På liv och död

17 Mar

Mitt första arbete var som vårdbiträde på ett ålderdomshem. Det var en ganska härlig tid, även om jobbet i sig var det tyngsta jag någonsin haft. Men jag blev verkligen väl omhändertagen och skickligt inskolad av de tålmodiga och starka kvinnor som arbetade på hemmet. Ibland tänker jag på dom med saknad.

Strax innan min 20-årsdag var jag med om mitt första dödsfall. Mannen som dog var en inåtvänd liten gubbe, liksom lite vissen och borta i sin rullstol. Men jag tyckte om honom, han hade något finurligt som emellanåt glimmade till i blicken fast han aldrig pratade.

Därför blev vi väl alla ganska chockade när han en morgon grabbade tag i mitt ena bröst och sa nånting fräckt. Sen undrade han var i helvete hans kaffe höll hus och krävde att få promenera till matsalen. På ben som inte tagit ett steg på flera år vajade han långsamt men värdigt till bords. Där satt han sedan, rak i ryggen och sörplade högljutt i sig kaffet som inte smakat så länge han bott på vårdinrättningen.

”Det är sista rycket nu,” viskade erfaren personal och förklarade för mig att det ibland liksom blev sådär, ett slags sista livsvilja som manifesterade sig innan det var dags att lämna in för gott. Och mycket riktigt var det bara den dagen han höll igång, därefter tystnade han åter och la sig för att dö.

Häromdagen dök en av de duktiga kvinnorna som lärde mig så mycket om åldrandet, döden och vården plötsligt upp på min tv-skärm när jag tittade på En unge i minuten. När jag kände henne levde hon ett stadgat familjeliv med man och barn trots att hon bara var några år äldre än jag, och brukade berätta inlevelsefullt om vilka viner hon och maken drack på fårskinnsfällen vid den öppna spisen om kvällarna. Själv drack jag bara alkoläsk och hade knappt flyttat hemifrån, så allt det där lät så väldigt vuxet och exotiskt.

Jag har ingen aning om hur hon lever idag, om hon håller ihop med mannen eller vad det det blev av barnen. Men det var fint att förstå att hon i alla fall fokuserar på livets början på Västerås förlossning. Det gjorde mig varm inombords på något sätt. Livet och döden, döden och livet, alltihopa hänger ju ändå ihop.

Annonser

2 svar to “På liv och död”

  1. Situationsdiktaren 18 mars, 2011 den 09:14 #

    ”Det är sista rycket nu”. Jag har funderat på det här hela natten. Av nån anledning har jag blivit så fascinerad av ålderdom. Kanske för att det finns så många åldringar i släkten. Men det här var på något sätt så desperat. Undrar hur medveten gubben var om sitt beteende.

    • E 18 mars, 2011 den 10:43 #

      Ålderdom är fascinerande, även om det är smärtsamt att se sina älskade bli skuggor av det de en gång var. Jag tror att mannen på ålderdomshemmet kanske hade något slags medvetande om vad han höll på med just i stunden, men knappast därefter. Tänker mig att det var lite som ett sånt där plötsligt ögonblick av klarhet som dementa kan uppleva, när dom för en stund minns och förstår för att därefter hamna i dimman igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: