Kärnan i mig

4 Apr

”Hur bra är din finska egentligen?” undrar en vän apropå att jag endast pratar finska med Esme. Först blir jag lite ställd över frågan, sen rycker jag på axlarna och svarar ”Den är jättebra. I princip perfekt.”

Och det är ju sant, inte en överdrift alls. Ändå hade jag nog inte vågat uttrycka mig så självklart innan Esme kom. För det är väl givet att det finns spår av 25 år i exil. Men dom är verkligen små, och under de här snart åtta månaderna när jag hållt min dagliga monolog med Esme, har en del av dom suddats ut.

Språk är en färskvara brukar man ju säga, och det är helt sant. Men jag har jobbat högst medvetet mot försvenskningen av min finska. För finskan är ju mitt modersmål, det enda språk jag överhuvudtaget kunde fram till 1986. Jag vill inte mjuka till den i kanterna, sådär som sverigefinnar oftast gör. Jag kan stå ut med att mitt ordförråd inte inbegriper de senaste modeuttrycken; jag kan till och med leva med att ordföljden ibland kan bli fel. Men jag ska banne mig aldrig tappa det korrekta uttalet.

Och när Esme börjar formulera sina första ord ser jag fram emot att höra en del av dom på den renaste, vackrast klingande finska. Hon och jag ska tala vårt eget språk, och vi ska göra det med glädje och stolthet. Jag blir faktiskt helt distanslöst tårögd, när jag tänker på det.

Annonser

7 svar to “Kärnan i mig”

  1. Sara 4 april, 2011 den 08:28 #

    Och det där är det enda som fungerar: Att prata högt och ljudligt, att överföra stoltheten som du känner till ditt sprâk till din dotter.
    Men det är frustrerande att vara minoritetsföräldrern.
    För Véra var svenska det självklara sprâket sâ länge hon var hemma med mig, men samma dag hon började pâ franskt dagis försvann alla svenska ord. Det är först nu de börjar komma tillbaka, men det är tufft, samtidigt som det är en gâva man ger sitt barn.

    • E 4 april, 2011 den 08:59 #

      Ja, jag förstår ju att det inte kommer att bli helt enkelt. Men jag hoppas att Esme ska gå på finskspråkig förskola, så att inte hela språkinlärningen hänger enbart på mig. Och så vill jag fortsätta åka till Finland med henne ofta, så att hon förhoppningsvis får egna känslomässiga band till landet, och inte bara ska ärva mina.

      • Situationsdiktaren 4 april, 2011 den 12:39 #

        Jo de där känslomässiga banden är säkert minst lika viktiga. Och kulturgrejer. Finsk och svensk humor t.ex. är ganska olik varann. Jag brukar ofta läsa Viivi och Wagner (seriestrip) på svenska i dagstidningen, men den funkar inte innan jag översätter den till finska i mitt huvud. Musik är också viktigt. Bra finska barnskivor har t.ex. Pentti Rasinkangas. Han sjunger också på svenska, men det är ju inte så viktigt i ditt fall.

  2. E 4 april, 2011 den 12:48 #

    Ja, språk är känslor och kultur, visst är det så. Jag sjunger varje dag för Esme, fast jag aldrig varit nån supertalang inom området. Men det är roligt att återupptäcka sånger från min egen barndom, min mamma sjöng alltid mycket för mig. Ska kolla upp Pentti!

  3. E 4 april, 2011 den 19:49 #

    Dessutom tycker jag att du har en väldigt vacker svenska!

    • situationsdikaren 4 april, 2011 den 20:03 #

      Hmm. Nu är jag inte säker om den här kommentaren var till mig. Men jag tackar för säkerhets skull.

      • Esmes mamma 4 april, 2011 den 20:39 #

        Jag tror att den var till mig… Blir lätt lite förvirrande när vi är två olika E:n som kommenterar. Jag kanske ska ändra till Esmes mamma för tydlighetens skull.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: