfulla blickar mot fikabordet, där allt är så vackert och lockande uppdukat. Men man vet att man knappt kommer att förnimma smaken av den där fantastiska blåbärskakan, eftersom man av säkerhetsskäl måste hålla minst en meters avstånd mellan sig själv, tallriken och barnet som följer alla ens rörelser som en hök. Och kaffet, det kan vara hur skållhett det vill, för det häller man ändå stressat i sig med en hetsig klunk, innan ivriga bebishänder rycker åt sig koppen. Sen sitter man hemma några timmar senare och undrar varför tungan ömmar så dant.

Men annars är det ju roligt, att göra dessa försök till socialiserande. Det är inte som förr, och man är sannolikt inte en särskilt givande gäst. Men bebisen får öva sig i att se andra människor än sin gamla mamma, och mamman får öva sig i att multitaska som aldrig förr.

Dessutom noterar man detaljer som man annars hade missat. Som att golvet var minst lika tjusigt som mattan, och att det inte fanns några som helst sladdar för en nyfiken bebis att elchockas av. Och så hade alla i sällskapet hela och rena strumpor, och det fanns inte en endaste liten dammtuss, så långt ögat kunde nå.

Himla bra hem det där, barnsäkert och allt.

Annonser

4 svar to “Grodperspektiv”

  1. Livet runt 30...5 14 mars, 2011 den 07:16 #

    Det är hemst det där, jag hör absolut ingenting längre när jag umgås med folk. Jag frågar. Sen frågar jag samma sak igen för jag vet inte om jag redan frågat. Svaret är för länge sedan glömt. Jag längtar lite till den stund när jag faktiskt hänger med i konversationen.

    • E 14 mars, 2011 den 07:54 #

      Jag med!

  2. Anna 14 mars, 2011 den 08:08 #

    Oj vad jag känner igen mig. Jag har så dåligt samvete över alla frågor jag ställer två gånger och alla svar jag inte lyssnar på. Konstaterat det gång på gång att jag nog inte alltid är det roligaste sällskapet just nu. Är jag sedan någonstans utan ungarna blir jag ofta så matt av att kunna slappna av så att jag ändå inte kan ge min fulla uppmärksamhet. Men men, bättre tider väntar säkert.

    • E 14 mars, 2011 den 08:13 #

      Exakt så är det ju. Jag har verkligen undrat varför jag haft så svårt att föra en vettig konversation även de (ytterst få) gånger jag varit i något sammanhang utan Esme. Men det måste vara mattheten du beskriver det som, det blir som gröt i huvudet och så ler man lite fånigt och förstår inte riktigt hur man samtalar, egentligen.

      Tur att jag har bloggen så jag inte helt glömmer bort hur man är vuxen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: