Myten om delad sorg

30 Mar

Peppe vill inte ha fler barn, men oroar sig för att det ska vara dåligt för sonen att växa upp utan syskon. Och visst finns det många åsikter om detta, vet nog de flesta som har fått ett barn utan att genast (eller åtminstone efter de obligatoriska två åren) följa upp med ett till.

Ett argument som ofta dyker upp är det hemska i hur ensambarnet en dag ska behöva stå just ensam med allt det praktiska, när föräldrarna blir gamla och/eller sjuka och dör.

Och då slår det mig att jag faktiskt aldrig sett syskon hjälpas åt särskilt bra i dessa svåra stunder. Snarare är min erfarenhet att det är en i syskonskaran som tar ansvar, medan övriga glider undan för att dom är rädda för sjukhus, bor för långt bort, har för mycket med sitt eget, eller helt enkelt inte tycker sig kunna hantera situationen på något konstruktivt sätt.

Det finns säkerligen många bevis på motsatsen också. Men jag tror ändå att man bedrar sig, om man förutsätter att blotta det faktum att det finns syskon skulle vara en garant för att de allra tyngsta bördorna delas rättvist.

Ska man utöka sin familj med fler barn, tror jag därför att man bör ha helt andra drivkrafter till det. Exempelvis att man tycker att det vore roligt. Ja, kanske att just det är viktigare än allt det där andra, som man i förväg ändå inte vet någonting om.

Annonser

13 svar to “Myten om delad sorg”

  1. Peppe 30 mars, 2011 den 16:14 #

    Du är klok du.

  2. Annika 30 mars, 2011 den 17:59 #

    Nog kan det vara så. Fast jag, som är enda barnet, med föräldrarna 50 mil bort, skulle nog ha önskat att det funnits ett syskon som bodde kvar i min gamla hemstad…

    • E 30 mars, 2011 den 18:23 #

      Det är ju just det. Min mamma förbannar ungefär en gång per dag att hon inte har syskon som hjälper till med mormor och morfar, 90+, och själv är jag min fars enda barn i livet (för så kan det ju också bli – även om man garderar sig med flera barn kan det hända att dom dör…) och anar att det blir svårt ganska snart när han börjar närma sig de 80 och bor i Finland.

      Men, det jag menar är att det är långt ifrån säkert att det där teoretiska syskonet hade varit till någon hjälp ändå. Det är ju inte säkert att ditt drömsyskon skulle bo kvar i rätt stad. Eller ha en god relation till era föräldrar. Eller vara frisk själv. Alltså det finns så många saker som ska stämma… Och ibland kan det kanske vara minst lika jobbigt att bli besviken på sina syskons uteblivna eller halvdana engagemang, som att inte ha syskon överhuvudtaget.

    • cruella 31 mars, 2011 den 14:14 #

      Och jag som har en syster som bor 200 meter från mor och far känner mig inte så jättebekväm med att det kommer att bli hon som får dra det tyngsta lasset hur god vilja jag än har så här 60 mil därifrån.

      Jag vet endabarn som har flyttat över halva landet när deras föräldrar blivit gamla och skruttiga, för att kunna ta hand om dem och vara nära helt enkelt. Det är inget fel i det naturligtvis men det kan ju heller inte vara ett krav.

      Att skaffa fler än ett barn handlar om vad man själv vill och känner, kort och gott, inte om några särskilda motiv.

      • E 31 mars, 2011 den 14:36 #

        Min mamma flyttade tillbaka till Finland för att vara nära sina föräldrar. Men jag är inte riktigt beredd att göra samma sak för henne. Så visst, jag kommer också att räkna med att mina syskon drar ett tyngre lass. Synd bara att dom inte är min pappas barn…

  3. schnortzel 30 mars, 2011 den 18:16 #

    Det stämmer nog det du skriver om barn som tar hand om föräldrar. I vår familj var vi sju syskon, men det var mest den nästyngste i barnaskaran som på ett beundransvärt sätt hjälpte föräldrarna. Speciellt sedan mamma dog var han ett stöd för pappa. Det bara blev så, trots att vi var fyra som bodde på orten.
    Om att skaffa syskon: Jag och min man har fyra barn. Två flickor, de föddes -68 och -70. De var och är fortfarande bästisar, och hade mycket roligt tillsammans som barn. Våra söner föddes -85 och 86, och samma sak gäller dem. Så jag tror på det där att man inte borde ha ensambarn, och att man inte ska vänta för länge med ett syskon till. För barnens skull, inte för föräldrarna!

    • E 30 mars, 2011 den 18:38 #

      Det låter fantastiskt med dina barns nära och goda relationer.

      Men, man kan ha en fin uppväxt utan jämnåriga syskon också, så jag vänder mig mot att man inte ”borde” ha ensambarn. Jag tror att det finns för och nackdelar med alla familjekonstellationer och att ensambarn lär sig somligt som den med jämnåriga syskon inte snappar upp, och vice versa. Själv tycker jag mig på många sätt ha varit ganska priviligerad under min uppväxt som sladd(ensam)barn.

  4. SivÖ 30 mars, 2011 den 18:39 #

    Min mamma förbannar också att hon inte haft syskon som hjälpt till. Och hon har syskon. Jag undrar om det inte är värre då det är på det sättet än om man verkligen är helt ensam.

  5. Annika 30 mars, 2011 den 20:11 #

    Jag upprepar mig, och skriver lite samma sak som jag skrev hos Peppe:
    I mitt fall så har jag alltid vetat att mina föräldrar gärna hade velat ha fler barn än ett, men att det helt enkelt inte ”blev” fler. Sådant utreddes ju knappas på 70-talet; ”sekundär ofrivillig barnlöshet”, tror jag visst det kallas med dagens termer.

    Jag tror det är stor skillnad mellan att vara enda barnet p g av en uttalad önskan hos föräldrarna, och att vara enda barnet på grund av ofrivillighet.

    Visst, det finns inga garantier för att syskon hjälps åt eller ens trivs i varandras sällskap, men jag är själv mer en förespråkare av syskon – därmed inte sagt att det alltid är en dans på rosor ;-).

    • E 31 mars, 2011 den 05:31 #

      Du har en viktig poäng där, förstås är det skillnad om det finns en sorg i familjen över att det inte blev fler barn. Men, med det sagt tror jag inte att det per automatik är mer synd om ensambarn än om andra.

  6. Agneta 31 mars, 2011 den 12:38 #

    Först och främst ska man nog _vilja_ ha fler barn än ett. Jag tror att barn har roligare om de har syskon att dela vardagen med, men det är min egen uppfattning och absolut ingen pekpinne till någon annan.

    • E 31 mars, 2011 den 12:52 #

      Exakt min poäng. Och, jag tror också att det är roligt att växa upp med syskon. Men det behöver inte vara öken att växa upp utan.

      Jag tror helt enkelt att det viktigaste är att få ihop en harmonisk familj, hur liten eller stor den än är. Nog så svår uppgift, bara det.

  7. solan 1 april, 2011 den 21:50 #

    Jag har syskon och det var periodvis kul, periodvis tjafsigt, när vi växte upp. När föräldrarna blev gamla var det en av oss som ställde upp och stöttade dem (inte jag) och det var den som bodde hyfsat nära. Vi har inte haft så mycket glädje av varan i vuxen ålder. Så kan det också vara. Själv har jag ett barn, bra så och fler blir det inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: