Värdet sitter inte i pengarna

28 Aug

Mamma och jag går igenom våra smyckeskrin och diskuterar via telefon vad som skulle kunna avyttras. Guld är ju rekorddyrt just nu och vi har båda en del gammalt, trasigt och fult. Innan jag börjar rota i gömmorna tänker jag specifikt på en safirring jag fått av mormor för en herrans massa år sen, jag har aldrig tyckt om den, än mindre ens använt den.

Men när den dyker upp blir jag oväntat helt tårögd och sentimental, och inser plötsligt att det är ett av de vackraste smycken jag någonsin sett. Ursprungligen var ringen ett örhänge min mormor älskade, men tappade bort kamraten till. Runt den klarblåa stenen sitter ett förtjusande gyllene filigranmönster, som den skiraste spetskrans man kan tänka sig.

Jag sätter ringen på min högra hand och slås av hur perfekt den bryter av mot de modernt avskalade vigselsafirerna på min andra hand. Det är som att ädelstenarna på de bägge händerna talar till varann, berättar en historia om mig om min mormor där olikheterna förstärker skönheten och nuet bottnar i dået.

Det har gått tre månader sedan mormor dog och inte en dag har passerat utan att jag tänker på henne. Jag tror aldrig att jag kommer att ta av mig den här ringen igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: