Näpen är ett ord som omgivningen ofta använder om Esme. Och ja, hon är näpen, mycket söt, nästan docklik med sina stora, intensiva blå ögon och sin präktiga ljusbruna kalufs. Dessutom är hon glad nästan jämt och skrattar och vinkar, dansar och charmar.
Men, hon är också blyg, avvaktande och mellan varven extremt bestämd. När hon tröttnar flyger leksakerna till höger och vänster, mammas närmanden och pappas uppmuntringsförsök avvisas med tvära knuffar och gråten ljuder högt och genomträngande tills hon får det hon behöver: oftast mat eller vila eller bådeoch.
Ibland tänker jag att jag nästan tycker mest om henne när hon är sådär målmedvetet förbannad, kanske för att jag ser spår av mig själv och hennes far i det beteendet. Vi är ju inga sociala genier som älskar alla människor vi möter – snarare är vi hyfsat knepiga och selektiva individer som enas i vår samstämmiga skepsis mot ganska mycket. Jag säger inte att det är rakt av sympatiskt att vara sådan, men det är åtminstone ärligt och i princip aldrig lismande eller tillgjort.
Vi är som vi är, och vi väljer noga vilka vi visar våra finaste, innerligaste sidor för. Och lite så tror jag att Esme också är, även om hon till det yttre råkar vara mer intagande än jag hade kunnat föreställa mig att mitt barn skulle bli.
Esmes mamma 
Du skriver som vanligt klokt, vackert och med för mig hög igenkänningsfaktor. Tack!
Åh, vilken fin kommentar! Tack, den gjorde mig mycket glad.