Ändå var det så vackert

24 Mar

När vi kommer till vårdavdelningen känner jag inte igen min morfar. Han kan ju omöjligtvis vara en av de tre magra rullstolsmännen vid det gigantiska matsalsbordet.

Men det är han. En kutryggig, benig gubbe med långt vitt hår och vildvuxet skägg. Det tar en stund för mig att vänja mig, och Esme blir livrädd när det rynkiga ansiktet klyvs i ett slitet gammelmansleende. Så vi sätter oss på behörigt avstånd, chockade på varsitt sätt, både hon och jag.

På håll hör jag mamma tjata på morfar om maten, den oätna. Han blir irriterad, nån Jansson vill han inte veta av. Inte efterrätten heller. Vi flyttar oss närmare, han betraktar oss med grumliga ögon. Säger sen plötsligt till mamma att det är en ynnest att få se så vackra människor.

Och så händer det något med blicken, den liksom klarnar. Han ler igen och den här gången ler Esme tillbaka. Han säger att han är så överraskad, hur har vi tagit oss dit egentligen? Vilken fantastisk överraskning, överraskningarnas överraskningarnas överraskning. Gud är god! Vilken lycka, att få vara nära oss!

Vi sätter oss tätt intill, alldeles brevid morfar. Jag kramar honom, smeker kinden, håller hårt i handen. Han börjar pladdra med Esme. Hon ler igen, börjar skratta lite. Morfar är rolig, morfar är sig själv, morfar är den han alltid har varit: barnens vän. Mitt hjärta vill brista av lycka, jag kan inte låta bli att gråta. Min dotter, min morfar. En stund av närhet, av igenkänning, av kärlek. Han är så skör, ändå är han precis exakt den jag alltid har älskat.

Och vore det inte för att det just då passerar en sköterska som hånfullt och lite för högt efter en blick på gamlingen och barnet konstaterar att dementa morfar visst funnit sällskap som är på hans nivå, så hade stunden varit perfekt.

Annonser

4 svar to “Ändå var det så vackert”

  1. Annika 24 mars, 2011 den 20:55 #

    Skitkärringar finns det visst överallt. Men, du beskriver det oerhört levande och jag blir rörd av det jag läser. Så bra att ni kommit iväg.

    • E 24 mars, 2011 den 21:00 #

      Men verkligen. Småsinta skitmänniskor som man egentligen inte borde notera överhuvudtaget. Och samtidigt var det en så viktig upplevelse för mig och jag är så glad att vi åkte.

  2. Em 25 mars, 2011 den 05:36 #

    Tårar i morgonstund. Över morfrar och över människor på fel ställen. Vilken hemsk sak att säga! Vilken fin känsla av att ha fått träffa morfar…

  3. E 25 mars, 2011 den 18:38 #

    Så vackert ögonblick o så fruktansvärt plumpt och osant av sköterskan! Hon visste inte vad hon talade om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: