Om att föda barn. Del 157

31 Mar

Hanna Rosell vars blogg jag sporadiskt följer har fött en dotter. Fantastiskt, förstås. Och ännu en påminnelse om att jag, trots snart åtta månaders distans till den stora händelsen, ännu inte blivit tillfreds med min egen förlossning. Hanna skriver:

Jag har aldrig haft så ont eller varit så rädd som under de där åtta timmarna på förlossningen och samtidigt aldrig varit så modig.

Och jag avundas henne. För än idag kan jag inte se det som att jag var modig. Jag minns bara känslan av att bli en urvriden, orkeslös trasa. Ett hopplöst stycke kött som andra var tvungna att bokstavligen pressa på, för att Esme skulle komma ut. Ibland undrar jag om inte den där känslan av misslyckande till och med har ökat med tiden.

Jag vet inte varför.

Varför är jag så hård mot mig själv, när jag fick en sån fantastisk belöning, en underbar frisk liten Esme? När kroppen var så god mot mig efteråt, och läkte så lätt och snabbt och fint? När jag ju på alla andra vis var duktig och stark och fick beröm för min rosighet.

Men det är som att det inte räcker. Det finns nånting där, nånting med prestationskrav och förväntningar och självbild som jag inte är klar med. Så jag fortsätter att titta på En unge i minuten och läsa andras förlossningsberättelser och försöka försonas med min upplevelse, med mina tillkortakommanden, med mina bragder. Sådana de nu var. Och inte var.

Annonser

11 svar to “Om att föda barn. Del 157”

  1. H 31 mars, 2011 den 11:38 #

    Jag har tänkt samma tanke, när jag berättat om hur jag skrek och klagade timmar i sträck, hur jag på slutet bad dem ta tång och klippa och hur jag ville ha mer bedövning hela tiden…och då var ju min krystningsfas ändå oändligt lättare än din tror jag, och hela förloppet kortare. Men kommit fram till att herregud, att bara genomföra en förlossning är en fantastisk bravad. Ska man behöva vara modig också? Nej! Kram!

    • E 31 mars, 2011 den 12:21 #

      Fast jag tror igångsatta förlossningar ofta är brutalare än de som kommer igång naturligt. Men visst, jag vill ju gärna tro att jag hade varit en kaxigare figur om jag inte hållt på i ett dygn utan sömn och näring.

      Kram fina du.

  2. Sara 31 mars, 2011 den 11:42 #

    Jag vet PRECIS! Jag ser ju lite min förlossning som ett personligt misslyckande, eftersom jag aldrig fattade det där med krystandet, och inte klarade av att föda fram henne…
    Och eftersom jag tyckte att det där med att föda barn var ganska hemskt. Skönt att höra att inte alla snackar om ”urkrafter” och ”bästa som finns”…

    • E 31 mars, 2011 den 12:26 #

      Jamen hallå, krystningen var ju helt omöjlig! Jag hade inga urkrafter överhuvudtaget, ingen impuls att göra något annat än typ tacka för mig och gå hem. Men, du kan i alla fall skylla på ditt smala bäcken. Vad ska jag skylla på? Allmän mesighet?

  3. Sara 31 mars, 2011 den 12:38 #

    Haha, men sâdär var det ju! Och krystningen som alla sade skulle komma helt naturligt…
    Sedan var ju jag helt knockad av fem epiduralinjektioner och morfinsprutor och blir lite förfärad av kvinnor som bara: Nej, jag tog bara lite lustgas, det var tip-top! 😀

    • E 31 mars, 2011 den 12:45 #

      Jag fick aldrig till tekniken med lustgasen, det var bara hemskt. Epiduralen var underbar, men dödade mina krystvärkar. Kanske det som hände dig också?

  4. H 31 mars, 2011 den 15:30 #

    Det var vad som hände mig i alla fall. Å andra sidan slapp man ju den där känslan av att tro att man ska sprängas, som min mamma beskrev krystningen. Och ärligt, båda två – släpp känslan av misslyckande, herregud! Det är ju resultatet som räknas, tre små fantastiska tjejer!

  5. H 31 mars, 2011 den 15:31 #

    …och bara för att förtydliga: jag höll krampaktigt i lustgasen förlossningen igenom, OCH tryckte på extradosknappen för epiduralen ett antal gånger. Och skrek ändå. Föga stoiskt.

    • E 31 mars, 2011 den 18:01 #

      Vaddå extradosknapp? Varför berättade ingen om den för mig?

      Och jag lovar att släppa misslyckandekänslan, om en sisådär tjugo år eller nåt.

  6. Sev 31 mars, 2011 den 15:33 #

    Samma här, hejdå krystvärkar pga bedövningen. Var helt omöjligt… och värdelöst i slutet med en massa folk som stod och skrek på mig och slet sönder mig. Värdelöst. Ungen = king. Förlossningen = misär. Man borde bara kunna släppa det men har man ont långt efteråt är det inte så lätt att släppa heller…

    • E 31 mars, 2011 den 18:04 #

      Nä fy, jag ältar ju fast jag fysiskt sett mådde prima efteråt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: